Den 3 februari sände svt aktuellt ett inslag om förslagen om höjda pensionsåldrar från pensionsarbetsgruppen, dvs partierna som står bakom pensionssystemet – Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet. Förslaget kommenterades av ett pensionärspar på Stockholm central, Jonas Sjöstedt (v), Torbjörn Johansson (LO) (som menade att arbetsmiljön borde förbättras innan man höjer pensionsåldrarna), sedan igen av pensionärsparet. Sedan meddelades att ansvarig minister, Annika Strandhäll, avböjt att kommentera, och inslaget avslutades.

I ett seriöst nyhetsprogram bör kontexten förklaras, kommentarerna bör ge en balanserad helhet och journalistiken likaså. Inget av detta var uppfyllt.

Detta är kontexten som jag tycker borde ha framgått, och som en journalist med rimlig kompetens och prioriteringar av sina arbetsuppgifter skulle kunna förklara:

När människor lever allt längre, finns strikt sett fyra alternativ när det gäller pensionssystemet. Dessa är

Det journalistiska greppet att intervjua vem som helst som råkar gå förbi, i det här fallet ett stackars pensionärspar som tycktes vänta på ett tåg, är i sig underligt, då man varken får expertis eller en representativ åsikt från människor i allmänhet. Ska man likväl göra det, blir åsikten intressantare om kontexten ovan har förklarats. Då hade exempelvis framgått att strategin att höja framtida pensionsåldrar, gör att man inte behöver sänka pensionen för alla som redan gått i pension.

En journalistik som främjar saklighet hade också kunnat ställa en uppföljande fråga med anledning av LOs kommentar, då det bl a är just ett säkrare arbetsliv som gjort att vi lever allt längre.

Självklart ska utredningars förslag diskuteras och kritiseras. Nyhetsinslag bör dock inte bara består av kritik mot ett utredningsförslag utan att bakgrund och kontext förklaras, i synnerhet inte i public service. Problemet är nämligen generellt, och inte bara begränsat till detta inslag om pensioner.

Alla förlag som motiveras av statsfinansiell omsorg (att undvika alternativ 4 ovan), kommer att ha grupper som kan beskrivas som förlorare på kort sikt. Att finansiera utgifter med offentlig skuldsättning är att låta framtidens skattebetalare betala, så även det alternativet innebär att någon drabbas. Men det är svårare att gå ut på gatan och intervjua framtida generationers skattebetalare än det är att prata med nu levande väljare.

Om journalistik i sammanhang som dessa alltid går ut på att hitta grupper som drabbas på kort sikt, utan att förklara vilka alternativen är, ger journalistiken en konstig bild av beslutsfattare, och i värsta fall skapas bilden att det finns ett alternativ där ingen behöver drabbas.

Den mer generella lärdomen: Politik som syftar till att rätta till sådant som på lång sikt kan bli problematiskt har ofta förlorare på kort sikt. Om journalistiken bara ägnar sig åt att hitta dessa förlorare och låta dem kritisera åtgärderna, kommer ingen politiker att vilja ta tag i de långsiktiga problemen.

Resonemanget gäller för övrigt inte bara nationalekonomisk omsorg om statsfinanserna.

Uppdatering: