Berghs betraktelser

Ekonomijournalisten Ryan Avents bok fungerar utmärkt som introduktion till diskussionen om vilka effekter den digitala revolutionen får för ekonomin och tillgången på jobb. Han lutar åt att efterfrågan på arbetskraft kommer att minska. Sociologen Roland Paulsen är däremot tvärsäker på att det förhåller sig så, utan att föra fram några belägg för det, och han ser detta som en möjlighet att göra upp med "arbetssamhället". När det gäller hur ett arbetsbefriat samhälle ska organiseras leder Paulsen läsaren ut i utopins luftiga landskap.

Paulsen slutför aldrig diskussionen kring [...] grundläggande frågor. I "analysen" kastas man hit och dit mellan olika resonemang. Paulsen klipper av en längre utläggning för att kasta sig in i en annan. När man kokar ner denna pyttipanna av ofullständiga och i många fall motsägelsefulla begreppsmassor och citat från auktoriteter, återstår några få "påståenden" som Paulsen bygger sina uppfattningar på.

Han slutar sin genomgång av olika vägar ut ur arbetssamhället med att hänvisa till rätten till "utopiska principer". Det är i detta luftiga landskap vi till sist hamnar.

En bit in i programmet Idévärlden (tidigare kommenterat här) med Roland Paulsen tar programledaren upp sitt eget jobb som postsorterare som exempel på meningslöst jobb. Han vill påpeka att även ett så meningslöst jobb som att sortera post ger upphov till yrkesstolthet, social samvaro och en känsla av samhörighet. Roland svarar att något liknande kan sägas om koncentrationsläger. Okej.

Personligen har jag möjligen samma åsikt som Paulsen om julkort - inte värda besväret - men bevisligen håller inte alla med oss. Många hade ju betalt pengar för att korten som programledaren Eric Schüldt sorterade skulle komma fram till rätt adressat. Var de lurade? Av vem?

Det är lätt att få medhåll för påståendet att det finns massor av meningslösa jobb. Det är betydligt svårare att hitta exempel på meningslösa jobb som alla håller med om. Meningslöshet och mening är genuint subjektiva egenskaper. Uppfattningen att det finns massor av meningslösa jobb kan lätt tolkas som bristande respekt inför andra människors idéer och önskningar.

Personligen lutar jag åt raka motsatsen: I en brokig värld är den dygd att vara öppen och nyfiken inför människors olika konsumtionsmönster, snarare än att döma ut dem, och de jobb de ger upphov, till som meningslösa.

Här följer några kommentarer till SVTs nya program Idévärlden med programledare Eric Schüldt - mer specifikt det första avsnittet vari Roland Paulsen bemöts av Eva Uddén Sonnegård och Åsa Linderborg. Programformatet har fått mycket beröm, och det är onekligen ett bra koncept att låta folk borra på djupet i frågor utan att avbrytas.

I första avsnittet tycker jag dock att flera centrala frågor till Paulsen saknades. Några exempel:

Tidigt kommer samtalet in på vad Paulsen egentligen vill. Han svarar att han bara vill uppmana till debatt om de här frågorna, men den som läst hans böcker får onekligen intrycket att han vill betydligt mer. Exakt vad är dock fortfarande en motiverad fråga - exempelvis när det gäller frågan om huruvida produktivitetsökningar ska tas ut som ökade inkomster eller ökad fritid.

I programmet nämnde P. att produktiviteten fördubblats sedan 70-talet, och att att man redan då talade om ett överflödssamhälle. Om vi skulle ta ut produktivitetsökningarna sedan dess i form av tid istället för i form av materiellt välstånd, skulle vi bara behöva jobba 4 timmar om dagen istället för 8.

Låt oss först anta att detta är korrekt (invändningar kommer nedan).

Frågan som måste besvaras då (och som ingen ställde) är: Vem ska bestämma när produktivitetsökningar bör tas ut som tid snarare än som ökade inkomster, och vad ska ske om någon trots en sådan bestämmelse vill arbeta mer? Jag har varit i panel med Paulsen där han hoppade hundra år tillbaks i tiden. Är man beredd att leva som vi gjorde på tidigt 1900-tal skulle arbetstiden kunna sänkas ännu mer än om man vill ha 1970-talets levnadsstandard. Om P vill vara en radikal samhällskritiker borde han åtminstone någon gång avkrävas svar på dessa frågor.

En annan fråga som bör ställas är: Är det troligt att produktivitetsökningarna blir lika stora om vi hela tiden väljer att ta ut dem som fritid? Skälet till att produktiviteten är högre idag än på 70-talet är ju att ny teknik och innovationer möjliggjort nya produktionsmetoder. Även om idéer till innovationer mycket väl kan komma under en skogspromenad eller i duschen krävs det mycket arbete innan en innovation är implementerad så att den produktivitetshöjande potentialen realiseras. Det är således troligt att många av de arbetsbesparande innovationer som P. menar möjliggör kortare arbetstid, som inte skulle ha uppstått om vi faktiskt hade kortat arbetstiden.

En tredje fråga (som även den mig veterligen aldrig ställts till P) är än mer fundamental: Är de tekniska framstegen faktiskt av sådan art att den ökade produktiviteten kan tas antingen som fritid eller som ökat materiellt välstånd? Jag lutar åt att väldigt få är det. Möjligen är korvgrillning är ett exempel som kan användas för att förklara vad jag menar.

Antag följande:

Sant är emellertid att om exemplet kompletteras med fri konkurrens på marknaden för försäljning av grillad korv, då kan grillgallrets uppfinnande väntas pressa priset per korv rejält, och därmed minskar den tid andra behöver arbeta på sina jobb för att ha råd till en grillad korv. Exemplet kanske verkar orealistiskt, men fångar ganska bra det sätt på vilket produktiviteten ökat under industrialiseringen. Ett grillgaller ökar produktiviteten endast under förutsättningen att korvproduktionen skalas upp. Detsamma gäller exempelvis för hur det löpande bandet förändrade bilproduktionen.

Paulsens tankeexempel på hur lite vi kunde ha arbetat om vi nöjt oss med hur man hade det förr är således missvisande. Mycket av produktivitetsvinsterna har uppstått genom stordriftfördelar och massproduktion.

Det är dock inget som hindrar oss från att korta arbetslivet genom att utbilda oss längre (vilket vi gör) och genom att leva längre som pensionärer (vilket vi också gör). När Paulsen säger att vi hela tiden förlänger arbetslivet är det helt enkelt inte sant. Det han syftade på i programmet var att vi numera börjat gå i pension lite senare sett till pensionsålder - men man måste naturligtvis beakta den ökade förväntade livslängden. Följande bild från OECD visar ganska illustrativt ungefär vad som hänt i ett "typiskt OECD-land"

Notera: