Visar poster taggade samhalle:

Stadens omvandling

Sydsvenskan har en fin artikel om Malmöpuben Sir Tobys. Bl a lär vi oss vad som tidigare låg där puben ligger idag:
En Esso-mack!
Att undersöka vilka verksamheter som genom tiden legat på specifika adresser i en stad är ett bra sätt att beskriva stadens och ekonomins strukturomvandling. Det ger dessutom ofta en motbild till det vanliga (och snudd på uttjatade) narrativet om den döende stadskärnan. En pub är på många sätt trevligare än en bensinmack.
Ett annat slående exempel är den restaurangtätaste sidan av Lilla torg i samma stad, som på 1980-talet hyste en frimärksaffär.
Generellt sett är det ofta just restauranger och caféer som flyttar in när affärsverksamhet i city får bomma igen pga köpcenter och näthandel. Klassiska Folk å Rock lever i Malmö kvar tack vare en successiv omvandling till café och mötesplats. Lundafilialen på Botulfsgatan ersattes dock av Hemtex, men hyser (enligt google maps) numera stadens turistbyrå:
Samtidigt syns numera allt fler tecken på en ny trend: Viss prylförsäljnings återkomst i staden, särskilt sådana prylar som människor gärna vill ha samma dag, vill kunna vrida och vända lite på och gärna införskaffar utan att behöva ge sig av till de gigantiska hangarerna utanför stadskärnan. Ett behov av ett vattenlås för en tid sedan gjorde exempelvis att jag upptäckte Malmö Järnhandel, på ett osannolikt centralt läge:
Lustigt nog siade jag och hr Wernberg om uppkomsten av just denna typ av butiker när vi funderade kring stadskärnans framtid. Det ter sig mindre imponerande mot bakgrund av att Malmö Järnhandel öppnade redan 2012....
Men nu är jag nyfiken på en sak:
Vad låg där Malmö Järnhandel nu ligger, på Stora Nygatan 24, tidigare?





Konstigt typfall ger felaktig bild av framtida pensioner

Bilden nedan delas friskt på sociala medier just nu, och har även omskrivits av bl a Widar Andersson i Folkbladet, och Alicia Heimersson på Dagens Arena.
Bilden ser ut att visa att den som jobbat 40 år för 25 000 i månaden endast får marginellt mer att röra sig med efter skatt som pensionär än den som inte jobbat alls. Men det visar den inte.
Om källa alls anges sägs typfallen sägs komma från AMF, och Widar Andersson (ovan) anger årsrapport för 2017. I den hittar jag dock inget liknande. Av bilden framgår dock att beräkningarna är gjorda med Pensionsmyndighetens typfallsmodell, och med denna visade det sig vara lätt att replikera typfallet.
Följande parametrar ger exakt de siffror som visas i tabellen för en heltidsarbetande (det markerade nedan är det enda man behöver mata in, allt annat är defaultinställningar):
Det finns åtminstone två problem med typfallet som den som gjort det förmodligen inte greppat, och som de flesta som retweetar och debatterar definitivt missat:
Fel 1: Att mata in "25 000" i rutan för månadslön betyder INTE att typfallet ges lönen 25 000 när hen började jobba vid 25 års ålder. Det tolkas som att hen har 25 000/mån år 2018, vilket enligt modellen betyder att hen fick en ingångslön på runt 15 000/mån år 1995. Dessutom antas löneutvecklingen avstanna så att typfallet står still på 25 000 fram till pensionen vid 65 års ålder år 2035. När man använder modellen visar den exakt hur löneutvecklingen antas se ut, så detta är svårt att missa:
Fel 2: Defaultinställningen för årlig real tillväxt är satt till 0 procent. Det betyder att svensk ekonomi antas stagnera i år och stå still fram till 2035. Är detta ett fel? Ja, om man framställer det som ett sannolik beskrivning av vad någon som idag tjänar 25 000 i månaden kan förvänta sig.
Det typfall som beskrivs som typiskt bygger alltså i själva verket på en usel och extremt osannolik lönekurva, och på ett antagande om framtida inkomsttillväxt som är helt osannolikt.
Varför spelar detta roll om poängen är att jämföra den som arbetar med den som inte gör det? Jo, dessa antagande om tillväxt och karriärlöneutveckling förvränger kraftigt jämförelsen av pensionen för någon som jobbat och någon som inte gjort det. Skälet är att garantipension och äldreförsörjningsstöd (ÄFS) är prisindexerade och alltså bara ökar i den mån priserna ökar. Skillnaden mellan den som jobbat och den som inte gjort det blir alltså betydligt större vid realistiska antaganden om inkomsttillväxt och karriärlöneutveckling. Även defaultantagandet om kapitalavkastningen på premiepensionen är mycket försiktigt: 2,1% antas i typfallet. Genomsnittlig avkastning för samtliga fondsparare har hittills varit 7,1 % (OBS: nominellt)
Hur ser en rimligare jämförelse ut? Antas real inkomsttillväxt på 1,5% och en kapitalavkastning på 4% (båda fortfarande försiktiga antaganden) och att typfallet började jobba för strax över 15 000 vid 25 års ålder 1995, kommer hen idag att ha en månadslön på 30 000 och sluta på ungefär 37 000 vid 65 års ålder. Pensionen blir då drygt 22 000 vilket efter skatt blir 15700. Skillnaden gentemot den som inte jobbat är fortfarande relativt liten, men om typfallspersonen jobbar något år längre än till 65 år, ökar den rejält (jobbar hen till 67, vilket knappast är orimligt för någon född 1970, blir summan 19 300).
Självklart finns fortfarande en osäkerhet om vilka skatte- och bidragsnivåer som kommer att råda år 2035, men vill man jämföra hur dagens system behandlar dessa två typfall är exemplet ovan en mycket rimligare jämförelse än det typfall som nu sprids i sociala medier.
Det är alltså direkt fel att säga att typfallet visar förväntad pension för någon som jobbat 40 år för 25 000 i månaden, men Pensionsmyndighetens bisarra nolltillväxtantagande (som jag kritiserat många gånger tidigare...) gör det lätt för dem som vill sprida dessa villfarelser.

Uppdatering:
Allt ovan gäller beräkningarna för den arbetande. Det har dock gjorts många antaganden kring den som inte arbetar också. Beräkningar med försörjningsstöd/äldreförsörjningsstöd är känsliga för vilken hyra som antas. Just det, det är inte pengar i handen utan pengar för att täcka den godkända hyresutgiften.
På twitter förklarar @ChHolstrom:

Sex recensioner av Två filter

Det har redan publicerats sex recensioner av Två filter. Samtliga är positiva, men alla har publicerats av socialliberala ledarskribenter (dit jag även räknar Sakine Madon). Det är förvisso i linje med bokens budskap att de som inte håller med om budskapet i boken kan förväntas ignorera den, men det vore likväl intressant att se reaktioner lite längre från mittfåran.
En sammanställning av texterna hittills:
Sebastian Sundel i UNT, Evelyn Schreiber i DN (citat ur dessa finns här)
Ola Nordebo i VK:
Värst är det när de två filtren – negativismen och ideologismen – förstärker varandra. Andreas Bergh nämner två "sorgliga exempel" på frågor där det skett på senare år: debatten om ekonomi och tillväxt och debatten om migrationen.
Alltför många debatterar redan med skyttegravsjargong. Söker hyllningar och klick i lättfiskade vatten. Låter egna Facebook- och Twitter-flöden bli alltings facit. Blinkar till likasinnade och föraktar motståndare. När den dryga tvärsäkerheten ger snabbast respons, växer frestelsen.
Susanne Nyström i Katrineholmskuriren:
Journalistik ska visa på oegentligheter. Problemet är när den negativa bilden sätter tonen för samhällsdebatten och omvandlas till alarmism. Då uppstår bilden av att all utveckling är på väg åt fel håll, vilket dels inte är sant, dels skapar oro, eftersom det bara är problem som ringas in.
Bawar Ismail i i DT:
Berghs bok rekommenderas varmt för den som vill förstå hur våra mänskliga beteenden på många sätt påverkar våra sätt att bilda åsikter om saker och ting. Men boken utforskar även hur internet har påverkat samhällsdebatten. Med nätets intåg i våra liv har traditionella medier utmanats av alternativa medier och en helt ny ton i politiska samtal. Syftet med boken är glasklar. Bergh vill ha en mer konstruktiv samhällsdebatt. Alarmister som svartmålar allt och alla bidrar inte med något gott. Bergh menar att sådant helt kan förblinda oss inför de verkliga problem som finns.
Det är ovanligt - och efterlängtat - med en bok som saknar en tydlig "åsiktsposition". Här ges ris och ros åt olika ideologiska läger. Både välfärdsstatens och marknadsekonomins styrkor lyfts fram. Bergh refererar till såväl liberalen Johan Norberg som nationalekonomen Tino Sanandaji. I den infekterade migrationsdebatten är de varandras motståndare, men här får relevanta saker som de uttryckt stå i centrum.

Uppdatering, feb 2018
Sofia Nerbrand i Opulens:
Det är faktiskt inte helt enkelt eller tacksamt att vara framtidsoptimist och tro andra människor om gott. Framför allt inte i dessa tider då olyckor, terrorister, gängkriminalitet, mässlingsutbrott, Trump, Karolinska sjukhuset och arbetslösa invandrare dominerar såväl nyhetsflödet som den politiska diskussionen. Då faller det lätt lite platt att lyfta fram att 80 procent av alla ettåringar på jorden är vaccinerade mot mässlingen nuförtiden.
Peter J. Olsson i Svensk Tidskrift:
Andreas Bergh har skrivit en insiktsfull och tankeväckande bok som innehåller mycket som är värt att begrunda. Det kanske inte uppfyller det han själv sa vid boklanseringen ungefär att man tror vid varje bok att man uttömt ämnet fullödigt. Det har han inte, men det gör boken ännu användbarare. För den väcker tankar, energiska bejakande huvudnickningar, men också invändningar. Och frågor.

Arbetarvänster och medelklassvänster om Stockholm

En tidstypisk dust mellan arbetarvänster och medelklassvänster om Stockholm:
Mustafa Can i Svenskan
I denna livstilsbesatta miljö väljer de bohemchica en Marc Jacobsväska i canvas för att disciplinera konsumtionsbegäret. De går på kundaliniyoga till frukost och bebissamba till lunch och inhandlar haricot vertsen och jordiga morötter för det tredubbla priset på Bondens marknad istället för på Coop innan de återvänder till sina 20-talstreor med mjölkvitt furugolv och 3,20 i takhöjd.[...] Nu drabbas jag av en alltmer förlamande ångest och undrar vad fan jag gör i denna homogena enklav som bättre skulle tjäna som socialantropologisk temapark för utstuderad coolness och förljugen spontanitet – en plats där folk tar selfies med utvisningshotade flyktingar för att öka på sitt humankapital.
Jonna Sima svarar
Men det finns en raljant och föraktfull ton hos Can som jag dessvärre känner igen. Vanligtvis hörs den annars hos Sverigedemokratiska företrädare. I deras begreppsvärld har Södermalm blivit ett skällsord som symboliserar allt de ogillar: cyklande vegetarianer som tycker hbtq-frågor, klimat och mångkultur är viktigt, ungefär. [...] Mustafa Can skriver om hur "denna homogena enklav" som han bor i är "en plats där folk tar selfies med utvisningshotade flyktingar för att öka på sitt humankapital." Det vänder sig nästan i magen när jag läser den cynismen.  Att misstänkliggöra människors avsikter och anklaga andra för dubbelmoral känns faktiskt bara slappt och populistiskt. För vad är alternativet tänker han. Att inte bry sig? Det låter inte som en stad någon drömmer om att leva i, allra minst pacifisten och rättvisekämpen Per Anders Fogelström.

https://arbetet.se/2017/08/30/cynismen-gor-att-det-vander-sig-i-magen/