The Economist har en trevlig artikel om att global BNP i PPP-dollar har reviderats upp. Orsaken är att International Comparison Programme har dokumenterat att priser på många produkter i många länder är lägre än förra gången de kollade. Intressant nog är den extra köpkraften inte jämnt fördelad, och artikeln nämner särskilt ökningar i Indien, Kina, Ryssland och Ukraina.
Artikeln är värd att läsa av många anledningar. En är att den innehåller en enkel förklaring av vad PPP-dollar är.
Artikeln preciserar dock inte vad jag antar är en omedelbar konsekvens av de reviderade siffrorna: att den absoluta fattigdomen har sjunkit med mer än vad tidigare data angett, och att den globala ojämlikheten mellan länder har minskat (detta borde vara fallet eftersom lägre priser i Kina och Indien betyder högre köpkraft för många fattiga).
Efter lite letande kan jag bekräfta konsekvenserna för global ojämlikhet. I ett blogginlägg från Världsbanken hittade jag följande:
Andelen av den globala befolkningen som lever i ekonomier där den genomsnittliga BNP per capita ligger under det globala genomsnittet minskade från 75 procent 2017 till 56 procent 2021. [översatt]
Det är en rejäl minskning på bara 4 år! Dessutom står det följande i blogginlägget:
Gini-koefficienten mellan länder för PPP-baserad BNP per capita förbättrades under åren, från 0,486 år 2011, till 0,466 år 2017, till 0,458 år 2021. [översatt]
Blogginlägget har till och med Lorenz-kurvor:
Artikeln i The Economist nämner inte heller varför vissa priser har fallit på ett sätt som ökar köpkraften för de fattiga. Faktum är att utvecklingen bara är att vänta till följd av marknadskrafterna: Fler fattiga gör det viktigare att producera billigt och att uppfinna och producera billiga substitutvaror. Konsumtionsmönster varierar således både inom och mellan länder, vilket gör att det behövs detaljerade pris och konsumtionsdata för att göra köpkraftsjämförelser. Artikeln berör detta indirekt:
And often the same consumer need is met by different goods in different parts of the world. In rural Thailand, workers live on rice. In similar parts of Ethiopia, they live on teff. But "rice is hard to find in Ethiopia and teff is impossible to find in Thailand, so price comparisons are not possible," as Angus Deaton of Princeton University and Alan Heston of the University of Pennsylvania have pointed out.
Lustigt nog illustrerar allt detta att jag och Therese Nilsson var rätt ute när vi i Southern Economic Journal år 2014 konstaterade att ojämlikhet i köpkraft sannolikt är lägre än inkomstojämlikhet just för att lägre priser i länder med hög fattigdom i viss grad motverkar fattigdomen.
De reviderade uppgifterna från Världsbanken visar att detta inte bara är en teoretisk möjlighet, det är en viktig trend som påverkar global köpkraft och fattigdom.
Se vidare
Bergh, Andreas, & Therese Nilsson. "When More Poor Means Less Poverty: On Income Inequality and Purchasing Power". Southern Economic Journal 81: 232–46.
Tidigare data från Världsbanken har indikerat att minskningen av absolut fattigdom i världen avstannade och reverserades under pandemin:

Jag har dock inte sett hur dessa siffror påverkas av köpkraftsuppdateringen som gjordes i maj 2024. Det ska bli spännande. Och visst är man nyfiken på att se hur Oxfam kommenterar dessa nya siffror?