Visar poster taggade statistik:

USA har högre BNP per sysselsatt - men också längre årsarbetstid

Vid jämförelser av BNP (eller BNP/capita, BNP/sysselsatt eller snittinkomst) mellan olika länder, är det lätt att glömma bort att alla dessa mått beror både på produktivitet och arbetstid. USA ser ofta ut att vara ett rikt land, men ligger också relativt högt när det gäller hur många timmar varje sysselsatt arbetar under ett år.
Jag roade mig därför med att jämföra hur BNP per sysselsatt skiljer sig åt mellan OECD-länderna och räkna ut hur detta skulle förändras om alla länder hade samma årsarbetstid som USA (data från OECD, genomsnitt för 2015-2018):
Rangordningen av länder blir någorlunda liknande, men vissa länder - i synnerhet rika länder i Europa - har lägre BNP för att de har kortare arbetstid - men är minst lika produktiva som USA. Det syns särskilt tydligt på Sverige, Danmark och Tyskland, där den oreangea stapeln (vid USA arbetstid) är betydligt längre än den blåa.
Varför är då årsarbetstiden kortare i vissa länder?
Det beror naturligtvis på flera faktorer - kultur eller preferenser om man så vill. Men det finns också ett tydligt mönster: Länder med högre BNP per arbetad timma unnar sig att ha kortare arbetstid. Fritid är med andra ord en normal vara som de flesta vill ha mer av när de blir mer effektiva.

DN-kolumn om orsakerna till de ökade inkomstklyftorna

I dagens DN-kolumn tar jag reda på vilka faktorer som förklarar att de svenska inkomstskillnaderna ökat. I korthet är resonemanget enkelt:
  • Inkomstskillnaderna ökar främst pga kapitalinkomster.
  • Dessa består främst av reavinster...
  • ...som till 70 procent bostadsförsäljningar.
  • De faktorer som bidragit till prisuppgången på bostäder har alltså också bidragit till ökade inkomstskillnader.
  • Vill vi åtgärda en av de främsta orsakerna till den ökade inkomstspridningen, behöver vi kyla av bostadsmarknaden.
  • Höjda räntor och marknadshyror är således en logisk medicin mot de ökade inkomstklyftorna.
Kolumnen bygger främst på den fördelningspolitiska redogörelsen (en bilaga till statsbudgeten) från 2017.
Här syns Ginikoefficienten med och utan kapitalinkomster
Olika inkomstslag och struklturella faktorers betydelse
För att förklara Ginikoefficientens ökning gör finansdepartementget dels egna beräkningar, dels hänvisar man till en OECD-studie av den svenska utvecklingen. Tidsperioderna för dessa studier skiljer sig något åt, men inte mycket.
Nedan visas hur olika typer av inkomster påverkat Ginikoefficientens förändring under olika tidsperioder (- betyder att inkomstslaget har hållit nere inokmstspridningen, positivt tecken betyder bidragit till ökningen). Efter 2005 har alltså lönestrukturen bidragit till att minska klyftorna.
Detta syns också om man kikar på lönespridningens utveckling över tid - den är påfallande stabil:

I OECD-studien beräknas olika strukturella faktorers bidrag till inkomstklyftorna i Sverige (för perioden 1987-2013). Här är nyckelresultaten:
Som synes förklarar strukturella faktorer 43 procent av Gini-ökningen under tidsperioden och 45 procent av ökningen i relativ fattigdom. För Gini-koefficienten är hushållsstruktur (ökad andel ensamhushåll) viktigast, följd av ålderssammansättning (ökad andel äldre). Invandring spelar liten roll (men större för den relativa fattigdomen).
OECD skriver:
Changes in the rate of marriages net of divorces will only affect inequality gradually and with a significant lag as the share of single person and single parents increases. This ratio has fallen across the OECD since the 1960s, but has fallen more quickly in Sweden, and has been significantly lower than the OECD average for more than three decades from the 1970s to the mid-2000s, except for a spike induced by proposed changes to public widows’ pensions in 1989 (Figure 2). This development has likely increased inequalities in Sweden compared to the OECD average. OECD (2011)also found household structure to be a more important factor behind increasing inequalities in Sweden than in most other countries. [...] the mechanical effect of changing structural factors can nonetheless explain more than 40% of the increase in the Gini for disposable income. Household composition accountsfor 16%, age for 11%, industry structure for 9% and immigrationfor5%, respectively.
Toppinkomsterna
I debatten hänvisas ofta till den procent med allra högst inkomster, de så kallade toppinkomsttagarna. Figuren nedan visar hur denna grupps inkomster domineras av kapitalinkomster, ffa reavinster.
Realiserade kapitalvinster utgör alltså huvuddelen av kapitalinkomsterna även bland topprocenten, men räntor och aktieutdelningar har dock ökat i betydelse sedan 2005.

Bidragens urholkning
Finansdepartementet har också beräknat hur olika transfereringar utvecklats (1995-2015) jämfört med prisutvecklingen och inkomstutvecklingen. Även om ingen transferering försämrats realt (man kan alltså köpa lika mycket eller mer för samtliga ersättningar 2015 än man kunde 1995) har alla utom en utvecklats sämre än inkomsttillväxten.
På 1990-talet var en sådan urholkning ett smidigt sätt att spara pengar för staten och justera nivåerna för att stärka arbetsincitamenten (att bådadera behövdes var ingen extrem åsikt alls). De argumenten är inte lika starka längre, och prisindexeringen skapar istället en så kallad jultomte-effekt, när politiker blir populära genom att lova höjning eller höja transfereringar som släpat efter.
I bilagan sägs dock inte hur mycket av kaptalvinsterna som kommer från bostäder, men efter lite letande och god hjälp från twitter, visade det sig vara runt 70 procent. Prisuppgången på bostäder är således den kanske enskilt viktigaste faktorn bakom de ökade inkomstskillnaderna i Sverige.
När det rapporteras om inkomstskillnader framgår det inte alltid att det är kapitalinkomster och bostadsförsäljningar som ligger bakom. Så här skrev SVT i somras:
Och de rika drar ifrån, så ser det ut nästan överallt. I 275 av 290 av landets kommuner har den ekonomiska ojämlikheten ökat sedan 2011. I genomsnitt tjänar den rikaste procenten i varje kommun sex till nio gånger mer än medelsvensson. Mest ojämlikt är det i Danderyds kommun. Där tjänar den rikaste procenten cirka 50 gånger mer än genomsnittet och snittinkomsten för den rikaste procenten är drygt 1,7 miljoner kronor i månaden.
Bonusmaterial
Det sägs ofta att Sverige har västvärldens snabbat ökande inkomstklyftor. Påståendet stämmer någorlunda om man syftar på Ginikoefficienten. Det beror såklart en del på vilken period som studeras, men i både OECDs statistik och Eurostats är det ofta Bulgarien, Ungern eller Litauen som toppar följt av Sverige, Danmark eller Nederländerna. Men Sverige är också ett av de länder där bostadspriserna ökat mest enligt OCED-statistiken.
En rolig uppsatsidé för en kandidat eller magisteruppsats vore att undersöka om det finns ett samband på landsnivå mellan Gini och toppinkomster å ena sidan, och å andra sidan bostadsprisernas utveckling.
Ett resonemang som inte mer än antyddes i min text är att inkomstskillnaderna blir större pga av att hela reavinsten registreras just vid försäljningstillfället, och det är snudd på en bokföringsteknisk/skatteteknisk detalj. På twitter påpekade Christian Holmström detta:
Vill man läsa mer om Box-modellen, rekommenderas Sven Olof Lodins artiklar om detta i Ekonomisk Debatt alt ESO-rapporten med det festliga namnet Yes box!
Slutligen har såklart Martin Jordö rätt: Det finns andra sätt att kyla av bostadsmarknaden, såsom återinförd statlig fastighetsskatt och sänkning av ränteavdragen.

Uppdatering:
Martin Kolk på institutet för framtidsstudier har get mig denna bild - även detta på twitter, detta forum som intellektuella tycks älska att avsky - som visar att andelen ensamhushåll bland yngre ökade rejält mellan 1975 och 1990, men faktiskt var något lägre 2013.


Hur orolig ska man vara för de ökande toppinkomsterna?

Som ofta påpekats har den svenska inkomstspridningen ökat och det beror till stor del på ökade toppinkomster, som helt domineras av kapitalinkomster. Men hur många av toppinkomsttagarna är tillfälliga, exempelvis för att de hamnar längst upp i inkomstfördelningen året de säljer sin bostad, och hur många är där varaktigt för att de har höga kapitalinkomster från räntor och utdelningar?
Frågan är viktig för att kunna normativt värdera hur problematiskt det är att toppinkomsterna ökar. Många anser nog att det är mer problematiskt om ökningen beror på att några få lever allt bättre på räntor och utdelningar, och mindre problematiskt om ökningen speglar en stark bostadsmarknad där reavinsterna hamnar hos människor som inte hörde till toppinkomsttagarna vare sig före eller efter vinstrealiseringen.
I 2018 års fördelningspolitiska redogörelse räknas på just detta. Följande definitioner görs:
Individer är varaktiga toppinkomsttagare om de också tillhör topprocenten minst fyra av de sex intilliggande åren.
Individer är tillfälliga toppinkomsttagare om de inte tillhör topprocenten något av de sex intilliggande åren.
Det som studeras är perioden tre år före till tre år efter att någon befunnit sig i topprocenten, vilket gör att data går fram till 2013.
Det framgår då att andelen varaktiga toppinkomsttagare är relativt låg och dessutom minskade tydligt från 1995 då data börjar fram till 2000. Sedan dess har inte mycket hänt, men efter 2006 syns en liten ökning.
Vidare konstateras:
År 2013 hade endast ca 20 procent av de tillfälliga toppinkomsttagarna tillhört topprocenten om befolkningen hade rangordnats efter inkomster exklusive kapitalvinster
Generellt sett kan detta ses som lugnande: De flesta toppinkomsttagare befinner sig inte varaktigt i toppen, och det syns inte heller någon tydlig ökning av varaktigheten över tid. En liten flagga kan dock hissas för utvecklingen efter 2006:
Övriga kapitalinkomster har dock ökat i betydelse de senaste 10–15 åren, och särskilt gäller detta inkomster från utdelningar i s.k. fåmansbolag som har ökat förhållandevis mycket. Till viss del kan denna utveckling sannolikt kopplas till de gynnsammare skatteregler för fåmansbolag som infördes 2006 och som bl.a. innebar att gränsen för hur mycket som får tas ut i form av utdelning höjdes.
När jag läser denna analys påminns jag om en artikel i Ekonomisk Debatt om just 3:12 reglerna, med titeln
3:12-reglerna har blivit för generösa och används för skatteplanering (av Annette Alstadsæter och Martin Jacob)
Abstract lyder:
Sedan år 2006 har det skett stora förändringar i de s k 3:12-reglerna. Syftet har bl a varit att skapa bättre förutsättningar för entreprenörskap och småföretagare. Vi finner dock klara belägg för att reglerna utnyttjas i skatteplaneringssyfte. Bland annat grundas bolag för att göra det möjligt för ägare att omvandla inkomst (från förvärvsinkomst till kapitalinkomst) genom 3:12-reglerna. Det är särskilt höginkomsttagare som grundar holdingbolag eller skalbolag efter reformen. En omfattande inkomstomvandling genom att utnyttja 3:12-reglerna får samhällsekonomiska konsekvenser vid sidan av förlorade skatteintäkter, bl a eftersom inkomstskillnaderna efter skatt ökar.
I avslutningen sammanfattar författarna problemen:
Enligt vår mening finns det huvudsakligen tre inslag i de gällande 3:12-reglerna som kombinerat ger både incitament till och tillfällen för inkomstomvandling.
För det första fastställs mycket generösa gränsbelopp i de förenklingsregler som inte är beroende av eget kapital, anställning och verksamhet. Fysiska personer kan erhålla gränsbelopp som årligen överstiger deras del av aktiekapitalet.
För det andra är möjligheten att spara gränsbelopp av särskilt intresse för ägare till skalbolag och holdingbolag. Detta gör det möjligt för dem att omvandla inkomst över tiden.
För det tredje är definitionen av vad som avses med en aktiv ägare inte klart fastställd i skattelagstiftningen. Det verkar dessutom som om det råder en bristande kontroll av om en fysisk person som påstår sig vara aktiv ägare faktiskt är aktiv i företagets generering av vinster i betydande omfattning.
Kommentarer och funderingar:
1. Förhoppningsvis följs analysen upp i kommande fördelningspolitiska redogörelser, så att kurvan i diagram 3.7 ovan förlängs. 2019 gjordes det inte. Man skulle också kunna definiera varaktighet endast tillbakablickande, så att tidsserien kan gå fram till innevarande år: Den som är i topprocenten 2018 kan anses varaktig om den också var där 2015-2017.
2. Måste det normativt vara problematiskt att vissa varaktigt lever på kapitalavkastning om det speglar deras komparativa fördel i kapitalägande, dvs om de är duktiga ägare med god förmåga att värdera företag, affärsidéer och management? Det vore intressant att se hur det gått med real köpkraft längst ned i inkomstfördelningen i de länder där toppinkomsterna ökat mest!

Arbetslöshet bland lågutbildade i EU-länderna 2017

Från Eurostat: Så här ser arbetslösheten ut för kategorin "Less than primary, primary and lower secondary education"
Som jämförelse kan konstateras att den svenska arbetslösheten är betydligt lägre för människor med högre utbildning. Så ser det ut i de flesta länder, men skillnaderna är avsevärt större i Sverige.
I denna statistik är alltså den lägsta utbildningskategorin en sammanslagning av personer som har grundskola plus ytterligare (icke-universitets)utbildning, bara grundskola och som inte har komplett grundskola.
Tyvärr används ibland sysselsättningsstatistik för att ge bilden av att detta problem på svensk arbetsmarknad inte finns, men så är alltså inte fallet (exempel nedan):


Vill vi veta inkomstutvecklingen för människor eller bara för deciler?

Bilden nedan visar inkomstutvecklingen i Sverige under perioden 1991 till 2013. Bilder som denna visas ofta när tillväxtens fördelning ska illustreras.
(Grafen gjord utifrån dessa SCB-data)
Det brukar sägas att decilgrupp 1, dvs de 10 procent av befolkningen med lägst inkomster, förvisso har fått det bättre, men att mycket större ökningar tillfallit medelklassen och störst ökning har de 10 procent rikaste fått.
Jag brukar - om jag ges möjlighet - påpeka att detta är missvisande. Det är nämligen mycket få av dem som tillhörde den lägsta decilen i början av perioden (i detta fall 1991) som är kvar där i slutet (här 2013). På motsvarande sätt är det otroligt att alla som tjänade bäst 1991 ligger kvar i toppen 2014.
Poängen är enkel: Vill vi veta hur människors inkomster utvecklas, måste vi ta fram statistik över människors inkomster (och inte för statistiska grupper vars sammansättning ändras över tiden).
Mitt möjligen mest pedagogiska framställning av detta budskap kablades faktiskt ut i public service TV som även hjälpte mig illustrera det hela med en youtube-film (2 272 visningar!).
Likväl upplever jag att genomslaget varit begränsat. (Och för att vara tydlig: Jag menar inte att en forskare ska räkna ut detta en gång, utan att SCB ska rapportera detta lika regelbundet som man räknar ut Ginikoefficienten med tre decimaler - och lite händer faktiskt!)
MEN: Via Smedjan och Emanuel Örtengren ser jag nu att ekonomen David Splinter för USA under perioden 1980-2014 har visat hur annorlunda utvecklingen ser ut när man följer faktiska människors inkomstutveckling.
Cross-section mönstret i USA ser ut ungefär som det svenska, med skillnaden att det ser ut om de enda som fått ökade inkomster i USA är de rikaste. Orsakerna till den påstådda inkomststagnationen för USAs medelklass har diskuterats MYCKET, men som framgår av grafen nedan ser fördelningen helt annorlunda ut när man följer individer.
Kommentar
Den alterte läsaren kanske noterar att statistik som följer individer så gott som alltid kommer att visa störst procentuella inkomstökningar för dem som har lägst inkomster. Många med låga inkomster är ju unga som med tiden blir mer produktiva och får högre lön. Det stämmer: När man följer inkomstutvecklingen över längre tidsperioder är världen så djäklig att de flesta får det avsevärt bättre, och störst relativa ökningar får låginkomsttagare.
Samtidigt bör noteras att figurer som bygger på gruppjämförelser nästan alltid kommer att visa att inkomstutvecklingen är sämst för den grupp som är längst ned, eftersom denna ständigt fylls på av nya ungdomar och ofta även av invandrare.
Riktigt illa ser det ut för länder som tar emot många flyktinginvandrare med låg produktivitet som initialt får låga inkomster och därmed drar ned genomsnittet för decil 1. Om det senare går bättre för invandrarna riskerar detta göra att klyftorna ökar ännu mer, även om det skulle vara så att allas inkomster faktiskt ökar.