Visar poster taggade kronika:

DN-kolumn om basinkomst, försöket i Finland och Rutger Bregman

Idag har jag en DN-kolumn om medborgarlönsdebatten, hur den möjligen håller på att förändras, och vad man ev kan lära av det finska försöket med basinkomst (inte på webben än).

Källor och bakgrund:
Timbro-antologin med flera intressanta texter om medborgarlön, av bl a Milton Friedman och Philippe van Parijss.
Här är QJE-artikeln som utvärderar cash-transfers till Kenyaner. En sak jag blev nyfiken på är hur de vet med säkerhet att konsumtion av alkohol och tobak inte ökade. De diskuterar detta i artikeln och lägger fram skäl att tro att svaren inte lider av så kallad "desirability bias".
Här är Evelyns Forgets utvärdering av det bortglömda basinkmostexperimentet i Dauphine (som Bregmen gör en stor poäng av).
Här är en lättillgänglig sammanfattning av de första resultaten från det finska försöket med basinkomt inom arbetslöshetsersättningen. (Jämför gärna med Expressens version)

Övriga vetenskapliga artiklar som Bregman hänvisar till (ofta indirekt, dvs Bregman hänvisr till inlägg på voxeu eller liknande, men jag har letat upp själva forskningsartikeln):
Ardington, Cally, Anne Case, and Victoria Hosegood, ‘‘Labor Supply Responses to Large Social Transfers: Longitudinal Evidence from South Africa,’’ American Economic Journal: Applied Economics, 1 (2009), 22–48.
Posel, Dorrit, James A. Fairburn, and Frances Lund, ‘‘Labour Migration and Households: A Reconsideration of the Effects of the Social Pension on Labour Supply in South Africa,’’ Economic Modelling, 23 (2006), 836–853.
Banerjee, Abhijit V., Rema Hanna, Gabriel Kreindler, and Benjamin A Olken, ‘‘Debunking the Stereotype of the Lazy Welfare Recipient: Evidence from Cash Transfer Programs Worldwide,’’ HKS Working Paper, 2015b.







Ny DN-kolumn: Make utredningsväsendet great again

Redan idag har jag en ny kolumn i DN. Den bygger på en artikel jag och statsvetaren Gissur Erlingsson skrev för ganska exakt 10 år sedan, i Scandinavian Political Studies.
In 1980, Sweden was a highly regulated economy with several state monopolies and low levels of economic freedom. Less than twenty years later, liberal reforms turned Sweden into one of the world's most open economies with a remarkable increase in economic freedom. [to explain this, we point to] three complementary factors: policy making in Sweden has always been influenced by, and intimately connected to, social science; government commissions have functioned as ‘early warning systems’, pointing out future challenges and creating a common way to perceive problems; and, as a consequence, political consensus has evolved as a feature of Swedish style of policy making. The approach to policy making has been rationalistic, technocratic and pragmatic. The article concludes that the Swedish style of policy making not only explains the period of welfare state expansion – it is also applicable to the intense reform period of the 1980s and 1990s.
Passande nog har just Gissur sammanfattat mycket av kritiken mot utredningsväsendets förflackning i en artikel i Dagens Samhälle.
Ur hans artikel:
Ett fågelperspektiv på de snart 20 senaste årens granskning och debatt om kommittéväsendet lämnar en otillfredsställande känsla. Accepteras utgångspunkten att hög kvalitet på statliga utredningar är en förutsättning för genomtänkta och väl kalibrerade beslut, gäller följande: om det finns brister i beslutsunderlaget får det negativa återverkningar för lagstiftning, resurshushållning och demokrati.
Mot denna bakgrund har Olof Ruins snart 20 år gamla ord en air av aktualitet. Han efterlyser en återupprättelse av utredningsväsendet i syfte "att lugna ner det uppskruvade tonläget och den påtagliga ryckigheten i dagens svenska politik". För rikets gagn, tycks flera debattörer alltså vilja skruva ner konfliktnivån och väcka gamla tiders samförståndsanda. Exempelvis förespråkar statsvetaren Sverker Gustavsson ett återupprättande av principen om parlamentariska utredningar, att ge dem företräde på ensamutredningarnas bekostnad.

DN-kolumn om grupptänkande - källor, bakgrund och fördjupning

I dagens DN har jag en kolumn om människors benägenhet att dela in sig i grupper och vilka för- och nackdelar detta för med sig:
Ofta är det [...] både praktiskt och intressant att dela in människor i grupper. Vi gör det när vi redovisar statistik, när vi diskuterar politik och – inte minst – när vi skämtar. Så måste det få vara – men det finns också problem.
Människors benägenhet till grupptänkande skapar en farlig frestelse för alla som deltar i politik och samhällsdebatt. Det är lätt att få bekräftelse och genomslag genom att säga vad ens vänner tycker om att höra. [...] vanlig politisk journalistik tycks vara nästan synonymt med att dela upp människor i grupper och diskutera hur olika förslag "slår mot" exempelvis landsortsbor, ensamstående mammor eller arbetslösa.
Slutklämmmen:
Nästa gång du hamnar i en politisk diskussion, testa att resonera utifrån en princip om hur samhället borde vara organiserat i stället för att diskutera hur mycket olika grupper vinner eller förlorar. Det är varken lätt eller publikfriande, men det är långt ifrån omöjligt.
Källor, bakgrund och fördjupning:
Statistik om människors attityder till invandring finns här och här.
Forskningen som nämns i kolumnen är inom det som kallas Minimal Group Paradigm, med central forskning av bl a Henri Tajfel:
Tajfel, Henri, M. G. Billig, R. P. Bundy, and Claude Flament. 1971. "Social Categorization and Intergroup Behaviour." European Journal of Social Psychology 1(2): 149–78.
samt
Billig, Michael, and Henri Tajfel. 1973. "Social Categorization and Similarity in Intergroup Behaviour." European Journal of Social Psychology 3(1): 27–52.
Här är en av många sammanfattningar av denna forskning.
Forskningen beskrivs också av Liliana Mason i sin bok Uncivil agreement, som är mycket läsvärd.
I kolumnens början skriver jag att grupplojalitet (och människors xenofobiska tendenser) kan förklaras historiskt och sannolikt även evolutionärt. Här är en artikel i Science av Elizabeth Culotta som summerar bevis för en evoutionär förklaring.
Ur summary:
Racial prejudice apparently stems from deep evolutionary roots and a universal tendency to form coalitions and favor our own side. And yet what makes a "group" is mercurial: In experiments, people easily form coalitions based on meaningless traits or preferences—and then favor others in their "group." Researchers have explored these innate biases and begun to ask why such biases exist. What factors in our evolutionary past have shaped our coalitionary present—and what, if anything, can we do about it now?
En rimlig tolkning av detta är att vi är benägna att tänka i termer av ingrupp och utgrupp, men att dessa inte måste sammanfalla med uppdelningen i invandrare vs natives.
En spännande tes att fundera på är att människor ogillar olika för att det kräver mer energi att interagera med människor som är annorlunda, vilket i sin tur beror på att vi då måste tänka mer i varje situation snarare än att falla tillbaka på tumregler. Denna tanke har tillskrivits
Allport, G. W. (1954). The nature of prejudice. Oxford, England: Addison-Wesley.
Slutligen är även denna värd att kolla på
Brewer, M. B. (2001). Ingroup identification and intergroup conflict: When does ingroup love become outgroup hate? In R. D. Ashmore, L. Jussim, & D. Wilder (Eds.), Rutgers series on self and social identity; Vol. 3. Social identity, intergroup conflict, and conflict reduction (pp. 17-41). New York, NY, US: Oxford University Press.
Om den evolutionära förklaringen stämmer är det intressant att sätta detta i relation till den forskning som finns om kontakthypotesen, dvs tanken xenofobi minskar när människor faktiskt på något sätt kommer i kontakt med utgruppen. (Jag gjorde nyligen en liten survey på bloggen av ny forskning om just kontakthypotesen.)
I en artikel i Migration Studies om xenofobi på regionnivå inom EU visar Markaki & Longhi följande:
... regions with a higher percentage of immigrants born outside the EU and a higher unemployment rate among the immigrant population show a higher probability that natives express negative attitudes to immigration. Regions with a higher unemployment rate among natives however, show less pronounced anti-immigrant attitudes
En tänkbar tolkning av detta är att en högre arbetslöshet bland invandrare gör det lättare att betrakta dessa som en utgrupp.
Det är värt att än en gång påminna om den studie i APSR som visar att Trumps retorik kring Araber och Muslimer tycks ha lett till att dessa grupper drar sig undan från offentligheten. Bland annat visas att
Shared locations on Twitter dropped approximately 10 to 20% among users with Arabic-sounding names after major campaign and election events.
Till sist: Slutlämmen i artkeln kan ses som en plädering för Buchanans generalitetsprincip i Politics by principle, not by interest.

Uppdatering:
Jag har mött en viss (och fullt begriplig) skepsis mot studier i socialpsykologi från 1970-talet. Tendenserna till grupplojalitet har dock bekräftats många gånger även i nyare studier. Här är två highlights från Weisel & Böhm (2015):
• Enmity matters only for help avoidance, except when conflict is morality-based.
• The stronger the enmity, the more people chose to avoid helping the outgroup.
Här skriver Niclas Berggren om en ny studie med följande slutsats:
[the results] increases our confidence that the preference for competing aggressively when deciding in a group is a deeply rooted and generalizable behavioral response.

Källor, bakgrund och sammanfattning av gårdagens DN-kolumn om välfärdsutgifter

Min kolumn i gårdagens DN handlar om välfärdsutgifterna i Sverige. I somras kom en nyhet om hög personalomsättning i den kommunala barnomsorgen, och av de tre storstäderna var Malmö klart sämst. Ur min kolumn:
Just Malmö har styrts av socialdemokrater nästan oavbrutet sedan den allmänna rösträtten infördes 1919 (undantagen är 1985–1988 och 1991–1994). I en sådan kommun kan invånarna inte rimligen vänta sig låga skatter eller idealiska villkor för småföretagande. Men visst borde en barnomsorg som har råd att behålla duktig personal vara inom räckhåll i svenska storstäder där socialdemokraterna styrt nästan alltid?
Jag pekar på tre faktorer som ändrats sedan 1990-talet, då nationalekonomer starkt rekommenderade sparsamhet och rationaliseringar inom den offentliga sektorn:
  1. Då hade den offentliga sektorn växt trendmässigt under nästan hela 1900-talet. Nu har vi två decennier av rationalisering, konkurrensutsättning och besparingar inom offentlig sektor (med varierande framgång)
  2. Under 1990-talskrisen var Sveriges ekonomi i dåligt skick: Hög statsskuld, höga skatter, budgetunderskott, och bristande konkurrenskraft. Idag är läget väldigt annorlunda.
  3. Vi är ungefär 50% rikare (mätt som real BNP/capita), och inkomstelasticiteten för välfärdstjänster är sannolikt högre än 1.
Punkt 1 och 2 talar för att det idag, jämfört med 1990-talet, inte är lika riskabelt att låta de offentliga välfärdsutgifterna växa.
Jag sätter dock inte likhetstecken mellan välfärd och skattefinansierad välfärd, och avslutar artikeln som följer:
Ökningen måste inte komma via den offentliga budgeten och finansieras med ökade skatter. Det kan till viss del göras omprioriteringar inom den offentliga sektorn. Det kan också slussas mer privata pengar till välfärdstjänsterna via avgifter, tilläggstjänster eller fler helprivata alternativ vid sidan om den offentliga sektorn. I grunden är finansieringen en ideologisk fråga. Så länge vi har valt att skattefinansiera vård och omsorg för merparten av befolkningen bör vi dock vara beredda att betala vad det kostar. Det jag försökt säga med denna långa text är egentligen väldigt enkelt: Om vi vill, har vi råd.
Artikeln ledde till att jag och Timbros Jacob Lundberg diskuterade frågan i radions Studio Ett, och det blev ett samtal utan maximal konfliktnivå i studion, vilket många tycks ha uppskattat:

Källor/bakgrund:
Personalflykt och sjukskrivningar bland lärare och förskollärare i Malmö: https://www.sydsvenskan.se/2017-03-29/fler-sager-upp-sig-och-fler-blir-sjuka?redirected=1
De sociala utgifterna i Sverige och OECD: https://stats.oecd.org/Index.aspx?DataSetCode=SOCX_AGG#


DN-kolumn om överdrifter i samhällsdebatten

Dagens DN-kolumn handlar om överdrifter, ett ämne jag sparat till under ett bra tag, och som fick en bra krok i debatten kring LOs valfilm.
LO har försvarats av Åsa Linderborg, som skriver:
I LO:s valfilm hävdar en undersköterska att Moderaterna genom sänkta ingångslöner för nyanlända (man räknas som nyanländ de första åtta åren man är i Sverige) kommer innebära "sänkta löner för alla".
Detta är faktiskt inte en korrekt beskrivning av filmen, då det inte sägs något i filmen om sänkta ingångslöner för nyanlända. Istället argumenterar folk i filmen mot lönesänkningar generellt. Linderborg tycks hursomhelst vara medveten om att LO överdriver, men för detta får LO inte någon kritik. Det får däremot Faktiskt.se som försökt faktagranska LO, enligt Linderborg utan att utan att fatta hur löjliga de gör sig.
Nästa exempel är från Carolin Dahlman som i höstas meddelade att hon varit med i Nyhetsmorgon, och (helt korrekt om man ser klippet) sammanfattade sitt budskap så här:
Lika lite som moderaterna känner igen sig i LOs valfilm gissar jag att arbetarrörelsen och välfärdsstatens vänner känner igen sig i Dahlmans beskrivning, som innehåller flera överdrivna påståenden. Särskilt underligt är påståendet att pengarna är slut när det är dags att gå i pension, Sverige har ju en historia av att betala ut bidrag även när detta skapar underskott i de offentliga finanserna. Med risk för att verka löjlig vill jag påpeka att beskrivningen av välfärdsstaten inte heller är korrekt. Merparten av pengarna som går genom det offentliga används till förmåner som kommer medborgarna till del. Detta sagt sympatiserar jag med (vad jag uppfattar som) Dahlmans tanke att det vore bra om folk hade en större buffert av eget sparande.
Arpis artiklar om genusvetenskapen som överkyrka är redan väl omdiskuterade: Här är första artikeln, och här är en bra kommentar från åtta (!) forskare vid statsvetenskapliga institutionen i Lund. (Det finns åtminstone ytterligare en Lundakommentar, från Ann-Katrin Bäcklund, dekan, Samhällsvetenskapliga fakulteten och Jakob Gustavsson, studierektor Statsvetenskapliga institutionen)
En liten detalj jag noterade var att Arpi hänvisar till en artikel av Charlotta Stern som visar att internationellt publicerad genusforskning sällan tar forskningsläget om biologiska skillnader mellan könen i beaktande. Sterns artikel är välskriven och intressant, men exemplet stärker inte självklart Arpis tes om genusvetenskapen som överkyrka vid svenka lärosäten, ty Stern är docent vid sociologiska institutionen vid Stockholms universitet. (Den som är nyfiken på ämnet kan även finna Jesper Ahlins diskussion av genusvetenskapen intressant)
Om Greenpeace, kärnkraft, GMO och DDT finns mängder av debatt och diskussion på nätet. Denna artikel om Greenpeace motstånd mot GMO är läsvärd, liksom denna om DDT med mera. Ett annat intressant exempel på Greenpeace överdrifter är turerna kring oljeplattformen Brent Spar (från wikipedia):
The overestimation of the contents of the Brent Spar damaged the credibility of Greenpeace in their wider campaigns. They were criticised in an editorial column in the scientific journal Nature for their lack of interest in facts[12]. Greenpeace moved to distance itself from its "5500 tonnes" claim, after the Brent Spar argument was won, and because of this has been accused of indulging in historical revisionism