Visar poster taggade kronika:

DN-kolumn om demografin - bakgrund

I dagens DN-kolumn följer jag upp vad jag tidigare skrivit och föreläst om när det gäller Sveriges demografiska utmaningar. Här är en bloggpost från 2010, där jag först räknar ut andelen i arbetsför ålder, definierat som 25-64 år, som andel av hela befolkningen, enligt SCBs befolkningsprognos. Det gav den blå kurvan nedan.
Sedan noterade jag att under perioden 2005 till 2009 ökade sysselsättningen i gruppen 65-74 år från 10-13 procent. Vad som är arbetsför ålder lär ändras när vi lever längre. Om denna trend står sig, kommen andelen i arbetsför ålder inte längre att utvecklas lika problematiskt - detta är den röda kurvan i figuren ovan.
Nu, snart 10 år senare, gjorde jag om beräkningarna, med betydligt mer aktuella SCB-data (Aktuell framskrivning över folkmängden. Folkmängd 31 dec efter födelseregion, ålder, kön och år).
Det visar sig att sysselsättningsökningen bland 65-74åringar håller i sig:
vilket gör att andelen i arbetsför ålder spås utvecklas ungefär på samma sätt som 2010 (blå kurva andel i åldern 25-64, röd kurva samma andel men inklusive den ökande sysselsättningen bland 65-74 åringar).
Den viktiga slutsatsen är att den demografiska balansen försämras under 2020-talet, även om sysselsättningsökningen bland äldre fortsätter. Om den fortsätter kommer emellertid balansen att stabiliseras och förbättras något under 2030-talet.
Prediktionen från 2010 står sig alltså:
Det är således ingen vild gissning att mer pengar till äldreomsorgen kommer att vara ett populärt krav i 2022-års valrörelse.

DN-kolumn om basinkomst, försöket i Finland och Rutger Bregman

Idag har jag en DN-kolumn om medborgarlönsdebatten, hur den möjligen håller på att förändras, och vad man ev kan lära av det finska försöket med basinkomst (inte på webben än).

Källor och bakgrund:
Timbro-antologin med flera intressanta texter om medborgarlön, av bl a Milton Friedman och Philippe van Parijss.
Här är QJE-artikeln som utvärderar cash-transfers till Kenyaner. En sak jag blev nyfiken på är hur de vet med säkerhet att konsumtion av alkohol och tobak inte ökade. De diskuterar detta i artikeln och lägger fram skäl att tro att svaren inte lider av så kallad "desirability bias".
Här är Evelyns Forgets utvärdering av det bortglömda basinkmostexperimentet i Dauphine (som Bregmen gör en stor poäng av).
Här är en lättillgänglig sammanfattning av de första resultaten från det finska försöket med basinkomt inom arbetslöshetsersättningen. (Jämför gärna med Expressens version)

Övriga vetenskapliga artiklar som Bregman hänvisar till (ofta indirekt, dvs Bregman hänvisr till inlägg på voxeu eller liknande, men jag har letat upp själva forskningsartikeln):
Ardington, Cally, Anne Case, and Victoria Hosegood, ‘‘Labor Supply Responses to Large Social Transfers: Longitudinal Evidence from South Africa,’’ American Economic Journal: Applied Economics, 1 (2009), 22–48.
Posel, Dorrit, James A. Fairburn, and Frances Lund, ‘‘Labour Migration and Households: A Reconsideration of the Effects of the Social Pension on Labour Supply in South Africa,’’ Economic Modelling, 23 (2006), 836–853.
Banerjee, Abhijit V., Rema Hanna, Gabriel Kreindler, and Benjamin A Olken, ‘‘Debunking the Stereotype of the Lazy Welfare Recipient: Evidence from Cash Transfer Programs Worldwide,’’ HKS Working Paper, 2015b.







Ny DN-kolumn: Make utredningsväsendet great again

Redan idag har jag en ny kolumn i DN. Den bygger på en artikel jag och statsvetaren Gissur Erlingsson skrev för ganska exakt 10 år sedan, i Scandinavian Political Studies.
In 1980, Sweden was a highly regulated economy with several state monopolies and low levels of economic freedom. Less than twenty years later, liberal reforms turned Sweden into one of the world's most open economies with a remarkable increase in economic freedom. [to explain this, we point to] three complementary factors: policy making in Sweden has always been influenced by, and intimately connected to, social science; government commissions have functioned as ‘early warning systems’, pointing out future challenges and creating a common way to perceive problems; and, as a consequence, political consensus has evolved as a feature of Swedish style of policy making. The approach to policy making has been rationalistic, technocratic and pragmatic. The article concludes that the Swedish style of policy making not only explains the period of welfare state expansion – it is also applicable to the intense reform period of the 1980s and 1990s.
Passande nog har just Gissur sammanfattat mycket av kritiken mot utredningsväsendets förflackning i en artikel i Dagens Samhälle.
Ur hans artikel:
Ett fågelperspektiv på de snart 20 senaste årens granskning och debatt om kommittéväsendet lämnar en otillfredsställande känsla. Accepteras utgångspunkten att hög kvalitet på statliga utredningar är en förutsättning för genomtänkta och väl kalibrerade beslut, gäller följande: om det finns brister i beslutsunderlaget får det negativa återverkningar för lagstiftning, resurshushållning och demokrati.
Mot denna bakgrund har Olof Ruins snart 20 år gamla ord en air av aktualitet. Han efterlyser en återupprättelse av utredningsväsendet i syfte "att lugna ner det uppskruvade tonläget och den påtagliga ryckigheten i dagens svenska politik". För rikets gagn, tycks flera debattörer alltså vilja skruva ner konfliktnivån och väcka gamla tiders samförståndsanda. Exempelvis förespråkar statsvetaren Sverker Gustavsson ett återupprättande av principen om parlamentariska utredningar, att ge dem företräde på ensamutredningarnas bekostnad.

DN-kolumn om grupptänkande - källor, bakgrund och fördjupning

I dagens DN har jag en kolumn om människors benägenhet att dela in sig i grupper och vilka för- och nackdelar detta för med sig:
Ofta är det [...] både praktiskt och intressant att dela in människor i grupper. Vi gör det när vi redovisar statistik, när vi diskuterar politik och – inte minst – när vi skämtar. Så måste det få vara – men det finns också problem.
Människors benägenhet till grupptänkande skapar en farlig frestelse för alla som deltar i politik och samhällsdebatt. Det är lätt att få bekräftelse och genomslag genom att säga vad ens vänner tycker om att höra. [...] vanlig politisk journalistik tycks vara nästan synonymt med att dela upp människor i grupper och diskutera hur olika förslag "slår mot" exempelvis landsortsbor, ensamstående mammor eller arbetslösa.
Slutklämmmen:
Nästa gång du hamnar i en politisk diskussion, testa att resonera utifrån en princip om hur samhället borde vara organiserat i stället för att diskutera hur mycket olika grupper vinner eller förlorar. Det är varken lätt eller publikfriande, men det är långt ifrån omöjligt.
Källor, bakgrund och fördjupning:
Statistik om människors attityder till invandring finns här och här.
Forskningen som nämns i kolumnen är inom det som kallas Minimal Group Paradigm, med central forskning av bl a Henri Tajfel:
Tajfel, Henri, M. G. Billig, R. P. Bundy, and Claude Flament. 1971. "Social Categorization and Intergroup Behaviour." European Journal of Social Psychology 1(2): 149–78.
samt
Billig, Michael, and Henri Tajfel. 1973. "Social Categorization and Similarity in Intergroup Behaviour." European Journal of Social Psychology 3(1): 27–52.
Här är en av många sammanfattningar av denna forskning.
Forskningen beskrivs också av Liliana Mason i sin bok Uncivil agreement, som är mycket läsvärd.
I kolumnens början skriver jag att grupplojalitet (och människors xenofobiska tendenser) kan förklaras historiskt och sannolikt även evolutionärt. Här är en artikel i Science av Elizabeth Culotta som summerar bevis för en evoutionär förklaring.
Ur summary:
Racial prejudice apparently stems from deep evolutionary roots and a universal tendency to form coalitions and favor our own side. And yet what makes a "group" is mercurial: In experiments, people easily form coalitions based on meaningless traits or preferences—and then favor others in their "group." Researchers have explored these innate biases and begun to ask why such biases exist. What factors in our evolutionary past have shaped our coalitionary present—and what, if anything, can we do about it now?
En rimlig tolkning av detta är att vi är benägna att tänka i termer av ingrupp och utgrupp, men att dessa inte måste sammanfalla med uppdelningen i invandrare vs natives.
En spännande tes att fundera på är att människor ogillar olika för att det kräver mer energi att interagera med människor som är annorlunda, vilket i sin tur beror på att vi då måste tänka mer i varje situation snarare än att falla tillbaka på tumregler. Denna tanke har tillskrivits
Allport, G. W. (1954). The nature of prejudice. Oxford, England: Addison-Wesley.
Slutligen är även denna värd att kolla på
Brewer, M. B. (2001). Ingroup identification and intergroup conflict: When does ingroup love become outgroup hate? In R. D. Ashmore, L. Jussim, & D. Wilder (Eds.), Rutgers series on self and social identity; Vol. 3. Social identity, intergroup conflict, and conflict reduction (pp. 17-41). New York, NY, US: Oxford University Press.
Om den evolutionära förklaringen stämmer är det intressant att sätta detta i relation till den forskning som finns om kontakthypotesen, dvs tanken xenofobi minskar när människor faktiskt på något sätt kommer i kontakt med utgruppen. (Jag gjorde nyligen en liten survey på bloggen av ny forskning om just kontakthypotesen.)
I en artikel i Migration Studies om xenofobi på regionnivå inom EU visar Markaki & Longhi följande:
... regions with a higher percentage of immigrants born outside the EU and a higher unemployment rate among the immigrant population show a higher probability that natives express negative attitudes to immigration. Regions with a higher unemployment rate among natives however, show less pronounced anti-immigrant attitudes
En tänkbar tolkning av detta är att en högre arbetslöshet bland invandrare gör det lättare att betrakta dessa som en utgrupp.
Det är värt att än en gång påminna om den studie i APSR som visar att Trumps retorik kring Araber och Muslimer tycks ha lett till att dessa grupper drar sig undan från offentligheten. Bland annat visas att
Shared locations on Twitter dropped approximately 10 to 20% among users with Arabic-sounding names after major campaign and election events.
Till sist: Slutlämmen i artkeln kan ses som en plädering för Buchanans generalitetsprincip i Politics by principle, not by interest.

Uppdatering:
Jag har mött en viss (och fullt begriplig) skepsis mot studier i socialpsykologi från 1970-talet. Tendenserna till grupplojalitet har dock bekräftats många gånger även i nyare studier. Här är två highlights från Weisel & Böhm (2015):
• Enmity matters only for help avoidance, except when conflict is morality-based.
• The stronger the enmity, the more people chose to avoid helping the outgroup.
Här skriver Niclas Berggren om en ny studie med följande slutsats:
[the results] increases our confidence that the preference for competing aggressively when deciding in a group is a deeply rooted and generalizable behavioral response.

Källor, bakgrund och sammanfattning av gårdagens DN-kolumn om välfärdsutgifter

Min kolumn i gårdagens DN handlar om välfärdsutgifterna i Sverige. I somras kom en nyhet om hög personalomsättning i den kommunala barnomsorgen, och av de tre storstäderna var Malmö klart sämst. Ur min kolumn:
Just Malmö har styrts av socialdemokrater nästan oavbrutet sedan den allmänna rösträtten infördes 1919 (undantagen är 1985–1988 och 1991–1994). I en sådan kommun kan invånarna inte rimligen vänta sig låga skatter eller idealiska villkor för småföretagande. Men visst borde en barnomsorg som har råd att behålla duktig personal vara inom räckhåll i svenska storstäder där socialdemokraterna styrt nästan alltid?
Jag pekar på tre faktorer som ändrats sedan 1990-talet, då nationalekonomer starkt rekommenderade sparsamhet och rationaliseringar inom den offentliga sektorn:
  1. Då hade den offentliga sektorn växt trendmässigt under nästan hela 1900-talet. Nu har vi två decennier av rationalisering, konkurrensutsättning och besparingar inom offentlig sektor (med varierande framgång)
  2. Under 1990-talskrisen var Sveriges ekonomi i dåligt skick: Hög statsskuld, höga skatter, budgetunderskott, och bristande konkurrenskraft. Idag är läget väldigt annorlunda.
  3. Vi är ungefär 50% rikare (mätt som real BNP/capita), och inkomstelasticiteten för välfärdstjänster är sannolikt högre än 1.
Punkt 1 och 2 talar för att det idag, jämfört med 1990-talet, inte är lika riskabelt att låta de offentliga välfärdsutgifterna växa.
Jag sätter dock inte likhetstecken mellan välfärd och skattefinansierad välfärd, och avslutar artikeln som följer:
Ökningen måste inte komma via den offentliga budgeten och finansieras med ökade skatter. Det kan till viss del göras omprioriteringar inom den offentliga sektorn. Det kan också slussas mer privata pengar till välfärdstjänsterna via avgifter, tilläggstjänster eller fler helprivata alternativ vid sidan om den offentliga sektorn. I grunden är finansieringen en ideologisk fråga. Så länge vi har valt att skattefinansiera vård och omsorg för merparten av befolkningen bör vi dock vara beredda att betala vad det kostar. Det jag försökt säga med denna långa text är egentligen väldigt enkelt: Om vi vill, har vi råd.
Artikeln ledde till att jag och Timbros Jacob Lundberg diskuterade frågan i radions Studio Ett, och det blev ett samtal utan maximal konfliktnivå i studion, vilket många tycks ha uppskattat:

Källor/bakgrund:
Personalflykt och sjukskrivningar bland lärare och förskollärare i Malmö: https://www.sydsvenskan.se/2017-03-29/fler-sager-upp-sig-och-fler-blir-sjuka?redirected=1
De sociala utgifterna i Sverige och OECD: https://stats.oecd.org/Index.aspx?DataSetCode=SOCX_AGG#