Berghs betraktelser

Läser i Prospect Magazine en recension av en ny bok om John Rawls, och påminns om varför jag en gång själv lade Rawls åt sidan i mitt sökande efter rättviseprinciper:

precisely because Chandler invites us to reckon with a richer rather than a reductive Rawls, the theory becomes a hazy practical guide, tricky to operationalise. We learn that Rawls talked vaguely about the bottom half of all earners being the "most disadvantaged", so who, exactly, are we to put first? Given his special focus on paid work, how are we to factor in the claims of the unemployed, carers and workless disabled people, who are often the poorest of all? After we’ve clocked that Rawls wants to prioritise not the incomes of the disadvantaged but the fuzzier and less-measurable goal of their "life chances", how can we expect his tests to settle thorny policy dilemmas?

Boken i fråga: Free and Equal: What Would a Fair Society Look Like? av Daniel Chandler

Recensent: Tom Clark

Röd och blå-podden är igång igen, trots att Institute for Public Affairs lades ned. Det är Ohlininstitutet och Katalys som tillsammans ger mig och Niklas det lilla stöd med klippning och hosting som behövs för att kunna driva podden vidare. Avsnitt sex ligger nu ute - och ämnet är identitetspolitik. Nystarten gjorde också att jag totade ihop en ny signaturtruddelutt.

Sverige har fått en ny regering. Vi får se hur bra det blir, men då min ambition är att vara optimistisk och konstruktiv har jag börjat skissa på en att göra-lista. Först kommer tre förslag som borde vara lätt fixade redan denna höst:

1. Återinför Social Rapport.
Långvarig fattigdom är ett större samhällsproblem än temporär fattigdom. Tyvärr saknas regelbunden statistik och uppföljning av hur långvarig fattigdom utvecklas. Intressant nog fanns just sådan i den återkommande publikationen Social Rapport, som i 2010 års utgåva hade följande intressanta bild:

Tyvärr är rapporten från 2010 den senast utkomna, eftersom den föll mellan stolarna när myndighetsstrukturen ändrades - se tidigare bloggpost.

Många svenskar vet inte hur mycket de betalar i skatt och vart skatteintäkterna går. En mer transparent redovisning av detta är ett av förslagen i min och Agneta Kruses ESO-rapport. Det finns många argument för denna typ av transparens, men ett viktigt sådant lyfte vi fram i vår debattartikel med anledning av rapporten:

För att försäkringar ska ge människor trygghet måste de veta att de är försäkrade, mot vad och vilka villkor som gäller. Detta är självklart på marknaden för privata försäkringar, men det är minst lika viktigt när staten tvingar människor att vara försäkrade. Likväl är staten notoriskt dålig på att informera människor om socialförsäkringarna, vad de försäkrar och vad det kostar.

I rapporten visar hur det skulle kunna se ut på lönebeskeden:

3. Sätt åter fart på reformeringen av hyresmarknaden
Moderaterna bidrog 2021 till att skapa en regeringskris när januaripartierna föreslog en friare hyressättning i nyproduktion. Förklaringen var, sägs det, att man tog chansen att sätta en käpp i hjulet för s-regeringen (jag skrev om detta här). Det senare målet får nu anses vara uppfyllt med råge. Som den kloke Fredrik Kopsch påpekar är möjligheterna att reformera hyressättningen sannolikt bättre nu än de var under januaripartiernas tid.

Kopsch skriver om detta i Smedjan och avslutar:

Det Moderaterna "röstade emot" kan alltså ha varit ett system som blivit lika dåligt, eller kanske till och med sämre, än det vi har idag.

Det här är förstås bara mina spekulationer. Det enklaste sättet för Moderaterna att tysta kritikerna är att omgående remittera förslaget om fri hyressättning i nyproduktion samt tillsätta en utredning med uppdrag att föreslå hur en övergång för hela beståndet enklast kan genomföras.

Dessa tre förslag är rimligen att betrakta som en mjukstart. Fler kommer!

Jag och Lars Calmfors kommenterar moderaternas förslag om högskostnadsskydd på elpriset i SVT här. Ser att SVT ki sin rubrik använder formuleringen "Maxtak" om förslaget, vilket är ett nonsensbegrepp som moderaterna inte ska lastas för, mina efterforskningar tyder på att termen först siktade på Omni och olyckligt nog verkar sprida sig.

Mer diskussion på twitter.

Min senaste DN-kolumn genererade oväntat mycket positiv feedback. Tre kommentarer kan göras maa frågor/feedback som jag fått:

1. Varför nämner jag just m, kd och sd?

Svar: De är konservativa partier som gör en poäng av att värna svensk kultur, vilket gör deras beteende intressant/ironiskt. Men kultur är naturligtvis en funktion av allas agerande, och skulden ligger inte bara hos dessa.

2. Är samsyn och konsensus alltid något positivt?

Svar: Nej. Men att kunna kompromissa utifrån tydliga och stora åsiktsskillnader (vilket ofta varit fallet i svensk politik) är något annat än åsiktskorridorer, konflikträdsla och tävlan om att vara mest upprörd över sådant som alla ogillar.

3. Vad tycker m om texten?

Svar: Ingen aning. Men flera har hört av sig med uppskattning och berättat att det finns personer inom partiet som inte gillar dess agerande rörande exvis misstroendevotum och friare hyressättning i nyproduktion.

Det var det hela. Vill någon ha mer gnäll om att det var bättre förr, kan jag (helt oironiskt) rekommendera Torbjörn Elenskys fundering kring kultursidornas förfall i Respons.