En bit in i programmet Idévärlden (tidigare kommenterat här) med Roland Paulsen tar programledaren upp sitt eget jobb som postsorterare som exempel på meningslöst jobb. Han vill påpeka att även ett så meningslöst jobb som att sortera post ger upphov till yrkesstolthet, social samvaro och en känsla av samhörighet. Roland svarar att något liknande kan sägas om koncentrationsläger. Okej.
Men varför påpekar ingen i programmet att det är långt ifrån självklart att postsortering ska anses vara meningslöst?
Personligen har jag möjligen samma åsikt som Paulsen om julkort - inte värda besväret - men bevisligen håller inte alla med oss. Många hade ju betalt pengar för att korten som programledaren Eric Schüldt sorterade skulle komma fram till rätt adressat. Var de lurade? Av vem?
Det är lätt att få medhåll för påståendet att det finns massor av meningslösa jobb. Det är betydligt svårare att hitta exempel på meningslösa jobb som alla håller med om. Meningslöshet och mening är genuint subjektiva egenskaper. Uppfattningen att det finns massor av meningslösa jobb kan lätt tolkas som bristande respekt inför andra människors idéer och önskningar.
Personligen lutar jag åt raka motsatsen: I en brokig värld är den dygd att vara öppen och nyfiken inför människors olika konsumtionsmönster, snarare än att döma ut dem, och de jobb de ger upphov, till som meningslösa.