Visar poster taggade ekonomi:

Kulturskribent på 1960-talet

Det finns mycket intressant i Christian Dauns intervju med Åsa Linderborg i SvD. Fastnade bl a för denna beskrivning av hur det var att vara kulturskribent på 1960-talet:
Gunder Andersson, en Aftonbladet-kollega som har skrivit för tidningen sedan 1967, berättade nyligen för henne att på 1960-talet räckte det att skriva två bokrecensioner och två kortare texter för att kunna betala hyran, äta en bättre middag och köpa sig en ny kostym.
– Det var verkligen the golden age då. Det fanns inga budgetnedskärningar, inga sociala medier, alla hade ett eget rum.

USA har högre BNP per sysselsatt - men också längre årsarbetstid

Vid jämförelser av BNP (eller BNP/capita, BNP/sysselsatt eller snittinkomst) mellan olika länder, är det lätt att glömma bort att alla dessa mått beror både på produktivitet och arbetstid. USA ser ofta ut att vara ett rikt land, men ligger också relativt högt när det gäller hur många timmar varje sysselsatt arbetar under ett år.
Jag roade mig därför med att jämföra hur BNP per sysselsatt skiljer sig åt mellan OECD-länderna och räkna ut hur detta skulle förändras om alla länder hade samma årsarbetstid som USA (data från OECD, genomsnitt för 2015-2018):
Rangordningen av länder blir någorlunda liknande, men vissa länder - i synnerhet rika länder i Europa - har lägre BNP för att de har kortare arbetstid - men är minst lika produktiva som USA. Det syns särskilt tydligt på Sverige, Danmark och Tyskland, där den oreangea stapeln (vid USA arbetstid) är betydligt längre än den blåa.
Varför är då årsarbetstiden kortare i vissa länder?
Det beror naturligtvis på flera faktorer - kultur eller preferenser om man så vill. Men det finns också ett tydligt mönster: Länder med högre BNP per arbetad timma unnar sig att ha kortare arbetstid. Fritid är med andra ord en normal vara som de flesta vill ha mer av när de blir mer effektiva.

Hur illa måste det gå för att barn ska bli fattigare än sina föräldrar? Några räkneexempel

Med anledning av McKinsey-rapporten och DN-kolumnen jag skrev om här, har jag gjort ett enkelt räkneexempel för att få ett hum om frågan: Hur illa måste det gå i ekonomin för att barn ska bli fattigare än sina föräldrar?
Exemplet bygger på följande förutsättningar: Föräldern börjar jobba vid 20 års ålder, tjänar då 216 000 om året (18000 /mån), får barn vid 25, barnet börjar jobba vid 20 och tjänar då drygt 277000 om året pga allmän produktivitetstillväxt.
Lönen för en individ stiger alltså dels pga allmän produktivitetstillväxt i samhället och dels pga att individen blir äldre och klokare med tiden.
Produktivitetstillväxt pga teknologi: 1% årligen
Produktivitetstillväxt pga ålder och erfarenhet: 1% årligen.
Föräldern slutar jobba vid 65 års ålder och har då en slutlön på drygt 520 000. Om barnet får uppleva samma tillväxttakt som föräldern, och också slutar jobba vid 65 är hennes slutlön 675 000 och hon har totalt tjänat 20,6 miljoner under sin karriär, vilket kan jämföras med förälderns 16,1 Mkr.
I figurerna nedan är den blå kurvan förälderns inkomst, och den oreanga är barnets.
Om barnet har rejäl otur inträffar en ekonomisk kris när hen är 40, dvs när föräldern går i pension. Krisen gör att både den allmänna tillväxten och hennes ålderseffekten upphör under 10 års tid. Det betyder att förälderns karriär var krisfri medan barnet drabbades av en 10 år lång stagnation. Likväl kommer barnet efter stagnationen att tjäna mer som 50-åring än vad föräldern gjorde vid 50, och barnets livsinkomst kommer att vara drygt 2 miljoner kronor högre.
En kris likt den ovan är osannolik i att den gäller både allmän produktivitetsutveckling i samhället och individens egen utveckling. Kriser som innebär att inkomsterna stagnerar i genomsnitt behöver inte betyda att människor upphör att bli äldre, klokare och få löneökningar när så sker. Om krisen under en tioårsperiod sänker den allmänna produktivitetstillväxten till 0, medan den individuella är kvar på 1%, ser det såklart ännu bättre ut för barnet:
Hur illa måste det gå för att barnen verkligen ska bli fattigare än sina föräldrar? Det är såklart teoretiskt möjligt, men vi måste beakta att en kris som inträffar medan föräldern jobbar inte bara påverkar barnets inkomster. Ett sådant scenario uppstår exempelvis om det när barnet fyller 32 (och föräldern 57) inträffar något som gör att all tillväxt avstannar i minst 33 år. Då landar både barn och förälder på knappt 16 Miljoner i livsinkomst (något mer för föräldern).
Notera att trenden att barnafödandet sker allt senare i livet, ytterligare minskar sannolikheten att barn blir fattigare än sina föräldrar.
Notera också att karriärlöneeffekten modellerats lite väl enkelt, den är sannolikt större i början och mindre på slutet. Det finns m a o goda möjligheter att expandera analysen i en uppsats för den hugade!

Debatt om riksbanken och minusräntan

Strax före jul skrev jag och två medförfattare på DN-debatt om Riksbankens minusränta. Vårt huvudbudskap var att inget i riksbankslagen eller dess förarbeten säger att just KPI-inflationen ska vara exakt 2 procent. Det man ville åstadkomma var prisstabilitet, och det har vi. Minusräntan är således onödig, och i värsta fall skadlig. Dessutom har den problematiska fördelningseffekter som sällan diskuteras.
Kritik om att blåsa upp fastighetspriserna har Riksbanken fått tidigare, men fördelningsaspekterna diskuteras mer sällan. Om detta skriver vi:
Förutom att penningpolitiken är omotiverat expansiv och hotar stabiliteten på fastighetsmarknaden har den fördelningspolitiska effekter som inte uppmärksammats. Det är i regel inte småföretag och hushåll som kan låna till negativ ränta. Däremot gynnas de hushåll och privatpersoner som köpte bostäder och fastigheter före räntenedgången. Yngre och invandrare som ska göra entré på bostadsmarknaden missgynnas däremot. Pensionskapitalet riskerar ett antal dåliga år om börsen toppar och räntemarknaden inte ger någon avkastning.
Artikeln fick två repliker. Per Österholm (nationalekonomiprofessor i Örebro) håller med om mycket:
Vissa av de argument som framförs är värda att reflektera över, men jag anser också att andra argument behöver nyanseras ... Jag är den förste att erkänna att KPI har brister som målvariabel ... Men här tycker jag att man måste beakta penningpolitikens trovärdighet i det långa loppet. Man kan inte byta målformulering särskilt ofta utan förtroendet för politiken naggas i kanten.
Självklart bör man inte byta mål för ofta. Men nuvarande mål har varit i princip detsamma i över 20 år, och vår artikel föranleddes av att det nyss tillsatts en utredning kring Riksbanken och penningpolitikens ramverk.
Ett aningen grinigare svar, som slår in en del öppna dörrar, kom från John Hassler och Harry Flam. Rubriken är "Kritik utan vetenskapligt stöd", men detta påstås faktiskt inte i artikeln. Vår huvudpoäng, att påminna om vad som faktiskt står i Riksbankslagen, är naturligtvis inte någon forskningsfråga där man behöver ta stöd av vetenskap. I övrigt skriver de
Det vore direkt skadligt om tillgångspriser inkluderades i Riksbankens inflationsmål.
men det föreslår vi inte heller. Vår poäng var alltså att det är dumt att ta till minusränta för att få just KPI-inflationen att bli exakt 2 procent.
Vidare skriver de
Det är ingalunda självklart att sådana köp [riksbankens obligationsköp] bryter mot förbudet för staten att låna direkt från Riksbanken.
Även detta skjuter vid sidan om målet, då vi skriver att köpen är lagliga genom att de sker på andrahandsmarknaden, men att de bryter mot lagens anda. I sin (läsvärda) replik resonerar Per Österholm för övrigt vidare kring varför köpen är problematiska.
Slutligen resonerar de kring penningpolitik och fastighetspriser:
Penningpolitiken är inte ett effektivt sätt att hantera problemen som kan uppstå med hög skuldsättning.
Även detta håller jag med om. Det behövs strukturella grepp på många håll i ekonomin, inte minst inom bostads- och finanssektorn. Likväl menar jag att det är onödigt att på marginalen spä på problemen med minusränta.


Mer om penningpolitiken:
Igår citeras jag också på nyhetsplats i DN i en lång och ganska intressant artikel om just minusräntan. Flera av mina käpphästar får plats:
Riksbanken har med minusräntepolitiken velat hålla nere värdet på kronan och på så sätt importera inflation. Skulle man börja höja räntan innan ECB är risken att den strategin går i stöpet. Men Andreas Bergh tycker inte att en stark krona är något att vara rädd för.
– Det kan få många goda effekter som billigare import. Målet med ekonomin är ju att skapa välstånd och en starkare krona är ett tecken på att vi gör något rätt i Sverige.
Bra kritik mot den låga räntan och jakten på KPI-inflation har tidigare formulerats av Magnus Henrekson och Mårten Blix:
Att inte börja höja räntan vore ett misstag. Det är inte hälsosamt för den övergripande stabiliteten i ekonomin att ha en så obalanserad utveckling av olika centrala priser. Den långsiktiga produktivitetstillväxten hänger på ekonomins förmåga till strukturomvandling. Det finns en allvarlig risk att den försvåras av att räntan är låg och inte längre fungerar som ett hinder för dåliga investeringar. Därtill kan den inte längre fylla den viktiga rollen som priset på valet mellan att konsumera i dag eller i framtiden.
Erfarenheten från Japan avskräcker: mer än två decennier med låg ränta och låg inflation har lett till stora omfördelningar från yngre till äldre generationer.
Dagen efter vår DN-artikel kom liknande kritik från Carl B Hamilton och Lars Nyberg i DI. Där skrev tidigare min medförfattare i DN, Fredrik NG Andersson, tillsammans med Lars Jonung på samma tema.
På det hela taget är det många insatta personer som levererat snarlik och ganska hård kritik mot Riksbanken.

Sverige in i dimman?

Idag släpps en rapport som beskriver ett scenario för den svenska ekonomin där konjunkturen viker samtidigt som hushållen får problem med sin skuldsättning samtidigt som kostnaderna för misslyckad integration av flyktinginvandrare blir påtagliga. Därtill är den politiska situationen inte helt gynnsam. Det är med andra ord inget muntert scenario, och trots att jag brukar vara mycket optimistisk om Sverige, är scenariot som beskrivs i rapporten obehagligt sannolikt.
Rapporten ges ut av nystartade tankesmedjan Intelligence Watch och är skriven av mig, min Lundakollega Fredrik N G Andersson och Intelligence Watchs chef och grundare Anders Olshov.
Ur rapporten:
Ökade offentliga utgifter i samband med mottagandet fungerar som en stimulans för den svenska ekonomin. Även om finansieringen på marginalen kommer från ökad upplåning är den offentliga skuldsättningen och räntorna i dagsläget
mycket låga. Det skapar en förrädisk situation där ett misskött mottagande inte får märkbara negativa konsekvenser förrän på längre sikt – när problemen är svårare eller omöjliga att korrigera. Detta gäller inte bara offentlig skuldsättning utan även arbetslöshet. Konjunkturinstitutet har noterat att den prognosticerade ökningen av andelen utomeuropeiskt födda i befolkningen medför en mekanisk sammansättningseffekt som får arbetslösheten att stiga till över 9 procent 2030 (jämfört med 7,2 procent 2015), förutsatt att arbetsmarknadsutfallen ligger kvar på dagens nivåer. Om situationen för utomeuropeiskt födda på den svenska arbetsmarknaden försämras kan det med andra ord ta Sverige tillbaks till tvåsiffriga arbetslöshetstal.
I Dagens Industri finns dessutom en debattartikel utifrån rapporten.