Detta har hänt: En gång i tiden befolkades liberala ledarsidor i hög utsträckning av skribenter som utan större överdrift kan kallas super-korrekta men ärligt talat tråkiga socialliberaler. (Vi kan ju introducera akronymen SÄTTS så får vi se om den trendar…) Nu är dessa alltmer sällsynta, och en annan festlig skribenttyp frodas: Den kontroversiella klick-fixaren (#KKF).
Det händer naturligtvis att den förra gruppen beklagar sig över den senare gruppens framfart. Bland syndabockarna är den nya tekniken ständigt i skottgluggen: Kan det möjligen vara så att webbsidor och appar, där texter, ämnen och rubriker sätts för att maximera antalet läsare, klick och delningar, premierar en annan typ av skribent än vad ledarsidan i en papperstidning gör (eller gjorde)?
Frågan är nästintill retorisk, självklart spelar klickjakten roll. En mer intressant fråga är: Vilka skäl finns det att beklaga sig över en utveckling som innebär att skribenter i allt större utsträckning måste anstränga sig för att deras texter faktiskt ska läsas, spridas och engagera?
Den frågan är inte retorisk, jag måste ärligt talat fundera ett tag. Kom gärna med input!
