Berghs betraktelser

David Larsson Heidenblad skriver under strecket om Morgan Housels nya bok "Same as ever: A guide to what never changes"

den viktigaste frågan för att möta framtiden är ... vad kommer inte att förändras det närmaste decenniet? [...] människor kommer att fungera och agera på ungefär samma sätt som i dag. De kommer att drivas av rädsla och girighet, söka social samhörighet med och bekräftelse av andra. När vi föreställer oss framtiden är det således mänskliga beteenden vi bör fokusera på – inte specifika händelser eller tillstånd.

Detta är klokt och kan nog vara en förklaring till att effekter av ny teknik på kort sikt ofta överskattas.

Slutklämmen:

Housel förordar att man tar ett steg tillbaka och funderar över hållbarheten i det man väljer att ta in. Kommer det jag läser nu ha ett värde för mig om ett år? Om tio år? Svaret kommer förstås ofta att vara nej. Och det är inget fel med det: livet levs ju här och nu. Men för den som vill vara förberedd på framtiden och de överraskningar den kommer att föra med sig kan det vara klokt att se över balansen. Det finns många böcker ditt framtida jag kommer önska att det hade läst sommaren 2024!

The Economist har en trevlig artikel om att global BNP i PPP-dollar har reviderats upp. Orsaken är att International Comparison Programme har dokumenterat att priser på många produkter i många länder är lägre än förra gången de kollade. Intressant nog är den extra köpkraften inte jämnt fördelad, och artikeln nämner särskilt ökningar i Indien, Kina, Ryssland och Ukraina.

Artikeln är värd att läsa av många anledningar. En är att den innehåller en enkel förklaring av vad PPP-dollar är.

Artikeln preciserar dock inte vad jag antar är en omedelbar konsekvens av de reviderade siffrorna: att den absoluta fattigdomen har sjunkit med mer än vad tidigare data angett, och att den globala ojämlikheten mellan länder har minskat (detta borde vara fallet eftersom lägre priser i Kina och Indien betyder högre köpkraft för många fattiga).

Efter lite letande kan jag bekräfta konsekvenserna för global ojämlikhet. I ett blogginlägg från Världsbanken hittade jag följande:

Andelen av den globala befolkningen som lever i ekonomier där den genomsnittliga BNP per capita ligger under det globala genomsnittet minskade från 75 procent 2017 till 56 procent 2021. [översatt]

Det är en rejäl minskning på bara 4 år! Dessutom står det följande i blogginlägget:

Gini-koefficienten mellan länder för PPP-baserad BNP per capita förbättrades under åren, från 0,486 år 2011, till 0,466 år 2017, till 0,458 år 2021. [översatt]

Blogginlägget har till och med Lorenz-kurvor:

Artikeln i The Economist nämner inte heller varför vissa priser har fallit på ett sätt som ökar köpkraften för de fattiga. Faktum är att utvecklingen bara är att vänta till följd av marknadskrafterna: Fler fattiga gör det viktigare att producera billigt och att uppfinna och producera billiga substitutvaror. Konsumtionsmönster varierar således både inom och mellan länder, vilket gör att det behövs detaljerade pris och konsumtionsdata för att göra köpkraftsjämförelser. Artikeln berör detta indirekt:

Lustigt nog illustrerar allt detta att jag och Therese Nilsson var rätt ute när vi i Southern Economic Journal år 2014 konstaterade att ojämlikhet i köpkraft sannolikt är lägre än inkomstojämlikhet just för att lägre priser i länder med hög fattigdom i viss grad motverkar fattigdomen.

De reviderade uppgifterna från Världsbanken visar att detta inte bara är en teoretisk möjlighet, det är en viktig trend som påverkar global köpkraft och fattigdom.

Se vidare

Bergh, Andreas, & Therese Nilsson. "When More Poor Means Less Poverty: On Income Inequality and Purchasing Power". Southern Economic Journal 81: 232–46.

Tidigare data från Världsbanken har indikerat att minskningen av absolut fattigdom i världen avstannade och reverserades under pandemin:

Jag har dock inte sett hur dessa siffror påverkas av köpkraftsuppdateringen som gjordes i maj 2024. Det ska bli spännande. Och visst är man nyfiken på att se hur Oxfam kommenterar dessa nya siffror?

[AI-skapad stämningsbild]

Jag skriver i Smedjan med anledning av att det denna senvår är 10 år sedan svensk vänster drabbades av Piketty-hysteri.

Ett utdrag:

Däremot är det inte att rekommendera att försöka förklara världen, göra framtidsprognoser och skapa policyrekommendationer utifrån en enda leksaksmodell. Före Piketty hände det ofta att vänstern (med rätta!) kritiserade nationalekonomer som tvärsäkert uttalade sig om samhälle och politik på basis av enkla matematiska modeller. Men 2014 var det nya heta inom arbetarrörelsen och vänstern i stället att omfamna en sådan teoretisk, matematisk modell

Bland de fyra lärdomarna återfinns denna: "Vårda och utveckla tillgången till svenska registerdata"

Sverige borde utveckla denna styrka genom att göra det lättare för fler att få svar baserade på registerdata. Vad är genomsnittlig disponibel årsinkomst för 19-åringar i Sverige och hur mycket av detta utgörs av bostadsbidrag? Se där, ett exempel på vad en journalist, en forskare, en fastighetsägare eller en 19-åring kan tänkas vilja veta. Tyvärr går trenden just nu åt motsatt håll: Skärpta krav på etikprövningar, strikta tolkningar av GDPR och hög arbetsbelastning på SCB gör att Sverige håller på att slarva bort den styrka som våra registerdata är.

Läs hela artikeln här.

Anders Björklund skriver i Ekonomisk Debatt under rubriken "Ekonomiprofessorers genomslag i vetenskap och forskningskommunikation – en kommentar". Jag fann särskilt följande formulering både klok och inspirerande:

Forskning ska inte rapporteras till den breda allmänheten "studie för studie" och inte heller "projekt för projekt". Det riskerar att ge en plottrig bild av forskningen och kan också leda till förvirring bland journalister som ofta ska föra budskapet vidare till en ännu bredare publik. En äldre kollega beskrev en gång detta på ungefär följande sätt: "Det är inte flödet av nya forskningsresultat som ska föras ut till allmänheten utan beståndet av ackumulerad kunskap".

Läs hela artikeln här.

En gång för attans länge sedan åkte jag till Stockholm för en minikurs i det som då var det allra senaste: Ernst Fehr berättade om sin experimentella forskning. Jag insåg att detta skulle bli stort, men jag var också lite kluven till hur han behandlade ekonomisk teori och hur han tolkade sina experiment.

Under jullovet denna vinter dök jag ned i det rabbithole som Gino-datacolada-affären är. Det ledde till att jag idag skriver i SvD/Under strecket om en av de senaste skandalerna som involverar stämningar och hårda anklagelser om forskningsfusk. Min slutkläm:

Det finns MASSOR om ämnet på nätet. Tre tips:

Gino har på vissa punkter försvarat sig, och det kan vara svårt för den oinsatta att ta ställning när diskussionen blir teknisk. Ett av hennes argument (att resultatet finns även utan de observationer som i Excel ser ut att ha manipulerats, och att det därför inte fanns något motiv att fuska) har testats här av replicationindex och visats inte stämma.

Men som sagt, man kan fastna länge i detta...