Visar poster taggade kronika:

Källor, bakgrund och sammanfattning av gårdagens DN-kolumn om välfärdsutgifter

Min kolumn i gårdagens DN handlar om välfärdsutgifterna i Sverige. I somras kom en nyhet om hög personalomsättning i den kommunala barnomsorgen, och av de tre storstäderna var Malmö klart sämst. Ur min kolumn:
Just Malmö har styrts av socialdemokrater nästan oavbrutet sedan den allmänna rösträtten infördes 1919 (undantagen är 1985–1988 och 1991–1994). I en sådan kommun kan invånarna inte rimligen vänta sig låga skatter eller idealiska villkor för småföretagande. Men visst borde en barnomsorg som har råd att behålla duktig personal vara inom räckhåll i svenska storstäder där socialdemokraterna styrt nästan alltid?
Jag pekar på tre faktorer som ändrats sedan 1990-talet, då nationalekonomer starkt rekommenderade sparsamhet och rationaliseringar inom den offentliga sektorn:
  1. Då hade den offentliga sektorn växt trendmässigt under nästan hela 1900-talet. Nu har vi två decennier av rationalisering, konkurrensutsättning och besparingar inom offentlig sektor (med varierande framgång)
  2. Under 1990-talskrisen var Sveriges ekonomi i dåligt skick: Hög statsskuld, höga skatter, budgetunderskott, och bristande konkurrenskraft. Idag är läget väldigt annorlunda.
  3. Vi är ungefär 50% rikare (mätt som real BNP/capita), och inkomstelasticiteten för välfärdstjänster är sannolikt högre än 1.
Punkt 1 och 2 talar för att det idag, jämfört med 1990-talet, inte är lika riskabelt att låta de offentliga välfärdsutgifterna växa.
Jag sätter dock inte likhetstecken mellan välfärd och skattefinansierad välfärd, och avslutar artikeln som följer:
Ökningen måste inte komma via den offentliga budgeten och finansieras med ökade skatter. Det kan till viss del göras omprioriteringar inom den offentliga sektorn. Det kan också slussas mer privata pengar till välfärdstjänsterna via avgifter, tilläggstjänster eller fler helprivata alternativ vid sidan om den offentliga sektorn. I grunden är finansieringen en ideologisk fråga. Så länge vi har valt att skattefinansiera vård och omsorg för merparten av befolkningen bör vi dock vara beredda att betala vad det kostar. Det jag försökt säga med denna långa text är egentligen väldigt enkelt: Om vi vill, har vi råd.
Artikeln ledde till att jag och Timbros Jacob Lundberg diskuterade frågan i radions Studio Ett, och det blev ett samtal utan maximal konfliktnivå i studion, vilket många tycks ha uppskattat:

Källor/bakgrund:
Personalflykt och sjukskrivningar bland lärare och förskollärare i Malmö: https://www.sydsvenskan.se/2017-03-29/fler-sager-upp-sig-och-fler-blir-sjuka?redirected=1
De sociala utgifterna i Sverige och OECD: https://stats.oecd.org/Index.aspx?DataSetCode=SOCX_AGG#


DN-kolumn om överdrifter i samhällsdebatten

Dagens DN-kolumn handlar om överdrifter, ett ämne jag sparat till under ett bra tag, och som fick en bra krok i debatten kring LOs valfilm.
LO har försvarats av Åsa Linderborg, som skriver:
I LO:s valfilm hävdar en undersköterska att Moderaterna genom sänkta ingångslöner för nyanlända (man räknas som nyanländ de första åtta åren man är i Sverige) kommer innebära "sänkta löner för alla".
Detta är faktiskt inte en korrekt beskrivning av filmen, då det inte sägs något i filmen om sänkta ingångslöner för nyanlända. Istället argumenterar folk i filmen mot lönesänkningar generellt. Linderborg tycks hursomhelst vara medveten om att LO överdriver, men för detta får LO inte någon kritik. Det får däremot Faktiskt.se som försökt faktagranska LO, enligt Linderborg utan att utan att fatta hur löjliga de gör sig.
Nästa exempel är från Carolin Dahlman som i höstas meddelade att hon varit med i Nyhetsmorgon, och (helt korrekt om man ser klippet) sammanfattade sitt budskap så här:
Lika lite som moderaterna känner igen sig i LOs valfilm gissar jag att arbetarrörelsen och välfärdsstatens vänner känner igen sig i Dahlmans beskrivning, som innehåller flera överdrivna påståenden. Särskilt underligt är påståendet att pengarna är slut när det är dags att gå i pension, Sverige har ju en historia av att betala ut bidrag även när detta skapar underskott i de offentliga finanserna. Med risk för att verka löjlig vill jag påpeka att beskrivningen av välfärdsstaten inte heller är korrekt. Merparten av pengarna som går genom det offentliga används till förmåner som kommer medborgarna till del. Detta sagt sympatiserar jag med (vad jag uppfattar som) Dahlmans tanke att det vore bra om folk hade en större buffert av eget sparande.
Arpis artiklar om genusvetenskapen som överkyrka är redan väl omdiskuterade: Här är första artikeln, och här är en bra kommentar från åtta (!) forskare vid statsvetenskapliga institutionen i Lund. (Det finns åtminstone ytterligare en Lundakommentar, från Ann-Katrin Bäcklund, dekan, Samhällsvetenskapliga fakulteten och Jakob Gustavsson, studierektor Statsvetenskapliga institutionen)
En liten detalj jag noterade var att Arpi hänvisar till en artikel av Charlotta Stern som visar att internationellt publicerad genusforskning sällan tar forskningsläget om biologiska skillnader mellan könen i beaktande. Sterns artikel är välskriven och intressant, men exemplet stärker inte självklart Arpis tes om genusvetenskapen som överkyrka vid svenka lärosäten, ty Stern är docent vid sociologiska institutionen vid Stockholms universitet. (Den som är nyfiken på ämnet kan även finna Jesper Ahlins diskussion av genusvetenskapen intressant)
Om Greenpeace, kärnkraft, GMO och DDT finns mängder av debatt och diskussion på nätet. Denna artikel om Greenpeace motstånd mot GMO är läsvärd, liksom denna om DDT med mera. Ett annat intressant exempel på Greenpeace överdrifter är turerna kring oljeplattformen Brent Spar (från wikipedia):
The overestimation of the contents of the Brent Spar damaged the credibility of Greenpeace in their wider campaigns. They were criticised in an editorial column in the scientific journal Nature for their lack of interest in facts[12]. Greenpeace moved to distance itself from its "5500 tonnes" claim, after the Brent Spar argument was won, and because of this has been accused of indulging in historical revisionism

DN-kolumn om power posing, replikationskrisen och forskningspolitik

I dagens DN-kolumn skriver jag om replikationskrisen, Amy Cuddys omstridda forskning om power posing och vad allt detta betyder för forskningspolitiken. Ett utdrag:
Just studien om power posing byggde på ett experiment med totalt 47 personer, varav 42 fick vara med i studien. Det är inget stort underlag. Forskare som hittar en anmärkningsvärd effekt i en sådan situation borde naturligtvis ställa sig frågan "Kan detta verkligen stämma?", sedan raskt göra ytterligare studier. I praktiken konkurrerar den frågan med en annan: "Var kan detta oväntade resultat publiceras?"
Jag ger också en lite känga åt trenden att anlita kommunikatörer och PR-folk vid universiteten:
En annan delvis problematisk trend är att lärosätena skaffar sig kommunikatörer och pressansvariga som ska marknadsföra det egna lärosätet och dess forskare. Om universiteten tidigare var en kunskapsbank dit journalister, beslutsfattare och intresserad allmänhet kunde vända sig vid behov, har de nu i större utsträckning blivit aktörer som strävar efter att nå ut och få genomslag. Det är tveksamt om forskningen vinner på denna förändring.
Det finns massor skrivet om Cuddy och replikationskrisen, men här är några bra tips för den nyfikne:
Man börjar lämpligen med denna långa och välskrivna artikel i NY-Times om hur turerna påverkat Amy Cuddy. Det var denna som gjorde att jag valde att skriva en kolumn om ämnet.
Statistikern Andrew Gelman som förekommer i NY-Times artikeln har kommenterat denna ingående, först ganska uppskattande, men efter lite eftertanke mer kritiskt.
En sammanfattning och några kommentarer kring det faktum att många publicerade forskningsresultat inom psykologi inte gått att replikera.
En bra sammanfattande artikel i The Atlantic.
Andrew Gelman skriver också i denna Slate-artikel om huruvida psykologi är särskilt problematiskt. Han ger bl a en välförtjänt känga till nationalekonomin:
Psychology’s bad press is in part a consequence of its open culture, which manifests in various ways. To start with, psychology is institutionally open. Sure, there are some bad actors who refuse to share their data or who try to suppress dissent. Overall, though, psychology offers many channels of communication, even including the involvement of outsiders such as myself. One can compare to economics, which is notoriously resistant to ideas coming from other fields.
Noterade också nyss att tidskriften Curie intervjuat Anna Dreber-Almenberg, en av forskarna som varit med i replikeringsprojektet. Där får vi veta att det snart kommer mera:
Under vintern ska enligt planerna resultat från ytterligare en replikationsstudie publiceras. Nu är det 21 samhällsvetenskapliga studier som publicerades i Nature och Science mellan 2010 och 2015 som har granskats. Bakom arbetet finns 23 forskare, bland annat kollegerna från Handelshögskolan i Stockholm.
Nästa projekt handlar om att undersöka reproducerbarheten i artiklar publicerade i den amerikanska tidskriften PNAS, The Proceedings of the National Academy of Sciences.
– Vi väljer topptidskrifter eftersom de har så stor påverkan inom sina ämnen och ibland även på politiken, säger Anna Dreber Almenberg.
Till sist, om man vill, kan man läsa denna artikel där psykologer försvarar sig, men som mestadels är sorgligt raljant och dryper av bristande självkritik.

Uppdatering: har tipsats om att det finns (minst) två podcastavsnitt som är relevanta
samt





Kolumn i DN om att välja pensionssparande (källor och bakgrundsmaterial)

Idag har jag en kolumn i DN om hur svårt det är att hitta ett rimligt alternativ till att människor själva får välja hur de vill placera sitt pensionssparande. DNs ingress:
Det är lätt att klaga på svåra val, som det mellan 900 pensionsfonder. Men om inte individen själv väljer är det någon annan som gör det. Vem ska det vara? Och hur förhindrar man att den makten missbrukas?
Ur kolumnen:
I Sverige finns 1979 tätorter att bo i, 37 politiska partier är registrerade för val till riksdagen, ytterligare ett hundratal på kommunal nivå, och senast kandiderade totalt 5 894 kandidater till riksdagen. Inte heller i mer triviala frågor som att välja från långa vinlistor är svenskarna ovana vid valfrihet: Det ordinarie sortimentet på Systembolaget består av cirka 2 400 drycker. Kanske avskräcker denna valfrihet vissa från att konsumera alkohol, men den effekten är nog liten.
Det speciella med premiepensionen är således inte att det finns många alternativ att välja bland. Däremot utmärker sig premiepensionen såtillvida att det finns en statlig myndighet som har makt att välja åt alla som inte själva väljer: Sjunde AP-fonden och dess så kallade soffliggarfond.
Det intressanta är att AP7 Såfa sedan 2010 inte är något säkert sparalternativ. När jag skrev texten lärde jag mig att man t o m belånar aktierna för att köpa ännu mera aktier - vilket ökar risken kraftigt. Detta har det skrivits förvånansvärt lite om, men se denna artikel i DI (från 2015) och cornucopia från 2013.
Info om antalet politiska partier i Sverige är från wikipedia, och SCB har definierat och räknat antalet tätorter i Sverige.
Ekonomipristagaren Thalers synpunkter på det svenska pensionssystemet finns bl a i denna DN-artikel.

Kolumn i Dagens Nyheter om McKinsey-rapporten Poorer than their parents

Ny kolumn i Dagens Nyheter om den ofta åberopade McKinsey-rapporten Poorer than their parents. Problemet med denna rapport är att den tycks vara skriven i syfte att bli missförstådd av någon som vet hur man med korrekta formuleringar ger läsaren ett helt felaktigt intryck.
Titeln är synnerligen suggestiv: Finns det något tydligare tecken på att ett lands ekonomi gått i baklås än att en hel generation växer upp och finner sig vara fattigare än sina föräldrar? Men ingenstans i rapporten visas att detta är ett faktum, det som sägs är att det finns en risk att så blir fallet. Det lurigaste med rapporten är emellertid att den faktiskt inte handlar om hur individers eller hushålls inkomster har utvecklats. Den handlar om befolkningssegment. Det är ingen semantisk fråga. Inkomsterna för en grupp, exempelvis unga mellan 16 och 24 år, kan stagnera eller till och med falla även om alla individer i gruppen får ökade inkomster. Skälet är att gruppens sammansättning förändras. De som fyller 25 år lämnar gruppen, som istället fylls på med nya 16-åringar.
Resultaten i rapporten återges i regel mer eller mindre alarmistiskt. SVT:s utrikeskommentator Erika Bjerström skriver
McKinsey-rapporten "Poorer than your parents" innehåller chockerande siffror som att 60-70 procent av alla britter är fattigare än sina föräldrar.
Jag har letat länge i rapporten efter dessa siffror, och min bästa gissning är att Bjerström fått syn på följande diagram, där siffrorna 60 och 70 procent förekommer för just Storbritannien:
Detta diagram visar dock inte alls vad Bjerström påstår. Det visar att 60 procent av brittiska hushåll befann sig i inkomstsegment som under perioden 2005-2014 hade ingen eller negativ inkomstutveckling mellan dessa år (räknat på disponibel inkomst, dvs inklusive effekten av skatter och bidrag). Bjerströms feltolkning är nog den grövsta jag hittat, men många andra feltolkar. Så här står det exempelvis hos World Economic Forum:
Poorer than their parents. What's gone wrong for this generation? [...] A report by the McKinsey [...] found that between 2005 and 2014, the real income of up to 70% of households in advanced economies flattened or fell.
Formuleringen "Poorer than their parents. What's gone wrong for this generation?" visar att man tar det som ett visat faktum att en generation blivit (eller kommer att bli) fattigare än sina föräldrar, men McKinsey rapporten gör alltså ingen generationsanalys. Mening två visar att man inte förstått att analysen bygger på inkomstsegment. Det faktum att 70% av hushållen befinner sig i inkomstsegment med stagnerande genomsnittlig inkomst betyder alltså INTE att 70% av hushållen har stagnerande inkomster.
Ett tredje exempel på feltolkning illustrerar vilken typ av analys som felaktigt bekräftas finns på http://www.alt-right.se/2016/10/17/fattigare-an-vara-foraldrar/
Tidigare i somras publicerade McKinsey en rapport som bekräftade vad de flesta av oss nog redan insett: Vi kommer att få det sämre än våra föräldrar. Om vi inte redan har det så.
Nog med missförstånd. Vad betyder det som faktiskt visas i rapporten? Det är tyvärr synnerligen svårtolkat, just eftersom analysen bygger på inkomstsegment. Det hade onekligen varit intressant att undersöka den fråga som de flesta tycks tro att författarna undersökt, men då hade man behövt följa individer eller hushåll över åtminstone två generationer. På ett ställe förtydligar rapportförfattarna att de inte studerat hur individer har det - men lägger omedelbart till en mening som förvirrar:
We did not conduct a longitudinal study to examine intergenerational changes in income level or social mobility. The numbers of people or households that we report are thus based on income or population segments rather than on individuals. Nonetheless, the overall trend is striking, given the hundreds of millions of people in segments with flat or falling income.
Notera dock att alla diagram och figurer i rapporten är helt korrekt etiketterade - exempelvis så här:
Till sist, lite information om den brittiska ekonomin. Den som använder McKinsey-rapporten för att hävda att den knackiga ekonomin förklarar Brexit, bör nog också kika på de vanliga indikatorerna, som utvecklats bra. Som framgår av figuren nedan är den av McKinsey studerade tidsperioden förmodligen den enda 10årsperiod då inkomsterna inte växt, vilket alltså beror på finanskrisen.
Inkomstklyftorna ökar inte, och 90/10 kvoten är faktiskt fallande:
Arbetslösheten i Storbritannien är nu den lägsta sedan 1975 (!) och sysselsättningen högsta som någonsin mätts.