Berghs betraktelser

I Smedjan drar jag en lans för utbudspolitik (!), som jag menar är vad Sverige behöver just nu:

När priser ökar på grund av protektionism och höga energipriser är det således oroväckande av helt andra skäl än när priser ökar för att lönebildningen fungerar dåligt. Det finns inget universalmedel mot inflation. Olika typer av inflation föranleder olika slags åtgärder. [...] Svensk ekonomi behöver investeringar och skattesänkningar, inte åtstramning som skadar köpkraften, skriver Andreas Bergh.

Artikeln tillkom efter att jag för några veckor sedan faktiskt lade några minuter på att tänka ut en liknelse som beskriver varför det är tokigt att bekämpa dagens inflation med åtgärder som minskar köpkraften:

I stället höjs nu röster för att inflationen ska betvingas genom åtstramningar som håller tillbaka människors köpkraft. Sådan inflationsbekämpning är tyvärr som att bekämpa vargangrepp genom att skjuta fåren: det kan möjligen uppfattas som handlingskraftigt, men bara av den som glömt bort vad som var problemet från första början.

Ett intressant stycke i artikel (enligt mig själv...) rör kvalitetsjusteringen på hemelektronik. Källa - och rekommenderad läsning för den nyfikne - är denna fördjupningsbilaga till Penningpolitisk rapport februari 2020. Här finns bl a nedanstående diagram:

Här är ett intressant diagram ur PENNINGPOLITISK RAPPORT FEBRUARI 2020.

Ur rapporten:

Det görs nästan alltid någon form av kvalitetsjustering när ett prisindex beräknas. Ett konsumentprisindex syftar till att mäta "rena" prisförändringar och inte förändringar i priser som beror på att kvaliteten på en produkt förändras. Justeringar görs framför allt i samband med att produkter vars priser mäts ersätts med nya. I Sverige sker detta antingen i samband med att SCB uppdaterar konsumtionskorgen i KPI vid årsskiftet eller löpande under

året om en produkt vars pris mäts utgår ur sortimentet eller inte längre är representativ. Kvalitetsjusteringsmetoder är inte fullt ut harmoniserade mellan länder

SCB kvalitetsjusterar alltså på ett sätt som gör att hemelektronik i Sverige antas ha fallit mycket mer än i anrda EU-länder.

Nu kanske någon tänker att detta är ännu ett skäl till att det inte var motiverat att sänka räntan så mycket som Riksbanken gjorde. Formuleringarna om detta i rapporten är intressanta, och rapporten avslutas med följande ord:

Resultaten i denna fördjupning innebär inte att Riksbanken borde ha ett annat inflationsmål eller borde ha bedrivit en annan penningpolitik under 2000-talet. Den mycket expansiva penningpolitiken de senaste åren ska till exempel ses mot bakgrund av att ränteläget i omvärlden blivit väldigt lågt och att förtroendet för inflationsmålet försvagades 2010–2015. Den förda penningpolitiken har varit nödvändig för att återupprätta förtroendet för inflationsmålet.

I flera sammanhang är det dock viktigt att kunna jämföra den ekonomiska utvecklingen med omvärlden. Därför är det angeläget att det sker ytterligare internationell samordning mellan statistikmyndigheter för att harmonisera mätmetoder inom prisstatistiken.

"Alla har en personlig inflation" heter det i en ny publikation från SCB.

Där visas hur hushåll med olika konsumtionsbeteende möter olika inflation. Tre typfall får vi: En barnfamilj, ett festande singelhushåll och ett pensionärspar. De har av oklar anledning också getts årstidsnamn... Så här ser konsumtionsvikterna ut:

Dessa skillnader i konsumtionsbeteende gör att de tre typerna möter olika inflation, nästan en procentenhet skiljer mellan pensionärsparet och singeln, vars höga konsumtion av kläder driver upp inflationen.

Trots det gimmick-artade i framställningen är tilltaget berömvärt, då det visar att det ofta är missvisande att tala om "prisutvecklingen" eftersom olika varor och tjänster har olika prisutveckling, och ofta är dessa relativprisförändringar mer intressanta än hur KPI utvecklas - och säger mer om vad som händer i ekonomin.

På DN-debatt skriver Samuel Kazen Orrefur och Daniel Suhonen utifrån en Katalys-rapport att staten bör återta kontrollen över den svenska kronan genom att riksbanken introducerar en e-krona och samtidigt fråntar de privata bankerna rätten att skapa pengar.

Artikeln kommer sannolikt att uppfattas som ett inlägg från vänster. I en bisats nämns av någon anledning att staten med e-kronan skulle kunna finansiera investeringar och klimatomställning men hur pengar ska användas är ju en helt annan fråga än principen om vem som ska få skapa dem.

Faktum är dock (vilket författarna också noterar) att det länge funnits en liknande liberal kritik mot ett system där staten har monopol på att skapa pengar (vilket för vissa liberaler är illa nog) och dessutom delar med sig av detta monopol till vissa (på oklara grunder utvalda) privata affärsbanker (vilket är vad vänstern ffa ogillar).

Man kan gå tillbaka exempelvis till Hayek-doktoranden Vera Smiths avhandling från 1936 The Rationale of Central Banking (finns i fulltext på denna länk, Yeagers förord läsvärt), eller till CENTRAL BANKING AND THE FED: A PUBLIC CHOICE PERSPECTIVE av Richard E Wagner i Cato Journal från 1986.

Där skriver Wagner:

the fractional reserve system of banking requires the government to share the seigniorage from monetary expansion with commercial banks. And the lower the required reserve ratio, the greater is the share captured by commercial banks [...] Recognition ofthis sharing of seigniorage raises the possibility that the Fed represents not just a means of increasing taxes but also a method of cartelizing what would otherwise be a competitive banking industry.

Intressant nog noterar Wagner i samma artikel följande:

a government that wanted to increase its command over resources through inflation would understandably want to replace a competitive system of free banking with some form of regulation or direct provision of banking (min kursivering)

Tidigare har alltså riksbanken behövt hjälp av privata affärsbanker för att få ut nya pengar i ekonomin, men med ny teknik finns inte längre detta behov. Om Riksbanken inrättar en elektronisk valuta som den ensamt kontrollerar och staten säger att det är denna som gäller när man ska betala skatt, blir det avsevärt svårare för affärsbankerna att tjäna pengar.

Föga förvånande har de gång på gång kritiserat planerna på en e-krona, exvis i DN och i Affärsvärlden, ur vars ingress jag citerar:

Bankföreningen varnar Riksbanken för att konkurrera med kommersiella banker genom ett eventuellt införande av en e-krona.

Här får man ge en eloge till Bankföreningens VD Hans Lindberg för att han får det att låta som illojal konkurrens om riksbanken skulle införa en ekrona, som om vi hade ett fribankssystem där staten via riksbanken plötsligt klampar in. I själva verket är det alltså riksbanken som delat med sig av sitt monopol på att skapa pengar till de privata affärsbankerna.

Som trogna läsare av denna blogg vet, har jag alltid haft svårt att övertygas av de vanliga makroekonomiska argumenten för varför deflation skulle vara skadligt och något som till nästan varje pris måste undvikas. Nu har saken undersökts empiriskt i ett BIS-working paper med titeln The costs of deflations: a historical perspective.

Det visar sig att det är mycket svårt att se något som helst samband mellan tillväxt och deflation:

Självfallet görs även regressionsanalyser i pappret. Dessa sammanfattas så här:

On balance, the relationship between changes in the consumer price index and output growth is episodic and weak [...] Higher inflation is consistently associated with higher growth only in the second half of the interwar period, which is dominated by the Great Depression - the coefficients are positive and statistically significant. At other times, no statistically significant link is apparent except in the postwar era, in which higher inflation actually coincides with lower output growth