Visar poster taggade kronika:

DN-kolumn om dem vi kallar globaliseringens förlorare men som borde kallas vinnare

Skriver i DN om en fiktiv person som många skulle kalla en av globaliseringens förlorare - och argumenterar för att den etiketten - och diskursen - varken är korrekt eller lämplig. Några nyckelmeningar:
Bengt försörjde sig alltså inom svensk exportindustri i fyra decennier. [...] Trots sin låga utbildning var Bengts försörjning därmed tryggad under så gott som hela hans vuxna liv. [...] När personer i Bengts situation ständigt får höra att de är förlorare och konsekvent behandlas som förlorare, ökar risken att fler börjar känna sig och bete sig som förlorare.
Martina Jarminder i Skånska Dagbladet kommenterar
Jag har träffat Bengt, eller i alla fall hans motsvarighet. Vi kan kalla honom Gunnar. Gunnar gick på cv-kurs och datakunskap på arbetsförmedlingen. Där fick 63-årige Gunnar med pekfingervalsen göra datorövningar på mellanstadienivå och sitta av obligatoriska närvarotimmar. Gunnar kände sig inte heller som någon vinnare. Bergh ifrågasätter varför vi gör så mot folk i arbetslivets slutskede, vilket är en rimlig fråga. Varför ska vi som samhälle trycka ner Gunnar i skorna genom att tvinga honom att söka jobb som telefonförsäljare när han redan bidragit till samhället genom att börja betala skatt tidigt i livet?

Ny DN-kolumn om skoputsare, gig-ekonomin och arbetsmarknaden för nyanlända (källor och bakgrund)

I dagens DN-kolumn diskuterar jag utifrån Peter Santessons inlägg tidigare i höstas, om att låglönevägen aldrig har varit en realistisk väg till etablering och integration i Sverige, vilket han illustrerar med frånvaron av ambulerande skoputsare.
Ur kolumnen:
"Lusten att konsumera den tjänsten på en svensk gågata förblir kompakt obefintlig", konstaterade Santesson sannolikt helt korrekt. Men kanske säger det mer om vilken typ av skor vi har nuförtiden, och hur ineffektivt det är att putsa skor medan ägaren har dem på sig, än vad det säger om låglönejobb generellt.
Medan Santesson avfärdar skoputsarmodellen uttrycker många andra en oro för att skoputsarjobb – i en vidare bemärkelse – är på framväxt genom den så kallade gigekonomin.
Kolumnen länkar till en rad källor, inklusive förvärvsfrekvens beroende på utbildning:
och den låga förekomsten av så kallat enkla jobb i Sverige:
Det finns även en McKinsey-rapport från 2016 redovisar resultat från en survey i USA och Europa (n=8000). Enligt denna undersökning är det 70% inom gig-ekonomin som föredrar giggandet framför en vanlig anställning, medan 30 procent hellre skulle ha ett vanligt jobb. Rapporten tyder också på att gig-inkomster oftast används som komplement till andra inkomster, men för 44 är det den primära inkomstkällan.
Men detta var alltså 2016, och McKinsey-rapporter är inte alltid den mest trovärdiga källan.

EU-rapportering om kriminella gäng som pysslar med droghandel och rekryterar bland nyanlända finns i åtminstone två rapporter, men den ena hänvisar till den andra (som är EU Drug Markets Report 2019).
En annan relaterad tanke är om gängvåldet skulle minska genom att lättare droger legaliserades, vilket är svårt att veta. Här är en nyhetsartikel om att experterna är oense om detta.,

Mest intressant är dock att läsa Peter Santessons blogginlägg från 2012 om flyktingpolitikens dilemma. När det gäller låglönelösningen ställer han fyra frågor:
  1. Vad kan man egentligen förvänta sig att den marknadsmässiga lönen är för vuxna nyanlända med kort skolgång i tredje världen och bristfällig läs- och skrivkunnighet?
  2. Hur ska man förmå människor att ta synnerligen lågavlönade jobb?
  3. Låglönelinjen skulle förändra hela samhället, inte bara villkoren för de nyanlända. Hur skulle den kunna vinna folkligt stöd?
  4. Var skulle dessa jobb uppstå?
Ang den sista frågan: Peter skriver så här:
Jobb med synnerligen låga löner har i dag trängs undan av automater, lunchbufféer, tillvänjning vid gör-det-själv osv. Vi har också ett kulturellt motstånd mot att köpa tjänster i relationer som inte känns jämlika.
Det är sant. Men gigekonomin växer ändå. Ur min dn-kolumn:
Den digitala lösningen innebär dock oftast att den som betalar inte behöver interagera särskilt mycket med den som utför jobbet. När mjukvaran separerar nyttjandet av tjänsten från utförandet blir det helt enkelt lättare för många att köpa tjänster som bygger på billig arbetskraft.
Ang fråga 3: Det är sant att låglönejobb förändrar hela samhället. Möjligen avsåg Peter främst försämringar, men det finns också förbättringar. Många gillar och använder den nya tekniken. Gigekonomin tycks växa för att den knyter samman efterfrågan från en köpstark och teknikbenägen övre medelklass med ett utbud av arbetskraft. Villkoren för gigjobbarna kritiseras på kultursidor och av fackföreningar, men det finns också försvarare (jag syftar inte bara på mig själv...). Denna debatt är i sig ett tecken på att sektorn är en realitet.
Ang fråga 2 och 1: Lönerna är uppenbarligen tillräckliga för att några ska uppfatta gigandet som det minst dåliga alternativet. Förhoppningsvis får vi snart se statistik på löner och inkomster från sektorn.

Det intressanta är att när tekniken kanaliserar utbud och efterfrågan växer dessa jobb fram trots svenska lönenivåer, bidragsnivåer, och skatteregler. Det verkar alltså inte behöva några särskilda insatser för att få folk att ta jobben. Snarare bär den tekniska utvecklingen med sig en styrka som kan användas, både för att modernisera skattelagstiftning och andra regelverk i syfte att främja sektorns tillväxt och samtidigt göra detsamma med skyddsnäten för att stärka arbetstagarens situation.

Tanken att goda villkor för företagande kan gå hand i hand med goda villkor för arbetare borde inte vara främmande i en svensk kontext.

DN-kolumn om demografin - bakgrund

I dagens DN-kolumn följer jag upp vad jag tidigare skrivit och föreläst om när det gäller Sveriges demografiska utmaningar. Här är en bloggpost från 2010, där jag först räknar ut andelen i arbetsför ålder, definierat som 25-64 år, som andel av hela befolkningen, enligt SCBs befolkningsprognos. Det gav den blå kurvan nedan.
Sedan noterade jag att under perioden 2005 till 2009 ökade sysselsättningen i gruppen 65-74 år från 10-13 procent. Vad som är arbetsför ålder lär ändras när vi lever längre. Om denna trend står sig, kommen andelen i arbetsför ålder inte längre att utvecklas lika problematiskt - detta är den röda kurvan i figuren ovan.
Nu, snart 10 år senare, gjorde jag om beräkningarna, med betydligt mer aktuella SCB-data (Aktuell framskrivning över folkmängden. Folkmängd 31 dec efter födelseregion, ålder, kön och år).
Det visar sig att sysselsättningsökningen bland 65-74åringar håller i sig:
vilket gör att andelen i arbetsför ålder spås utvecklas ungefär på samma sätt som 2010 (blå kurva andel i åldern 25-64, röd kurva samma andel men inklusive den ökande sysselsättningen bland 65-74 åringar).
Den viktiga slutsatsen är att den demografiska balansen försämras under 2020-talet, även om sysselsättningsökningen bland äldre fortsätter. Om den fortsätter kommer emellertid balansen att stabiliseras och förbättras något under 2030-talet.
Prediktionen från 2010 står sig alltså:
Det är således ingen vild gissning att mer pengar till äldreomsorgen kommer att vara ett populärt krav i 2022-års valrörelse.

DN-kolumn om basinkomst, försöket i Finland och Rutger Bregman

Idag har jag en DN-kolumn om medborgarlönsdebatten, hur den möjligen håller på att förändras, och vad man ev kan lära av det finska försöket med basinkomst (inte på webben än).

Källor och bakgrund:
Timbro-antologin med flera intressanta texter om medborgarlön, av bl a Milton Friedman och Philippe van Parijss.
Här är QJE-artikeln som utvärderar cash-transfers till Kenyaner. En sak jag blev nyfiken på är hur de vet med säkerhet att konsumtion av alkohol och tobak inte ökade. De diskuterar detta i artikeln och lägger fram skäl att tro att svaren inte lider av så kallad "desirability bias".
Här är Evelyns Forgets utvärdering av det bortglömda basinkmostexperimentet i Dauphine (som Bregmen gör en stor poäng av).
Här är en lättillgänglig sammanfattning av de första resultaten från det finska försöket med basinkomt inom arbetslöshetsersättningen. (Jämför gärna med Expressens version)

Övriga vetenskapliga artiklar som Bregman hänvisar till (ofta indirekt, dvs Bregman hänvisr till inlägg på voxeu eller liknande, men jag har letat upp själva forskningsartikeln):
Ardington, Cally, Anne Case, and Victoria Hosegood, ‘‘Labor Supply Responses to Large Social Transfers: Longitudinal Evidence from South Africa,’’ American Economic Journal: Applied Economics, 1 (2009), 22–48.
Posel, Dorrit, James A. Fairburn, and Frances Lund, ‘‘Labour Migration and Households: A Reconsideration of the Effects of the Social Pension on Labour Supply in South Africa,’’ Economic Modelling, 23 (2006), 836–853.
Banerjee, Abhijit V., Rema Hanna, Gabriel Kreindler, and Benjamin A Olken, ‘‘Debunking the Stereotype of the Lazy Welfare Recipient: Evidence from Cash Transfer Programs Worldwide,’’ HKS Working Paper, 2015b.







Ny DN-kolumn: Make utredningsväsendet great again

Redan idag har jag en ny kolumn i DN. Den bygger på en artikel jag och statsvetaren Gissur Erlingsson skrev för ganska exakt 10 år sedan, i Scandinavian Political Studies.
In 1980, Sweden was a highly regulated economy with several state monopolies and low levels of economic freedom. Less than twenty years later, liberal reforms turned Sweden into one of the world's most open economies with a remarkable increase in economic freedom. [to explain this, we point to] three complementary factors: policy making in Sweden has always been influenced by, and intimately connected to, social science; government commissions have functioned as ‘early warning systems’, pointing out future challenges and creating a common way to perceive problems; and, as a consequence, political consensus has evolved as a feature of Swedish style of policy making. The approach to policy making has been rationalistic, technocratic and pragmatic. The article concludes that the Swedish style of policy making not only explains the period of welfare state expansion – it is also applicable to the intense reform period of the 1980s and 1990s.
Passande nog har just Gissur sammanfattat mycket av kritiken mot utredningsväsendets förflackning i en artikel i Dagens Samhälle.
Ur hans artikel:
Ett fågelperspektiv på de snart 20 senaste årens granskning och debatt om kommittéväsendet lämnar en otillfredsställande känsla. Accepteras utgångspunkten att hög kvalitet på statliga utredningar är en förutsättning för genomtänkta och väl kalibrerade beslut, gäller följande: om det finns brister i beslutsunderlaget får det negativa återverkningar för lagstiftning, resurshushållning och demokrati.
Mot denna bakgrund har Olof Ruins snart 20 år gamla ord en air av aktualitet. Han efterlyser en återupprättelse av utredningsväsendet i syfte "att lugna ner det uppskruvade tonläget och den påtagliga ryckigheten i dagens svenska politik". För rikets gagn, tycks flera debattörer alltså vilja skruva ner konfliktnivån och väcka gamla tiders samförståndsanda. Exempelvis förespråkar statsvetaren Sverker Gustavsson ett återupprättande av principen om parlamentariska utredningar, att ge dem företräde på ensamutredningarnas bekostnad.