Visar poster taggade pensioner:

Om svt:s rapportering kring pensionsåldersutredningen och riskerna med sådan journalistik

Den 3 februari sände svt aktuellt ett inslag om förslagen om höjda pensionsåldrar från pensionsarbetsgruppen, dvs partierna som står bakom pensionssystemet – Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet. Förslaget kommenterades av ett pensionärspar på Stockholm central, Jonas Sjöstedt (v), Torbjörn Johansson (LO) (som menade att arbetsmiljön borde förbättras innan man höjer pensionsåldrarna), sedan igen av pensionärsparet. Sedan meddelades att ansvarig minister, Annika Strandhäll, avböjt att kommentera, och inslaget avslutades.
I ett seriöst nyhetsprogram bör kontexten förklaras, kommentarerna bör ge en balanserad helhet och journalistiken likaså. Inget av detta var uppfyllt.
Detta är kontexten som jag tycker borde ha framgått, och som en journalist med rimlig kompetens och prioriteringar av sina arbetsuppgifter skulle kunna förklara:
När människor lever allt längre, finns strikt sett fyra alternativ när det gäller pensionssystemet. Dessa är
  1. Minska utbetalningarna till nuvarande pensionärer
  2. Öka inbetalningarna från de arbetande
  3. Anpassa systemet genom att successivt höja åldersgränserna för när man får börja ta ut pension
  4. Strunta i de statsfinansiella konsekvenserna och låta systemet gå back.
Det journalistiska greppet att intervjua vem som helst som råkar gå förbi, i det här fallet ett stackars pensionärspar som tycktes vänta på ett tåg, är i sig underligt, då man varken får expertis eller en representativ åsikt från människor i allmänhet. Ska man likväl göra det, blir åsikten intressantare om kontexten ovan har förklarats. Då hade exempelvis framgått att strategin att höja framtida pensionsåldrar, gör att man inte behöver sänka pensionen för alla som redan gått i pension.
En journalistik som främjar saklighet hade också kunnat ställa en uppföljande fråga med anledning av LOs kommentar, då det bl a är just ett säkrare arbetsliv som gjort att vi lever allt längre.
Självklart ska utredningars förslag diskuteras och kritiseras. Nyhetsinslag bör dock inte bara består av kritik mot ett utredningsförslag utan att bakgrund och kontext förklaras, i synnerhet inte i public service. Problemet är nämligen generellt, och inte bara begränsat till detta inslag om pensioner.
Alla förlag som motiveras av statsfinansiell omsorg (att undvika alternativ 4 ovan), kommer att ha grupper som kan beskrivas som förlorare på kort sikt. Att finansiera utgifter med offentlig skuldsättning är att låta framtidens skattebetalare betala, så även det alternativet innebär att någon drabbas. Men det är svårare att gå ut på gatan och intervjua framtida generationers skattebetalare än det är att prata med nu levande väljare.
Om journalistik i sammanhang som dessa alltid går ut på att hitta grupper som drabbas på kort sikt, utan att förklara vilka alternativen är, ger journalistiken en konstig bild av beslutsfattare, och i värsta fall skapas bilden att det finns ett alternativ där ingen behöver drabbas.
Den mer generella lärdomen: Politik som syftar till att rätta till sådant som på lång sikt kan bli problematiskt har ofta förlorare på kort sikt. Om journalistiken bara ägnar sig åt att hitta dessa förlorare och låta dem kritisera åtgärderna, kommer ingen politiker att vilja ta tag i de långsiktiga problemen.
Resonemanget gäller för övrigt inte bara nationalekonomisk omsorg om statsfinanserna.

Uppdatering:
Så här har förväntad livslängd från SCB (beräknat på förväntad återstående livslängd vid 50 års ålder, för att inte påverkas av spädbarnsdödlighet och liknande som är mindre relevant i pensionssammanhang) och faktisk genomsnittlig pensionsålder (från OECD) sedan 1965:
Kommentar: Under lång tid levde vi längre och gick i pension allt tidigare (samtidigt som barnafödandet minskade). Trenden mot lägre faktiskt pensionsålder bröts när det nya pensionssystemet sjösattes 1999, då flexibel pensionsålder (dock tidigast vid 61 (65 om man hamnar på 'golvet' dvs garantipension) infördes samtidigt som pensionen blir avsevärt högre om man går senare än 61. De senaste åren tycks ökningen i pensionsålder ha avstannat för män, vilket är intressant.
Trots ökningen, faller fortfarande kvoten mellan faktisk pensionsålder och den förväntade livslängden:
Figuren ovan är från pensionsåldersutredningen, SOU 2013:25. Där finns även en illustration av hur reglerna i pensionssystemet och medellivslängd har förändrats sedan 1913 (då Sverige fick vad som brukar kallas världens första universella pensionssystem):

Uppdatering 2
En central fråga i sammanhanget är om det är fler friska eller fler sjuka år som står för ökningen av livslängden. Det finns tre hypoteser: Expanderad, uppskjuten eller komprimerad sjuklighet. Budskapet i 2009 års folkhälsorapport är att det främst är friska år som läggs till livet. Forskningen är dock inte helt entydig. Här är en bra översikt från Läkartidningen (dock från 2005). Den sammanfattas så här:
Hittar jag nyare surveys läggs de här - tipsa gärna!

Fortsatt okunnighet på bred front om tillväxtens betydelse för pensionerna.

UPPDATERING: Källan till diagrammet är en presentation av AMFs trygghetsekonom Dan Adolphson Björck och finns här. Tack till Alicia Heimersson och Christian Holmström som båda hittade denna åt mig.

Historien om pensionen för den som arbetat 40 år jämfört med den som inte är gjort det (som jag bloggade om här) är illustrativ på flera sätt. En typfallsberäkning valsar runt, ibland utan källa och ibland med en vag referens till AMF. Hittills har jag dock inte lyckats hittat källan eller vem som gjort beräkningen. Skälet till att jag letade var att pensionen för den arbetande såg misstänkt låg ut, och jag vet sedan tidigare att Pensionsmyndigheten tenderar att göra prognoser utan att anta någon som helst tillväxt. De har nämligen med hjälp av fokusgrupper kommit fram till att svenskar "har svårt att förhålla sig till begreppet tillväxt." (OBS Ej skämt). Och trots att jag ännu inte hittat källan, kunde jag bekräfta mina misstankar - pensionen för den arbetande i exempel bygger på en usel löneutveckling och ingen tillväxt i ekonomin fram till 2035.
De flesta saknar fullt begripligt min specialkunskap om pensionssystemet, men man kombinerar detta med en förförståelse om att det är dåligt. Således tycks ingen ha bemödat sig om att kolla upp källan, eller lära sig ett minimum om de antaganden som ligger till grund för beräkningen. Istället kommenteras efter en extremt förutsägbar agenda: Vänstern menar att pensionerna är för låga, högern lutar mer åt att bidragen är för höga eller att det lönar sig för dåligt att arbeta.
MUF-ordföranden Benjamin Dousa får 572 retweets på att föra vidare den helt missvisande beräkningen (och hävdar dessutom felaktigt att det bara skiljer 833 i månaden i pension, men det skiljer ca 7000 i pension - det är skatt, bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd som krymper skillnaden i disponibel inkomst).
(Min korrigerande RT är i skrivande stund uppe i 6 RT (Dousa själv är ännu inte med bland dem), samtidigt som Dousa fått två till...)

Arena har hakat på, men tycks inte själva veta vilka antaganden som gjorts om tillväxt i exemplet:
Förutom att högern och vänstern använder den felaktiga beräkningen som argument för sina vanliga åsikter, används den också i migrationsdebatten:
Jag skrev om problemen med att anta bort den ekonomiska tillväxten redan 2006 och igen 2011, då jag mailade och frågade varför man tog bort det prognosscenario som byggde på 2% årlig tillväxt. Jag fick svaret:
Det har förvirrat ganska många.
Nu tycks det som om scenariot utan tillväxt också förvirrar ganska många, så jag upprepar mitt förslag från 2006:
Varför inte bygga prognosen på den tillväxt som faktiskt rått sedan varje person tjänade in sin första pensionsrätt? Som alternativa scenarier kan antas att tillväxten blir en halv procentenhet bättre eller sämre än den varit hitills. En god effekt av prognoserna är att konsekvenserna av ekonomisk tillväxt blir konkreta för alla, men den poängen skulle gå hem bättre om prognoserna är hyfsat realistiska.

Konstigt typfall ger felaktig bild av framtida pensioner

Bilden nedan delas friskt på sociala medier just nu, och har även omskrivits av bl a Widar Andersson i Folkbladet, och Alicia Heimersson på Dagens Arena.
Bilden ser ut att visa att den som jobbat 40 år för 25 000 i månaden endast får marginellt mer att röra sig med efter skatt som pensionär än den som inte jobbat alls. Men det visar den inte.
Om källa alls anges sägs typfallen sägs komma från AMF, och Widar Andersson (ovan) anger årsrapport för 2017. I den hittar jag dock inget liknande. Av bilden framgår dock att beräkningarna är gjorda med Pensionsmyndighetens typfallsmodell, och med denna visade det sig vara lätt att replikera typfallet.
Följande parametrar ger exakt de siffror som visas i tabellen för en heltidsarbetande (det markerade nedan är det enda man behöver mata in, allt annat är defaultinställningar):
Det finns åtminstone två problem med typfallet som den som gjort det förmodligen inte greppat, och som de flesta som retweetar och debatterar definitivt missat:
Fel 1: Att mata in "25 000" i rutan för månadslön betyder INTE att typfallet ges lönen 25 000 när hen började jobba vid 25 års ålder. Det tolkas som att hen har 25 000/mån år 2018, vilket enligt modellen betyder att hen fick en ingångslön på runt 15 000/mån år 1995. Dessutom antas löneutvecklingen avstanna så att typfallet står still på 25 000 fram till pensionen vid 65 års ålder år 2035. När man använder modellen visar den exakt hur löneutvecklingen antas se ut, så detta är svårt att missa:
Fel 2: Defaultinställningen för årlig real tillväxt är satt till 0 procent. Det betyder att svensk ekonomi antas stagnera i år och stå still fram till 2035. Är detta ett fel? Ja, om man framställer det som ett sannolik beskrivning av vad någon som idag tjänar 25 000 i månaden kan förvänta sig.
Det typfall som beskrivs som typiskt bygger alltså i själva verket på en usel och extremt osannolik lönekurva, och på ett antagande om framtida inkomsttillväxt som är helt osannolikt.
Varför spelar detta roll om poängen är att jämföra den som arbetar med den som inte gör det? Jo, dessa antagande om tillväxt och karriärlöneutveckling förvränger kraftigt jämförelsen av pensionen för någon som jobbat och någon som inte gjort det. Skälet är att garantipension och äldreförsörjningsstöd (ÄFS) är prisindexerade och alltså bara ökar i den mån priserna ökar. Skillnaden mellan den som jobbat och den som inte gjort det blir alltså betydligt större vid realistiska antaganden om inkomsttillväxt och karriärlöneutveckling. Även defaultantagandet om kapitalavkastningen på premiepensionen är mycket försiktigt: 2,1% antas i typfallet. Genomsnittlig avkastning för samtliga fondsparare har hittills varit 7,1 % (OBS: nominellt)
Hur ser en rimligare jämförelse ut? Antas real inkomsttillväxt på 1,5% och en kapitalavkastning på 4% (båda fortfarande försiktiga antaganden) och att typfallet började jobba för strax över 15 000 vid 25 års ålder 1995, kommer hen idag att ha en månadslön på 30 000 och sluta på ungefär 37 000 vid 65 års ålder. Pensionen blir då drygt 22 000 vilket efter skatt blir 15700. Skillnaden gentemot den som inte jobbat är fortfarande relativt liten, men om typfallspersonen jobbar något år längre än till 65 år, ökar den rejält (jobbar hen till 67, vilket knappast är orimligt för någon född 1970, blir summan 19 300).
Självklart finns fortfarande en osäkerhet om vilka skatte- och bidragsnivåer som kommer att råda år 2035, men vill man jämföra hur dagens system behandlar dessa två typfall är exemplet ovan en mycket rimligare jämförelse än det typfall som nu sprids i sociala medier.
Det är alltså direkt fel att säga att typfallet visar förväntad pension för någon som jobbat 40 år för 25 000 i månaden, men Pensionsmyndighetens bisarra nolltillväxtantagande (som jag kritiserat många gånger tidigare...) gör det lätt för dem som vill sprida dessa villfarelser.

Uppdatering:
Allt ovan gäller beräkningarna för den arbetande. Det har dock gjorts många antaganden kring den som inte arbetar också. Beräkningar med försörjningsstöd/äldreförsörjningsstöd är känsliga för vilken hyra som antas. Just det, det är inte pengar i handen utan pengar för att täcka den godkända hyresutgiften.
På twitter förklarar @ChHolstrom:

Kolumn i DN om att välja pensionssparande (källor och bakgrundsmaterial)

Idag har jag en kolumn i DN om hur svårt det är att hitta ett rimligt alternativ till att människor själva får välja hur de vill placera sitt pensionssparande. DNs ingress:
Det är lätt att klaga på svåra val, som det mellan 900 pensionsfonder. Men om inte individen själv väljer är det någon annan som gör det. Vem ska det vara? Och hur förhindrar man att den makten missbrukas?
Ur kolumnen:
I Sverige finns 1979 tätorter att bo i, 37 politiska partier är registrerade för val till riksdagen, ytterligare ett hundratal på kommunal nivå, och senast kandiderade totalt 5 894 kandidater till riksdagen. Inte heller i mer triviala frågor som att välja från långa vinlistor är svenskarna ovana vid valfrihet: Det ordinarie sortimentet på Systembolaget består av cirka 2 400 drycker. Kanske avskräcker denna valfrihet vissa från att konsumera alkohol, men den effekten är nog liten.
Det speciella med premiepensionen är således inte att det finns många alternativ att välja bland. Däremot utmärker sig premiepensionen såtillvida att det finns en statlig myndighet som har makt att välja åt alla som inte själva väljer: Sjunde AP-fonden och dess så kallade soffliggarfond.
Det intressanta är att AP7 Såfa sedan 2010 inte är något säkert sparalternativ. När jag skrev texten lärde jag mig att man t o m belånar aktierna för att köpa ännu mera aktier - vilket ökar risken kraftigt. Detta har det skrivits förvånansvärt lite om, men se denna artikel i DI (från 2015) och cornucopia från 2013.
Info om antalet politiska partier i Sverige är från wikipedia, och SCB har definierat och räknat antalet tätorter i Sverige.
Ekonomipristagaren Thalers synpunkter på det svenska pensionssystemet finns bl a i denna DN-artikel.

Elisabet Höglund är arg på pensionssystemet:

Elisabet Höglund är arg på pensionssystemet:
– Det här är den största bluff som det svenska folket har blivit utsatt för, säger hon.
Några konstigheter i denna artikel av en politisk journalist som borde veta bättre.
  1. Hon har årligen fått info om vad hennes pension kommer att bli.
  2. Hon valde att ta ut all tjänstepension på 5 år.
  3. Hon valde att inte ha ett privat pensionssparande, pga misstro mot fonder (!).
  4. Hon "tvingas" ej att leva på besparingar. Vid 72 är det naturligt att nagga av sparkapital, i synnerhet om man har två lgh & sommarhus.
  5. Höglund var politisk journalist i decennier och borde ha snappat upp något om hur pensionssystemet fungerar.
Att skriva ut alla nollorna i biljoner är ett otyg, men i övrigt är detta en utmärkt text av Mattias Svensson, som (aningen otippat) gör en gedigen insats som det nya pensionssystemets försvarare.