Mats Persson skriver utmärkt i svenskan om eurokrisen.
Genom ett fiffigt juridiskt knep kringgick de [euroländerna] Maastricht-avtalets låneförbud och köpte upp de grekiska statspapperen från bankerna – till kurser som låg högt över ett rimligt marknadsvärde. […] Därmed har frågan om hur grekerna egentligen sköter sin ekonomi ändrats från att vara en rent kommersiell angelägenhet mellan Grekland och bankerna till att vara en politisk angelägenhet mellan Grekland och de övriga länderna. […] Gissa om det är populärt bland grekiska politiker när Tysklands finansminister säger att Grekland måste avskeda tiotusen statsanställda, och privatisera en rad statliga företag, för att kunna betala sina räntor till Tyskland och de andra euroländerna.
Sådana åtgärder kanske Grekland ändå måste vidta – men det är naturligtvis inte roligt att påtvingas dem av tyskarna. Som det nu är, kan populistiska partier i Grekland låtsas som om nedskärningarna inte alls är nödvändiga, utan bara påtvingade utifrån, av tyskarna. Inte undra på att grekerna blir provocerade, och röstar fram ett populistiskt parti som Syriza, och dessutom börjar kräva krigsskadestånd för andra världskriget.
Perssons text illustrerar utomordentligt väl hur viktigt det är att hålla en rågång mellan marknad och politik. Den visar också att det då ofta utskällda Maastricht-fördraget var helt rätt tänkt. Synd bara att politikerna inte följde de regler de själva satt upp.
