Visar poster taggade teknik:

Teknofobi

Jag har funderat en del på fenomenet teknikfientlighet/tekofobi. Är det välstuderat, hur mäts det och vad korrelerar det med?
Svaret tycks vara att det är förvånansvärt outforskat, men en del finns gjort. Följande artikel var informativ:
Ur abstract
The academic literature lacks consensus on the use of the term technophobia and furthermore defining it. [...] Previous studies would use technophobia in the title but in the body of their work they would define and measure computer anxiety, computer phobia, computer stress, or cyberphobia.
På basis av en survey med 30 frågor diskuterar författaren teknofobi och dess dimensionalitet.
Och här är frågorna:


Är det annorlunda nu? Om risken för teknologisk arbetslöshet, med anledning av Olle Häggströms "Tänkande maskiner"

Jag är 70 sidor in i Olle Häggströms bok "Tänkande maskiner" och kan redan varmt rekommendera den, inte för att jag håller med om allt, men för att den är koncist och ärligt skriven på ett sätt som gör att åtminstone jag lockas att formulera mina invändningar när det är något jag inte riktigt håller med om. Så har det nu blivit, ty jag håller inte riktigt med Häggström när han runt sid 60 kommer in på risken att artificiell intelligens och automatisering skapar teknologisk arbetslöshet.

Häggström för en intressant diskussion som är betydligt mindre tvärsäker än mycket annat som publicerats. I korthet tycker jag dock att H. misslyckas med att förklara både att och varför det är osannolikt att varaktig teknologisk arbetslöshet uppstår i en marknadsekonomi.

H. konstaterar helt korrekt att Sveriges ekonomi framgångsrikt omvandlades från jordbrukssamhälle till industrisamhälle utan att det resulterade i ökad arbetslöshet. Men han noterar inte att denna framgång var exakt vad som kunde förväntas, och att samma sak skedde i andra länder. Ingenstans på jorden innebar övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle långvarig teknologisk arbetslöshet! (Här kan jag ha fel, men jag skjuter glatt in ett 'nästan' om någon kommer på ett bra motexempel.)

Det finns skäl att förklara närmare varför detta utfall var det förväntade, dels för att H. gör en ansats som han inte fullföljer, och dels för att det har bäring på hur vi ska se på framtiden (vad som skulle kunna kallas Häggströms 'det är annorlunda nu'-argument). H. utgår från ett exempel där spikpistolen effektiviserar det arbete som utförs av snickare med hammare. Så här lyder resonemanget:
"Ett tänkbart utfall är att den teknologiska innovationen får följden att det arbete som tidigare krāvde tre snickare nu kan göras med två, så att den tredje blir arbetslös. Men den kan också tänkas innebära att de alla tre fortsätter och kanske rentav får sällskap av en fjärde) tack vare en ökad efterfrågan på snickartjänster till följd av att köparen får mer för varje betald timme. Effektiviseringens eventuella arbetsmarknadskonsekvenser hänger alltså på hur marknaden reagerar på den nya situationen, vilket är en knivig fråga vars svar kan variera från fall till fall" (s. 62)
H. målar alltså upp en situation där effekterna av en arbetsbesparande teknik - spikpistolen - är svårbedömda och varierar från fall till fall. Men så skrala är inte våra kunskaper om hur marknadsekonomin fungerar. Det blir tydligt genom att i tanken följa alternativet när den tredje snickaren blir arbetslös lite bara lite längre än vad H gör.

Precis som H konstaterar kan snickaren bli arbetslös för att priset pressats på snickeritjänster samtidigt som konsumenterna reagerar på detta med att efterfråga mer av något annat än snickeri. Alternativt har konkurrensen varit så svag att snickeriföretagaren inte behöver sänka priset på tjänsten och därför gör ökad vinst när spikpistolen sänker kostnaderna. Men oavsett om pengarna som sparas pga spikpistolen hamnar hos konsumenterna eller hos ägaren, kommer de att användas till något - och där kommer mer arbetskraft att efterfrågas. Det finns alltså inga garanter mot att hamrande snickare blir arbetslösa pga spikpistolen, men det finns mekanismer i marknadsekonomin som gör permanent ökad arbetslöshet pga tekniska framsteg till något synnerligen osannolikt.

H. påpekar sedan (s. 63) att det är annorlunda nu, dvs att erfarenheter från övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle inte nödvändigtvis säger något om framtiden. Generellt stämmer det att framtiden inte enkelt kan extrapoleras från historien. Men det sätt på vilket situationen enligt H. är annorlunda nu, ändrar inte förväntningarna om hur tekniska framsteg påverkar arbetslösheten. H. påpekar att det numera är även intellektuella arbetsuppgifter som rationaliseras bort. Jag är inte övertygad om distinktionen som H. gör mellan fysiska, manuella och intellektuella arbetsuppgifter, men den kan accepteras här eftersom mitt argument är ett helt annat. Skälet jag gav ovan till varför vi inte bör förvänta oss att spikpistolen - eller industrialiseringen - orsakade ökad arbetslöshet, gäller nämligen intellektuella såväl som fysiska och manuella arbetsuppgifter.

Exemplet H. nämner - automatiserad journalistik - är alltså analogt med spikpistolsexemplet. Jag skulle till och med vilja hävda att det idag finns tillräckligt med empiri för att se vissa likheter mellan hur automatiserad journalistik och spikpistoler påverkat arbetsmarknaderna: Det tekniska hjälpmedlet används för att underlätta monotona arbetsuppgifter, vilket frigjort mänsklig arbetskraft för mer kreativa och intellektuellt krävande arbetsuppgifter. (Notera att jag inte menar att det alltid måste bli på detta vis. Jag fann det dock värt att påpeka att de två exempel H. väljer för att illustrera att det är annorlunda nu, uppvisar påfallande likheter.)

H. motiverar sin hållning med en upplysning som hjälpte mig att förstå hans slutsats. Han skriver:
"[...] personligen har jag svårt att tro att vi i evighet ska förmå hitta nya arbetsuppgifter där den mänskliga förmågan överstiger maskinernas" (s 63)
Även här kan jag ansluta mig till H:s bedömning vad gäller premissen, att maskiner kan komma att ha absoluta fördelar gentemot människan i de flesta (eller alla!) arbetsuppgifter. Av detta följer dock inte att människan kommer att drabbas av arbetslöshet. Det räcker nämligen att en produktionsfaktor har komparativa fördelar i produktionen för den ska att efterfrågas. I praktiken betyder detta att även om maskiner är absolut sett bättre än människor på allt, kommer det i en värld med begränsade resurser att vara effektivast att använda maskinerna till de uppgifter där de är som mest överlägsna människan, och låta människor arbeta där de är nästan lika bra som maskiner.
Slutligen vill jag invända mot H:s användande av en fabel för att illustrera och motivera sin hållning. I fabeln konverserar två hästar kring riskerna att deras position hotas av ny teknik såsom ångmaskiner och bilar. Den avslutas med påpekandet att antalet hästar i USA föll med 90 procent mellan 1915 och 1960.

Jag har inget emot fabler, men denna fabel är vilseledande. Fabelformatet och kontexten får nämligen läsaren att tro att de talande hästarna symboliserar människor. I själva verket symboliserar de verktyg, verktyg som används av människan i varierande utsträckning och på olika sätt beroende på mål och vilka andra verktyg som finns att tillgå.
Frågan som skulle besvaras var dock inte huruvida vissa verktyg - hammare, hästar eller skrivmaskiner - alltid kommer att efterfrågas. Frågan gällde huruvida arbetsbesparande tekniska framsteg skapar teknologisk arbetslöshet. För den frågan synes mig fabeln främst vara en dimridå.

H. nämner att Fabeln är tidigare berättad av Max Tegmark och Gregory Clark, så i den mån min invändning är relevant får jag väl invända mot dessa också...

Bakgrund - DN-kolumn om Googlememo och könsskillnader

Dagens kolumn i DN rör den omdiskuterade promemorian som fick James Damore sparkad från Google och den debatt detta skapade. DNs ingress:
En anställd på Google fick sparken för innehållet i en promemoria om könsskillnader. Men få tycktes intresserade av sakfrågan och desto fler av att hitta sätt att förlöjliga sina meningsmotståndare.
Här är den omdiskuterade promemorian.
Här är könsfördelningen på Google.
Här är en av de många meta-analyser (strikt sett är detta en meta-meta-analys: "review of 46 metaanalyses") som förekommit i diskussionen (se tabell 1 för sammanfattningen). Studien har sammanfattats i ett mycket populärt blogginlägg, men sammanfattningen kan kritiseras på ett antal punkter vilket Slatestarcodex gör bra.
Så kallade meta-studier är studier av studier, det vill säga översikter av hela forskningsfält. Medan enskilda studier kan visa på felaktiga resultat på grund av slump, slarv eller rent forskningsfusk ger metastudier en mer pålitlig bild av vilka mönster som faktiskt finns.
Här är en text i The Atlantic som visar att flera andra nyhetskällor ger en felaktig beskrivning av Damores promemoria. När jag började skriva min text var The Atlantic också en av syndarna, vilket man nu hedersamt noterar:
This week, headlines across a diverse array of media outlets proclaimed that at least one Google employee was so antagonistic to women that he circulated a 10-page “anti-diversity screed."
That is how Gizmodo characterized the now infamous internal memo when publishing it Saturday. Similar language was used in headlines at Fox News, CNN, ABC News, the BBC, NBC News, Time, Slate, Engadget, The Huffington Post, PBS, Fast Company, and beyond (including a fleeting appearance in a headline here at The Atlantic).
But love or hate the memo, [...] the many characterizations of the memo as “anti-diversity" are inaccurate.
På Wired verkar diskussionerna ha gått höga - deras artikel kom relativt sent, och hade först rubriken "James Damores Google Memo Gets Science All Wrong", vilket nu ändrats till "THE ACTUAL SCIENCE OF JAMES DAMORE’S GOOGLE MEMO".
Forskare har gett sig in i diskussionen på båda sidor. På Quora menar en evolutionär biolog att "the document is, overall, despicable trash", men på quillette ger fyra forskare Damore rätt i det mesta.
En av de bästa kommentarer jag sett - och jag har nu läst betydligt fler än jag borde - kommer från Sean Stevens och Jonathan Haidt. De får sista ordet:
In conclusion, based on the meta-analyses we reviewed above, Damore seems to be correct that there are “population level differences in distributions" of traits that are likely to be relevant for understanding gender gaps at Google and other tech firms. The differences are much larger and more consistent for traits related to interest and enjoyment, rather than ability. This distinction between interest and ability is important because it may address one of the main fears raised by Damore’s critics: that the memo itself will cause Google employees to assume that women are less qualified, or less “suited" for tech jobs, and will therefore lead to more bias against women in tech jobs. But the empirical evidence we have reviewed should have the opposite effect. Population differences in interest may be part of the explanation for why there are fewer women in the applicant pool, but the women who choose to enter the pool are just as capable as the larger number of men in the pool. This conclusion does not deny that various forms of bias, harassment, and discouragement exist and contribute to outcome disparities, nor does it imply that the differences in interest are biologically fixed and cannot be changed in future generations.
Googles agerande har också lett till en ganska rolig protestkampanj:

Ny krönika om tekniken, anställningarna och integrationen

Gårdagens Svd-krönika följer upp min text från förra våren, om en idé för att hjälpa tiggare:
Våren 2015 vädrade jag här på ledarsidan tanken att tiggare borde erbjudas jobb med betalning snarare än gåvor och tanken att en enkel smartphoneapplikation skulle kunna underlätta för utbud och efterfrågan att mötas. Ett drygt år senare kan jag konstatera att det hänt en hel del, både med tekniken och med arbetskraftsutbudet. [...] Ett problem är dock den lilla detaljen med betalningen. Taskrunner väljer att avsvärja sig ansvar och länkar till Skatteverket. Där meddelas att den som vill betala någon 1 000 kronor eller mer ska lämna kontrolluppgift, den som vill betala 10 000 eller mer ska betala arbetsgivaravgift och den som tjänar mer än 13 000 ska betala inkomstskatt. Jämfört med andra länder är dessa gränser låga och skatterna som ska betalas är höga. Dessutom är systemet inte anpassat till denna typ av transaktioner.
Jag nämner taskrunner och buddler, som jag båda testat själv, men efter textens publicering har jag uppmärksammats på flera:
Mobilearn är en mobil tjänst för att understödja snabbare integration och etablering i Sverige. Vår prisbelönta tjänst samlar myndighetsinformation till en databas översatt till en mängd språk – allt tillgängligt i mobiltelefonen.
We connect newly-arrived immigrants with Swedish companies who need help with day-to-day activities. Our digital platform enables companies to post simple tasks and services, and match them with new arrivals looking for work.
Tiptapp är en tjänst där användarna hjälper varandra att lösa vardagslogistiska problem kopplade till återvinning och återbruk. Betala någon som hämtar och hanterar det som ska återvinnas - grovsopor, återvinning och trädgårdsavfall.
Folk har också tipsat om coolcompany (i den nischen finns även firmify) som gör det lättare att bli f-skattare.
Ingen gör exakt vad jag skriver om i krönikan, men många gör något liknande. Det ska bli intressant att följa hur denna marknad utvecklas.
Uppdatering 1: www.yepstr.com
Uppdatering 2: http://worktasker.com/

Tekniken har ändrat villkoren för åsiktsjournalistiken. Vad är problemet?

Detta har hänt: En gång i tiden befolkades liberala ledarsidor i hög utsträckning av skribenter som utan större överdrift kan kallas super-korrekta men ärligt talat tråkiga socialliberaler. (Vi kan ju introducera akronymen SÄTTS så får vi se om den trendar…) Nu är dessa alltmer sällsynta, och en annan festlig skribenttyp frodas: Den kontroversiella klick-fixaren (#KKF).
Det händer naturligtvis att den förra gruppen beklagar sig över den senare gruppens framfart. Bland syndabockarna är den nya tekniken ständigt i skottgluggen: Kan det möjligen vara så att webbsidor och appar, där texter, ämnen och rubriker sätts för att maximera antalet läsare, klick och delningar, premierar en annan typ av skribent än vad ledarsidan i en papperstidning gör (eller gjorde)?
Frågan är nästintill retorisk, självklart spelar klickjakten roll. En mer intressant fråga är: Vilka skäl finns det att beklaga sig över en utveckling som innebär att skribenter i allt större utsträckning måste anstränga sig för att deras texter faktiskt ska läsas, spridas och engagera?
Den frågan är inte retorisk, jag måste ärligt talat fundera ett tag. Kom gärna med input!