Visar poster taggade kronika:

Bakgrund till DN-kolumn om Ystadfamiljen, JobbMalmö och Harrisburgolyckan

Min senaste DN-kolumn diskuterar en viktig poäng med externa konsulter, omorganisationer och chefer som inte sitter för länge. Detta görs utifrån tre exempel: Ystadfamiljen, JobbMalmö och Harrisburgolyckan.
De tre episoderna skiljer sig rejält från varandra, men det finns nyckelord i beskrivningarna som vittnar om gemensamma drag: Omorganisation. Nytillträdd. Nytt arbetsskift. I samtliga tre fall pågår något problematiskt som upptäcks och åtgärdas först när nya ögon ser situationen i nytt ljus.
Bakgrund
Om Ystadfamiljen i SVT:
Myndigheten [Skatteverket] upptäcker då att pappan fått sjukersättning i närmare tio års tid. [...] Föräldrarna har vid det tillfället två skolpliktiga barn, men lyckas få Ystads kommun att bedöma barnen som "varaktigt vistandes utomlands". Den svenska skolplikten upphör alltså.[...] Skolchefen som började undersöka familjen, vill dock inte lägga någon skuld på sina föregångare [...]

Om Harrisburgolyckan finns det massor skrivet, men på sid 19 i den officiella rapporten kan man läsa följande:
It is Brian Mehler, who has just come in to relieve Bill Zewe as shift supervisor, who gets credit for the day's first major correct move [...] For whatever reason and by whatever route, Mehler has arrived at exactly the right decision just 20 minutes after coming on the scene fresh from the outside.
Det fel som upptäcktes var att en kontrollampan indikerade att en spänning var på som skulle stänga ventilen, men ventilen hade fastnat och lampan sade alltså inget om ventilens faktiska läge, bara att den borde vara stängd. I kommentarsfältet på DN har jag fått lära mig att detta sätt att koppla på numera kallas "Harrisburgkoppling", och (såklart) bör undvikas.
Rapporten är f ö mycket intressantare läsning än vad väntar sig: U.S. Department of Energy Office of Scientific and Technical Information. 1979. Three Mile Island: a report to the commissioners and to the public. Volume I. United States. doi:10.2172/5395798.

Om JobbMalmö:
2012 skulle Malmö Stad omorganisera sina arbetsmarknadsinsatser. Istället uppdagades hur anhöriga till chefer och politiker hade en gräddfil till jobbinsatser, snedvriden konkurrens och uppblåst statistik. Här är Sydsvenskans granskning. I denna artikel berättas följande:
Den 11 oktober lyfte sektionschefen på en annan avdelning på JobbMalmö, Lars Ekström, frågan med Saida Sokolovic [...] Nu hände saker. Saida Sokolovic kontaktade Ronny Hansson som i sin tur skrev ett upprört mejl till Lars Ekströms chef, Monika Herstedt. Ronny Hansson skrev att Saida Sokolovic fått "kränkande frågor om hennes privatliv och hennes relation till några nämnda medarbetare".

Flexibilitet slår prepping

Ny DN-kolumn! Nyckelformulering:
Det samhälle som är bäst rustat för denna osäkra framtid är inte det bunkrande samhället, utan det flexibla och adaptiva. Det är vår förmåga att anpassa oss till kraftigt och snabbt förändrade omständigheter som är mänsklighetens ess i rockärmen.
Notera att det i papperstidningen står att permitteringsstöd söks från tillväxtverket men handläggs av skatteverket (vilket var förslaget) men så blev det inte (tillväxtverket handlägger också). Det är rättat på nätet.

Notera också att jag helst ville ha rubriken "Flexibilitet slår prepping" inte bara på min egen blogg (utan i tidningen och DNs sajt), men prepping är inget svenskt ord. Vad säger man då? Prepperi? Och är prepper (som gick bra) ett svenskt ord?

DN-kolumn om dem vi kallar globaliseringens förlorare men som borde kallas vinnare

Skriver i DN om en fiktiv person som många skulle kalla en av globaliseringens förlorare - och argumenterar för att den etiketten - och diskursen - varken är korrekt eller lämplig. Några nyckelmeningar:
Bengt försörjde sig alltså inom svensk exportindustri i fyra decennier. [...] Trots sin låga utbildning var Bengts försörjning därmed tryggad under så gott som hela hans vuxna liv. [...] När personer i Bengts situation ständigt får höra att de är förlorare och konsekvent behandlas som förlorare, ökar risken att fler börjar känna sig och bete sig som förlorare.
Martina Jarminder i Skånska Dagbladet kommenterar
Jag har träffat Bengt, eller i alla fall hans motsvarighet. Vi kan kalla honom Gunnar. Gunnar gick på cv-kurs och datakunskap på arbetsförmedlingen. Där fick 63-årige Gunnar med pekfingervalsen göra datorövningar på mellanstadienivå och sitta av obligatoriska närvarotimmar. Gunnar kände sig inte heller som någon vinnare. Bergh ifrågasätter varför vi gör så mot folk i arbetslivets slutskede, vilket är en rimlig fråga. Varför ska vi som samhälle trycka ner Gunnar i skorna genom att tvinga honom att söka jobb som telefonförsäljare när han redan bidragit till samhället genom att börja betala skatt tidigt i livet?

Ny DN-kolumn om skoputsare, gig-ekonomin och arbetsmarknaden för nyanlända (källor och bakgrund)

I dagens DN-kolumn diskuterar jag utifrån Peter Santessons inlägg tidigare i höstas, om att låglönevägen aldrig har varit en realistisk väg till etablering och integration i Sverige, vilket han illustrerar med frånvaron av ambulerande skoputsare.
Ur kolumnen:
"Lusten att konsumera den tjänsten på en svensk gågata förblir kompakt obefintlig", konstaterade Santesson sannolikt helt korrekt. Men kanske säger det mer om vilken typ av skor vi har nuförtiden, och hur ineffektivt det är att putsa skor medan ägaren har dem på sig, än vad det säger om låglönejobb generellt.
Medan Santesson avfärdar skoputsarmodellen uttrycker många andra en oro för att skoputsarjobb – i en vidare bemärkelse – är på framväxt genom den så kallade gigekonomin.
Kolumnen länkar till en rad källor, inklusive förvärvsfrekvens beroende på utbildning:
och den låga förekomsten av så kallat enkla jobb i Sverige:
Det finns även en McKinsey-rapport från 2016 redovisar resultat från en survey i USA och Europa (n=8000). Enligt denna undersökning är det 70% inom gig-ekonomin som föredrar giggandet framför en vanlig anställning, medan 30 procent hellre skulle ha ett vanligt jobb. Rapporten tyder också på att gig-inkomster oftast används som komplement till andra inkomster, men för 44 är det den primära inkomstkällan.
Men detta var alltså 2016, och McKinsey-rapporter är inte alltid den mest trovärdiga källan.

EU-rapportering om kriminella gäng som pysslar med droghandel och rekryterar bland nyanlända finns i åtminstone två rapporter, men den ena hänvisar till den andra (som är EU Drug Markets Report 2019).
En annan relaterad tanke är om gängvåldet skulle minska genom att lättare droger legaliserades, vilket är svårt att veta. Här är en nyhetsartikel om att experterna är oense om detta.,

Mest intressant är dock att läsa Peter Santessons blogginlägg från 2012 om flyktingpolitikens dilemma. När det gäller låglönelösningen ställer han fyra frågor:
  1. Vad kan man egentligen förvänta sig att den marknadsmässiga lönen är för vuxna nyanlända med kort skolgång i tredje världen och bristfällig läs- och skrivkunnighet?
  2. Hur ska man förmå människor att ta synnerligen lågavlönade jobb?
  3. Låglönelinjen skulle förändra hela samhället, inte bara villkoren för de nyanlända. Hur skulle den kunna vinna folkligt stöd?
  4. Var skulle dessa jobb uppstå?
Ang den sista frågan: Peter skriver så här:
Jobb med synnerligen låga löner har i dag trängs undan av automater, lunchbufféer, tillvänjning vid gör-det-själv osv. Vi har också ett kulturellt motstånd mot att köpa tjänster i relationer som inte känns jämlika.
Det är sant. Men gigekonomin växer ändå. Ur min dn-kolumn:
Den digitala lösningen innebär dock oftast att den som betalar inte behöver interagera särskilt mycket med den som utför jobbet. När mjukvaran separerar nyttjandet av tjänsten från utförandet blir det helt enkelt lättare för många att köpa tjänster som bygger på billig arbetskraft.
Ang fråga 3: Det är sant att låglönejobb förändrar hela samhället. Möjligen avsåg Peter främst försämringar, men det finns också förbättringar. Många gillar och använder den nya tekniken. Gigekonomin tycks växa för att den knyter samman efterfrågan från en köpstark och teknikbenägen övre medelklass med ett utbud av arbetskraft. Villkoren för gigjobbarna kritiseras på kultursidor och av fackföreningar, men det finns också försvarare (jag syftar inte bara på mig själv...). Denna debatt är i sig ett tecken på att sektorn är en realitet.
Ang fråga 2 och 1: Lönerna är uppenbarligen tillräckliga för att några ska uppfatta gigandet som det minst dåliga alternativet. Förhoppningsvis får vi snart se statistik på löner och inkomster från sektorn.

Det intressanta är att när tekniken kanaliserar utbud och efterfrågan växer dessa jobb fram trots svenska lönenivåer, bidragsnivåer, och skatteregler. Det verkar alltså inte behöva några särskilda insatser för att få folk att ta jobben. Snarare bär den tekniska utvecklingen med sig en styrka som kan användas, både för att modernisera skattelagstiftning och andra regelverk i syfte att främja sektorns tillväxt och samtidigt göra detsamma med skyddsnäten för att stärka arbetstagarens situation.

Tanken att goda villkor för företagande kan gå hand i hand med goda villkor för arbetare borde inte vara främmande i en svensk kontext.

DN-kolumn om demografin - bakgrund

I dagens DN-kolumn följer jag upp vad jag tidigare skrivit och föreläst om när det gäller Sveriges demografiska utmaningar. Här är en bloggpost från 2010, där jag först räknar ut andelen i arbetsför ålder, definierat som 25-64 år, som andel av hela befolkningen, enligt SCBs befolkningsprognos. Det gav den blå kurvan nedan.
Sedan noterade jag att under perioden 2005 till 2009 ökade sysselsättningen i gruppen 65-74 år från 10-13 procent. Vad som är arbetsför ålder lär ändras när vi lever längre. Om denna trend står sig, kommen andelen i arbetsför ålder inte längre att utvecklas lika problematiskt - detta är den röda kurvan i figuren ovan.
Nu, snart 10 år senare, gjorde jag om beräkningarna, med betydligt mer aktuella SCB-data (Aktuell framskrivning över folkmängden. Folkmängd 31 dec efter födelseregion, ålder, kön och år).
Det visar sig att sysselsättningsökningen bland 65-74åringar håller i sig:
vilket gör att andelen i arbetsför ålder spås utvecklas ungefär på samma sätt som 2010 (blå kurva andel i åldern 25-64, röd kurva samma andel men inklusive den ökande sysselsättningen bland 65-74 åringar).
Den viktiga slutsatsen är att den demografiska balansen försämras under 2020-talet, även om sysselsättningsökningen bland äldre fortsätter. Om den fortsätter kommer emellertid balansen att stabiliseras och förbättras något under 2030-talet.
Prediktionen från 2010 står sig alltså:
Det är således ingen vild gissning att mer pengar till äldreomsorgen kommer att vara ett populärt krav i 2022-års valrörelse.