Visar poster taggade kapitalism:

Hur orolig ska man vara för de ökande toppinkomsterna?

Som ofta påpekats har den svenska inkomstspridningen ökat och det beror till stor del på ökade toppinkomster, som helt domineras av kapitalinkomster. Men hur många av toppinkomsttagarna är tillfälliga, exempelvis för att de hamnar längst upp i inkomstfördelningen året de säljer sin bostad, och hur många är där varaktigt för att de har höga kapitalinkomster från räntor och utdelningar?
Frågan är viktig för att kunna normativt värdera hur problematiskt det är att toppinkomsterna ökar. Många anser nog att det är mer problematiskt om ökningen beror på att några få lever allt bättre på räntor och utdelningar, och mindre problematiskt om ökningen speglar en stark bostadsmarknad där reavinsterna hamnar hos människor som inte hörde till toppinkomsttagarna vare sig före eller efter vinstrealiseringen.
I 2018 års fördelningspolitiska redogörelse räknas på just detta. Följande definitioner görs:
Individer är varaktiga toppinkomsttagare om de också tillhör topprocenten minst fyra av de sex intilliggande åren.
Individer är tillfälliga toppinkomsttagare om de inte tillhör topprocenten något av de sex intilliggande åren.
Det som studeras är perioden tre år före till tre år efter att någon befunnit sig i topprocenten, vilket gör att data går fram till 2013.
Det framgår då att andelen varaktiga toppinkomsttagare är relativt låg och dessutom minskade tydligt från 1995 då data börjar fram till 2000. Sedan dess har inte mycket hänt, men efter 2006 syns en liten ökning.
Vidare konstateras:
År 2013 hade endast ca 20 procent av de tillfälliga toppinkomsttagarna tillhört topprocenten om befolkningen hade rangordnats efter inkomster exklusive kapitalvinster
Generellt sett kan detta ses som lugnande: De flesta toppinkomsttagare befinner sig inte varaktigt i toppen, och det syns inte heller någon tydlig ökning av varaktigheten över tid. En liten flagga kan dock hissas för utvecklingen efter 2006:
Övriga kapitalinkomster har dock ökat i betydelse de senaste 10–15 åren, och särskilt gäller detta inkomster från utdelningar i s.k. fåmansbolag som har ökat förhållandevis mycket. Till viss del kan denna utveckling sannolikt kopplas till de gynnsammare skatteregler för fåmansbolag som infördes 2006 och som bl.a. innebar att gränsen för hur mycket som får tas ut i form av utdelning höjdes.
När jag läser denna analys påminns jag om en artikel i Ekonomisk Debatt om just 3:12 reglerna, med titeln
3:12-reglerna har blivit för generösa och används för skatteplanering (av Annette Alstadsæter och Martin Jacob)
Abstract lyder:
Sedan år 2006 har det skett stora förändringar i de s k 3:12-reglerna. Syftet har bl a varit att skapa bättre förutsättningar för entreprenörskap och småföretagare. Vi finner dock klara belägg för att reglerna utnyttjas i skatteplaneringssyfte. Bland annat grundas bolag för att göra det möjligt för ägare att omvandla inkomst (från förvärvsinkomst till kapitalinkomst) genom 3:12-reglerna. Det är särskilt höginkomsttagare som grundar holdingbolag eller skalbolag efter reformen. En omfattande inkomstomvandling genom att utnyttja 3:12-reglerna får samhällsekonomiska konsekvenser vid sidan av förlorade skatteintäkter, bl a eftersom inkomstskillnaderna efter skatt ökar.
I avslutningen sammanfattar författarna problemen:
Enligt vår mening finns det huvudsakligen tre inslag i de gällande 3:12-reglerna som kombinerat ger både incitament till och tillfällen för inkomstomvandling.
För det första fastställs mycket generösa gränsbelopp i de förenklingsregler som inte är beroende av eget kapital, anställning och verksamhet. Fysiska personer kan erhålla gränsbelopp som årligen överstiger deras del av aktiekapitalet.
För det andra är möjligheten att spara gränsbelopp av särskilt intresse för ägare till skalbolag och holdingbolag. Detta gör det möjligt för dem att omvandla inkomst över tiden.
För det tredje är definitionen av vad som avses med en aktiv ägare inte klart fastställd i skattelagstiftningen. Det verkar dessutom som om det råder en bristande kontroll av om en fysisk person som påstår sig vara aktiv ägare faktiskt är aktiv i företagets generering av vinster i betydande omfattning.
Kommentarer och funderingar:
1. Förhoppningsvis följs analysen upp i kommande fördelningspolitiska redogörelser, så att kurvan i diagram 3.7 ovan förlängs. 2019 gjordes det inte. Man skulle också kunna definiera varaktighet endast tillbakablickande, så att tidsserien kan gå fram till innevarande år: Den som är i topprocenten 2018 kan anses varaktig om den också var där 2015-2017.
2. Måste det normativt vara problematiskt att vissa varaktigt lever på kapitalavkastning om det speglar deras komparativa fördel i kapitalägande, dvs om de är duktiga ägare med god förmåga att värdera företag, affärsidéer och management? Det vore intressant att se hur det gått med real köpkraft längst ned i inkomstfördelningen i de länder där toppinkomsterna ökat mest!

Till försvar för faktakunskaper och andra lästips

Läraren Mattias Axelsson, skriver i tidningen Gymnasiet, under rubriken "Till försvar för faktakunskaper"
Jag har många elever som är väldigt bra på att "uttrycka olika ståndpunkter" (som det står i kursplanen för samhällskunskap årskurs 7–9) men som inte grundar sina ståndpunkter i någon form av kunnande i ämnet de diskuterar. De har alltså (om jag nu raljerar något) en god "kommunikativ förmåga" men saknar substans. [...] När jag själv gick på lärarutbildningen och under mina första år som lärare var jag oerhört kritisk till faktarabblande – jag hade till och med en debatt med Jan Björklund på Göteborgs-Postens insändarsida om det. Men ju mer erfarenhet jag fått som lärare, desto mer har jag märkt hur vilsna eleverna är när de saknar grundläggande faktakunskaper.
Fredrik Erixon och Björn Weigel skriver i Dagens Industri under rubriken "Fonder hotar kapitalismen"
Institutioner är inte kapitalistiska ägare. Det spelar inte särskilt stor roll om förvaltningen är aktiv eller passiv, för institutionernas huvudsakliga lojalitet är till sina sparare, inte bolagen de äger. Medan kapitalistiska ägare är kända för att främja entreprenöriella beteenden, skyr institutioner dem. Även om en pensionsfond kan vara största ägaren i ett bolag är det vanligen endast en marginell andel av institutionens kapital som investerats i just det bolaget. Institutionens intresse är sällan sammangift med det enskilda bolagets långsiktiga utveckling.
Alla de pensionsförvaltare som nu har det yttersta ägaransvaret premierar bolag som via aktiepriset ger en förutsägbar avkastning. De driver upp både belåning och likviditet i företag, och ser helst att investeringar har korta tidscykler. Och de ändrar fundamentalt på dynamiken mellan sparande, krediter och entreprenörskap. Kapitalismen bygger på tanken att företag har idéer men saknar kapital att förverkliga dem. Företag lånar därför pengar av ekonomin i stort. Fram till för ett kvartsekel sedan lånade företag motsvarande 15–20 procent av sitt operativa kapital. I dag, däremot, lånar företagen ut motsvarande 5 procent i stället – de finansierar andra delar av ekonomin.
Johannes Lindvall skriver i Sydsvenskan  om  den franske generalen och politikern Georges Boulanger (1837–1891), som i många avseende var väldigt lik Donald Trump.
Av likheterna mellan Georges Boulanger och Donald Trump lär vi oss någonting väsentligt. Många av oss underskattade länge Donald Trump eftersom vi inte tidigare hade upplevt politiker som han. Men Trumps idéer är inte nya. Inte heller retoriken är ny.
Populismen finns som en ständig möjlighet i alla demokratier. Den är paradoxalt nog ett slags konsekvens av demokratin, vilken den samtidigt förvrider och undergräver. I ett system som bygger på principen att folket styr kommer det alltid att finnas några som tilltalas av politiker som säger sig representera just folket – det "sanna" folket – mot ett kraftlöst och korrupt etablissemang.



None