Ett argument som dyker upp då och då är att nedläggningen av den svenska kärnkraften var ett affärsmässigt beslut på marknadsmässiga grunder. Om det funnes en lista på argument som först låter smarta men som efter lite funderande inte är det, torde detta vara en god kandidat.

Tänk på en annan verksamhet än kärnkraft, vi kallar den X, och antar att:
  1. Det har hållits en folkomröstning om hur länge X ska få bedrivas
  2. Det har stiftats lagar om att X ska upphöra.
  3. Det länge fanns en lag som förbjöd människor att beräkna kostnader och utarbeta konstruktionsritningar för X.
  4. Alternativ och konkurrenter till X uppmuntras och subventioneras.
Om ägare och investerare i detta läge blir mindre sugna på X, är det naturligtvis korrekt att detta resultatet av en affärsmässig bedömning, men det är inget bra svar när någon kritiserar den politiska strävan att avskaffa X. Den affärsmässiga bedömningen inkluderar nämligen den politiska risken.

Detta konstaterande säger naturligtvis i sig ingenting om huruvida X är önskvärt eller ej. När det gäller just kärnkraften kan det tänkas att det finns en relativt enkel förklaring till att detta dåliga argument dyker upp hyfsat ofta:
  • Det fanns (och finns) många goda skäl att styra över samhället till andra, mer hållbara energikällor än kärnkraft.
  • Det var ingen orimlig bedömning att politiska beslut och signaler om kärnkraftens avvecklande skulle påskynda utvecklingen av andra energikällor.
  • När klimatfrågan blev mer akut tedde det sig plötsligt minst sagt idiotiskt att innan deras tekniska livslängd löper ut avveckla redan existerande, välfungerande och säkra kärnkraftverk som på marginalen producerar både mycket och klimateffektivt.
  • Hellre än att rätta till eller ens erkänna detta misstag, tycks många politiker välja den för dem enklare utvägen att skylla på marknaden.