Visar poster taggade miljo:

Vinstintresse och miljöintresse

Kretsloppssamhälle. Återvinning. Hållbar utveckling. Cirkulär ekonomi.
Medan buzz-words kommer och går är det värt att påpeka att vinstintresse och konkurrens i en marknadsekonomi alltid har skapat incitament för företag att producera effektivt och undvika slöseri. Om något slängs som någon skulle ha varit beredd att betala för har företaget gått miste om en intäkt. Huruvida det är lönsamt att tillvarata resursen ifråga beror på kostnaderna, och som så ofta är det arbetskraftskostnader som dominerar.

Här är en reklamanonns ur Svenska Dagbladet 28 mars 1973 som visar att företag redan då marknadsförde sig genom att framhålla att en effektiv resursanvändning förutsätter att svinn och sopor minimeras.

Minskar CO2-utsläppen i Sverige endast för att utsläppen för svensk konsumtion har flyttat till andra länder?

Ganska ofta hörs påståendet att om rika länder minskar sina co2-utsläpp beror det bara på att utsläppen har "outsourcats", dvs att dessa länder konsumerar sådant som producerats i andra länder - och orsakar utsläpp där istället. Så här skrev exempelvis Alf Hornborg nyligen på DN-debatt:
När rika länder vill bli mera "hållbara" genom att överge fossila bränslen handlar det i själva verket ofta om att förskjuta koldioxidutsläpp och annan miljöbelastning till andra länder.
Det är uppenbart att det ligger något i detta påstående, men hur mycket? Förvånansvärt lite faktiskt. I Sverige där el länge producerats genom kärnkraft och vattenkraft är det som väntat stor skillnad mellan konsumtionsbaserade utsläpp och produktionsbaserade - men trenden har länge varit fallande för båda:
I USA är skillnaden mindre - men trenden är även där snarlik för båda måtten:
I Kina - som nämns av Hornborg - ser utvecklingen ut som nedan:
Utsläppen ökar i Kina, men inte främst för att andra länder flyttat dit "sin" produktion. Kinas utsläpp ökar primärt för att Kineser blir rikare och konsumerar mer.

Diagram från Our World in Data, underliggande data är från ICOS.

Om argumentet att marknaden avskaffade kärnkraften

Ett argument som dyker upp då och då är att nedläggningen av den svenska kärnkraften var ett affärsmässigt beslut på marknadsmässiga grunder. Om det funnes en lista på argument som först låter smarta men som efter lite funderande inte är det, torde detta vara en god kandidat.

Tänk på en annan verksamhet än kärnkraft, vi kallar den X, och antar att:
  1. Det har hållits en folkomröstning om hur länge X ska få bedrivas
  2. Det har stiftats lagar om att X ska upphöra.
  3. Det länge fanns en lag som förbjöd människor att beräkna kostnader och utarbeta konstruktionsritningar för X.
  4. Alternativ och konkurrenter till X uppmuntras och subventioneras.
Om ägare och investerare i detta läge blir mindre sugna på X, är det naturligtvis korrekt att detta resultatet av en affärsmässig bedömning, men det är inget bra svar när någon kritiserar den politiska strävan att avskaffa X. Den affärsmässiga bedömningen inkluderar nämligen den politiska risken.

Så här svarade Anders Sundström (s) I riksdagen på skriftlig fråga 1997/98:327:

När det gäller just kärnkraften kan det tänkas att det finns en relativt enkel förklaring till att detta dåliga argument dyker upp hyfsat ofta:
  • Det fanns (och finns) många goda skäl att styra över samhället till andra, mer hållbara energikällor än kärnkraft.
  • Det var ingen orimlig bedömning att politiska beslut och signaler om kärnkraftens avvecklande skulle påskynda utvecklingen av andra energikällor.
  • När klimatfrågan blev mer akut tedde det sig plötsligt minst sagt idiotiskt att innan deras tekniska livslängd löper ut avveckla redan existerande, välfungerande och säkra kärnkraftverk som på marginalen producerar både mycket och klimateffektivt.
  • Hellre än att rätta till eller ens erkänna detta misstag, tycks många politiker välja den för dem enklare utvägen att skylla på marknaden.


Hur uppgiven bör man vara om klimatet - källor och bakgrund till kommentar på Hermele i Sydsvenskan

I torsdags hade Kenneth Hermele en lång artikel om den stundande klimatkatastrofen. Intellektuella som skriver att det kommer att gå åt skogen utan att vi kan göra något åt det är en fascinerande. Även om man faktiskt tror att det är för sent, vad är poängen med att basunera ut det?
Ett annat exempel i denna genre gavs i SVTs idévärlden i våras när Therese Uddenfeldt lanserade sin tes att vi omöjligen kommer att kunna ta oss ur oljeberoendet. Hon fick dock bra svar av miljöforskaren Tomas Kåberger.
Det problematiska ligger i att jag inte kan finna något alternativ till den nuvarande ordningen annat än den typ av statsstyrd ekonomi som fanns i Sovjet och Östeuropa efter andra världskriget och som var ännu sämre än kapitalistiska ekonomier på att hushålla med energi och råvaror och på att leda in samhällena i kretsloppsbanor. Vad de två systemen har gemensamt är vurmen för tillväxt utan gränser, tanken att ekonomin kan växa för evigt. [...] Inför en total samhällskollaps kommer världens ekonomiska och politiska elit – så föreställer jag mig det hela – till slut att visa dådkraft. Men då kommer det att vara för sent för det klimat och de öppna samhällen vi vant oss vid här på jorden.
Men efter att ha förkastat två ytterligheter, glömmer Hermele bort den medelväg som hittills gett domedagsprofeter likt Hermele fel, gång på gång. [...] Även i klimatfrågan finns dock ljusglimtar som det vore dumt att ignorera. I Kina ökar både medvetenheten om och åtgärderna mot klimatproblemen. Fler länder sätter pris på koldioxidutsläpp så att sänkta utsläpp ska löna sig. Den globala andelen el från vind och sol ökar, förvisso från en låg nivå men i accelererande takt. Priserna ändras så att förnybara energikällor får lättare att konkurrera. Jämfört med förbränningsmotorn har elmotorn flera fördelar som gör den attraktiv även för den helt klimatomedvetne: Den är tystare, enklare, säkrare och vänligare mot närmiljön.
För mer om skälen att vara optimistisk, och fler skäl än jag nämner i artikeln, se exempelvis
Särskilt intressant är utvecklingen av mängden solkraft i den globa elproduktionen i kombination med vad Tomas Kåberg anförde mot Therese Uddenfeldt (länk ovan) om elmotorns fördelar gentemot förbränningsmotorer.