Visar poster taggade globalisering:

Om tillkomsten av "The Compensation Hypothesis Revisited and Reversed" och två bonus-skatterplots

Kanske kan det kallas det kombinatorisk innovation, men jag erkänner villigt att det finns ett betydande mått av lathet i vissa av mina forskningsartiklar, där det enda jag gör är att pussla ihop andras forskning så att ett mönster blir tydligt, ett mönster som alldeles för få verkar se. Här är det senaste exemplet:

För jättelänge sedan sade någon statsvetare sade att jag borde titta på Katzenstein (1985). Det kunde vara relevant för min forskning om välfärdsstaten. Jag hade aldrig hört talas om killen. Tesen visade sig, lite tillspetsat, gå ut på att exponering mot globala marknader gör länders ekonomi så volatil att de måste utveckla välfärdsstater för att skydda sig.

Det verkade skumt, så jag lade tesen på minnet. Varje gång jag snubblat över forskning som testat någon del i teorin, sparade jag den i en särskild mapp.

Sedan var det bara att vispa ihop det hela till en liten not, som visar att om något är det tvärtom: Ekonomisk öppenhet gör inte länder mer volatila och kan t o m vara särskilt viktigt för länder med stora välfärdsstater. Artikeln är open access i Scandinavian Political Studies.

Abstract:
This note describes how research on the link between economic openness and government size has changed over time. Early interpretations suggested that countries develop welfare states to compensate for volatility caused by economic openness (the compensation hypothesis). Recent findings have cast doubts on this interpretation. For example, more open economies are on average not more volatile, and economic openness does not unambiguously increase the social security demands from voters. Some recent studies suggest that economic openness is particularly beneficial for countries with high taxes and high‐income equality. A re‐interpretation of the compensation hypothesis is thus possible: Through trade, the citizens in large welfare states enjoy some of the benefits associated with cheap labour and high wage dispersion despite their domestic economy being characterized by high real wages, high taxes and a compressed wage distribution.
Min vän och danske kollega Christian Bjørnskov skrev om artikeln på Punditokraterna, och var vänlig nog att boosta den med två punktdiagram som på landsnivå illustrerar avsaknaden av samband, först mellan offentlig konsumtion och handelsvolym...
...samt mellan handelsvolym och volatilitet:

DN-kolumn om dem vi kallar globaliseringens förlorare men som borde kallas vinnare

Skriver i DN om en fiktiv person som många skulle kalla en av globaliseringens förlorare - och argumenterar för att den etiketten - och diskursen - varken är korrekt eller lämplig. Några nyckelmeningar:
Bengt försörjde sig alltså inom svensk exportindustri i fyra decennier. [...] Trots sin låga utbildning var Bengts försörjning därmed tryggad under så gott som hela hans vuxna liv. [...] När personer i Bengts situation ständigt får höra att de är förlorare och konsekvent behandlas som förlorare, ökar risken att fler börjar känna sig och bete sig som förlorare.
Martina Jarminder i Skånska Dagbladet kommenterar
Jag har träffat Bengt, eller i alla fall hans motsvarighet. Vi kan kalla honom Gunnar. Gunnar gick på cv-kurs och datakunskap på arbetsförmedlingen. Där fick 63-årige Gunnar med pekfingervalsen göra datorövningar på mellanstadienivå och sitta av obligatoriska närvarotimmar. Gunnar kände sig inte heller som någon vinnare. Bergh ifrågasätter varför vi gör så mot folk i arbetslivets slutskede, vilket är en rimlig fråga. Varför ska vi som samhälle trycka ner Gunnar i skorna genom att tvinga honom att söka jobb som telefonförsäljare när han redan bidragit till samhället genom att börja betala skatt tidigt i livet?

Om migration och global ojämlikhet

Nyligen publicerades en intressant artikel i The Economic Journal. Författaren påpekar att global migration i de flesta fall minskar den globala ojämlikheten, men det gäller inte migrationen till de allra rikaste länderna, eftersom migranter till dessa länder får löner som i ett globalt perspektiv är mycket höga.
Abstract:
The Gulf Cooperation Council (GCC) countries accept massive numbers of migrants from poor countries and pay wages that dramatically improve over outside options but are meagre by the standards of natives. As such they do dramatically more per capita to reduce global inequality than do the ‘fortress welfare states’ of the Organisation for Economic Cooperation and Development (OECD) countries. If OECD countries were to imitate the GCC it would reduce global inequality by more than full equalisation within the OECD would. Such examples suggest a philosophically disturbing trade‐off between openness to global inequality‐reducing migration and internal equality.
Källa: Glen Weyl, E. 2018. “The Openness-Equality Trade-off in Global Redistribution." The Economic Journal 128(612): F1–36. http://doi.wiley.com/10.1111/ecoj.12469 (October 16, 2018).

Norberg om hur sammansättningseffekter påverkar elefantgrafen

Johan Norberg har släppt en rapport, med bl a en bra förklaring av hur den omtalade elefantkurvan ser särskilt dramatisk ut pga sammansättningseffekter. Jag har kortat lite i hans redan korta förklaring (men det är ändå en bit kvar tills det går att förklara detta under en hisstur)
Ur rapporten (OBS: kortad bearbetning, inte direktcitat):
De har beskrivits som globaliseringens förlorare, vilkas förluster sägs förklara varför de har röstat för Brexit och Trump. Det är en förförisk slutsats – men felaktig. Om man anger en viss inkomstgrupps position vid två olika tidpunkter missar man nämligen att sammansättningen av den gruppen förändras under tiden. En granskning av dessa grupper avslöjar tre stora problem med detta populära diagram.
1) [...] Statistik för stora fattiga länder som Kongo, Ryssland och Vietnam saknades för 1988. När flera hundra miljoner relativt fattiga läggs till 2008, som inte fanns med 1988, drar det ned hela inkomstkurvan.
2) Befolkningen växte snabbare i fattiga länder än i rika vilket gör att allt fler av inkomstgrupperna befolkas av relativt fattigare. Dessa förändringar gör till exempel att den fattigaste tiondelen amerikaner flyttade från den 70–75:e percentilen till den 75–80:e percentilen under denna period. Deras gamla plats övertogs av de rikaste kineserna. Båda grupperna rörde sig uppåt, men i diagrammet ser det ut som att inkomsten hölls tillbaka, eftersom de rikaste kineserna tjänade betydligt mindre än de fattigaste amerikanerna gjorde.
3) Det finns några relativt rika ekonomier som stagnerade eller till och med gick tillbaka under denna tid, som Japan och många före detta kommuniststater. [...] Vad som hände där är naturligtvis viktigt – men det är inte där den västerländska medelklassen bor. Japanernas stagnation förklarar inte varför amerikanerna röstade på Trump.
Hur stor skillnad gör dessa punkter? (citat ur rapporten)
Om vi endast mäter de länder som vi har uppgifter från både 1988 och 2008, håller befolkningarna konstanta och rensar ut Japan och tidigare kommuniststater ur statistiken ökar 80/90-gruppens inkomstökning från nästan ingenting till cirka 45 procent. Det är fortfarande en lägre inkomstökning än för både de många fattigare grupperna och de få rikare och kan naturligtvis kännas som en relativ förlust när vi ser hur snabbt det gått på annat håll, men det är långt ifrån stagnation.
I Corletts replikation av elefantkurvan (som Johan citerar) visas hur kurvan ser ut när länder eller befolkning hålls konstant:
Det mest intressanta är dock den enorma effekten av att exkludera Kina:
This [excluding China] produces remarkably even growth across the globe – when holding population constant – and demonstrates just how large an impact China’s phenomenal growth has on the elephant curve.
Min tentativa slutsats: Ska man förstå varför Trump valdes, är elefantkurvan nog inte alls så användbar som ofta påstås när den åberopas.