Visar poster taggade populism:

Att rädda den hotade demokratin

Staffan I Lindberg, Åsa Wikforss och Mårten Wikforss skriver i Sydsvenskan om demokratin.
Deras nyckelteser:
I ett rekordstort antal nationer pågår autokratisering, det vill säga en stegvis försvagning och nedmontering av demokratin. Bara inom EU autokratiseras just nu 6 av 27 stater, vart femte EU-land. Helt nyligen vann ett nyfascistiskt parti valet i Italien.

Vladimir Putin i Ryssland och följdes av Recep Tayyip Erdogan i Turkiet, Viktor Orbán i Ungern, Nayib Bukele i El Salvador, Aleksandar Vučić i Serbien, och Narendra Modi i Indien

Harvardforskarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt har utifrån empiriska studier visat att om de etablerade partierna väljer att dra nytta av utmanarens folkliga popularitet och liera sig med denne, är demokratin i fara.

När Europaparlamentet försökt vidta åtgärder för att skydda demokratin i Ungern och Polen har representanter för SD konsekvent röstat emot
Boken som åsyftas, av Levitsky och Ziblatt, är "How Democracies Die"
Wikipedia sammanfattar boken och citerar deras policyrekommendationer:
  • We must not only restore democratic norms but extend them through the whole of increasingly diverse societies. This is a daunting challenge [...] this is the challenge we face, previous generations [...] made extraordinary sacrifice [...] we must prevent it from dying from within, (p231)
  • [Republicans] must build a more diverse electoral constituency and they must find ways to win elections without appealing to white nationalism, the sugar high of populism, nativism, and demagoguery (p223). They realize that the president could inflict real damage on our institutions in the long term. (p189)
  • [...] Although the Democratic party has not been the principal driver of America deepening polarization it could play a role in reducing it (p226) Democrats could consider more comprehensive labor market policies [...] it is imperative that Democrats address the issue of inequality. (p229)

Kommentar:
De skribenter som är övertygande i sin argumentation för att demokratin faktiskt är hotad, är inte lika övertygande i sina rekommendationer för att rädda den.

DN-kolumn om dem vi kallar globaliseringens förlorare men som borde kallas vinnare

Skriver i DN om en fiktiv person som många skulle kalla en av globaliseringens förlorare - och argumenterar för att den etiketten - och diskursen - varken är korrekt eller lämplig. Några nyckelmeningar:
Bengt försörjde sig alltså inom svensk exportindustri i fyra decennier. [...] Trots sin låga utbildning var Bengts försörjning därmed tryggad under så gott som hela hans vuxna liv. [...] När personer i Bengts situation ständigt får höra att de är förlorare och konsekvent behandlas som förlorare, ökar risken att fler börjar känna sig och bete sig som förlorare.
Martina Jarminder i Skånska Dagbladet kommenterar
Jag har träffat Bengt, eller i alla fall hans motsvarighet. Vi kan kalla honom Gunnar. Gunnar gick på cv-kurs och datakunskap på arbetsförmedlingen. Där fick 63-årige Gunnar med pekfingervalsen göra datorövningar på mellanstadienivå och sitta av obligatoriska närvarotimmar. Gunnar kände sig inte heller som någon vinnare. Bergh ifrågasätter varför vi gör så mot folk i arbetslivets slutskede, vilket är en rimlig fråga. Varför ska vi som samhälle trycka ner Gunnar i skorna genom att tvinga honom att söka jobb som telefonförsäljare när han redan bidragit till samhället genom att börja betala skatt tidigt i livet?

Till försvar för faktakunskaper och andra lästips

Läraren Mattias Axelsson, skriver i tidningen Gymnasiet, under rubriken "Till försvar för faktakunskaper"
Jag har många elever som är väldigt bra på att "uttrycka olika ståndpunkter" (som det står i kursplanen för samhällskunskap årskurs 7–9) men som inte grundar sina ståndpunkter i någon form av kunnande i ämnet de diskuterar. De har alltså (om jag nu raljerar något) en god "kommunikativ förmåga" men saknar substans. [...] När jag själv gick på lärarutbildningen och under mina första år som lärare var jag oerhört kritisk till faktarabblande – jag hade till och med en debatt med Jan Björklund på Göteborgs-Postens insändarsida om det. Men ju mer erfarenhet jag fått som lärare, desto mer har jag märkt hur vilsna eleverna är när de saknar grundläggande faktakunskaper.
Fredrik Erixon och Björn Weigel skriver i Dagens Industri under rubriken "Fonder hotar kapitalismen"
Institutioner är inte kapitalistiska ägare. Det spelar inte särskilt stor roll om förvaltningen är aktiv eller passiv, för institutionernas huvudsakliga lojalitet är till sina sparare, inte bolagen de äger. Medan kapitalistiska ägare är kända för att främja entreprenöriella beteenden, skyr institutioner dem. Även om en pensionsfond kan vara största ägaren i ett bolag är det vanligen endast en marginell andel av institutionens kapital som investerats i just det bolaget. Institutionens intresse är sällan sammangift med det enskilda bolagets långsiktiga utveckling.
Alla de pensionsförvaltare som nu har det yttersta ägaransvaret premierar bolag som via aktiepriset ger en förutsägbar avkastning. De driver upp både belåning och likviditet i företag, och ser helst att investeringar har korta tidscykler. Och de ändrar fundamentalt på dynamiken mellan sparande, krediter och entreprenörskap. Kapitalismen bygger på tanken att företag har idéer men saknar kapital att förverkliga dem. Företag lånar därför pengar av ekonomin i stort. Fram till för ett kvartsekel sedan lånade företag motsvarande 15–20 procent av sitt operativa kapital. I dag, däremot, lånar företagen ut motsvarande 5 procent i stället – de finansierar andra delar av ekonomin.
Johannes Lindvall skriver i Sydsvenskan  om  den franske generalen och politikern Georges Boulanger (1837–1891), som i många avseende var väldigt lik Donald Trump.
Av likheterna mellan Georges Boulanger och Donald Trump lär vi oss någonting väsentligt. Många av oss underskattade länge Donald Trump eftersom vi inte tidigare hade upplevt politiker som han. Men Trumps idéer är inte nya. Inte heller retoriken är ny.
Populismen finns som en ständig möjlighet i alla demokratier. Den är paradoxalt nog ett slags konsekvens av demokratin, vilken den samtidigt förvrider och undergräver. I ett system som bygger på principen att folket styr kommer det alltid att finnas några som tilltalas av politiker som säger sig representera just folket – det "sanna" folket – mot ett kraftlöst och korrupt etablissemang.



None