Berghs betraktelser

Gårdagens Svd-krönika följer upp min text från förra våren, om en idé för att hjälpa tiggare:

Våren 2015 vädrade jag här på ledarsidan tanken att tiggare borde erbjudas jobb med betalning snarare än gåvor och tanken att en enkel smartphoneapplikation skulle kunna underlätta för utbud och efterfrågan att mötas. Ett drygt år senare kan jag konstatera att det hänt en hel del, både med tekniken och med arbetskraftsutbudet. [...] Ett problem är dock den lilla detaljen med betalningen. Taskrunner väljer att avsvärja sig ansvar och länkar till Skatteverket. Där meddelas att den som vill betala någon 1 000 kronor eller mer ska lämna kontrolluppgift, den som vill betala 10 000 eller mer ska betala arbetsgivaravgift och den som tjänar mer än 13 000 ska betala inkomstskatt. Jämfört med andra länder är dessa gränser låga och skatterna som ska betalas är höga. Dessutom är systemet inte anpassat till denna typ av transaktioner.

Jag nämner taskrunner och buddler, som jag båda testat själv, men efter textens publicering har jag uppmärksammats på flera:

Mobilearn:

Mobilearn är en mobil tjänst för att understödja snabbare integration och etablering i Sverige. Vår prisbelönta tjänst samlar myndighetsinformation till en databas översatt till en mängd språk – allt tillgängligt i mobiltelefonen.

JustArrived:

We connect newly-arrived immigrants with Swedish companies who need help with day-to-day activities. Our digital platform enables companies to post simple tasks and services, and match them with new arrivals looking for work.

Tiptapp:

Tiptapp är en tjänst där användarna hjälper varandra att lösa vardagslogistiska problem kopplade till återvinning och återbruk. Betala någon som hämtar och hanterar det som ska återvinnas - grovsopor, återvinning och trädgårdsavfall.

Folk har också tipsat om coolcompany (i den nischen finns även firmify) som gör det lättare att bli f-skattare.

Ingen gör exakt vad jag skriver om i krönikan, men många gör något liknande. Det ska bli intressant att följa hur denna marknad utvecklas.

Uppdatering 1: www.yepstr.com

Uppdatering 2: http://worktasker.com/

Detta har hänt: En gång i tiden befolkades liberala ledarsidor i hög utsträckning av skribenter som utan större överdrift kan kallas super-korrekta men ärligt talat tråkiga socialliberaler. (Vi kan ju introducera akronymen SÄTTS så får vi se om den trendar…) Nu är dessa alltmer sällsynta, och en annan festlig skribenttyp frodas: Den kontroversiella klick-fixaren (#KKF).

Det händer naturligtvis att den förra gruppen beklagar sig över den senare gruppens framfart. Bland syndabockarna är den nya tekniken ständigt i skottgluggen: Kan det möjligen vara så att webbsidor och appar, där texter, ämnen och rubriker sätts för att maximera antalet läsare, klick och delningar, premierar en annan typ av skribent än vad ledarsidan i en papperstidning gör (eller gjorde)?

Frågan är nästintill retorisk, självklart spelar klickjakten roll. En mer intressant fråga är: Vilka skäl finns det att beklaga sig över en utveckling som innebär att skribenter i allt större utsträckning måste anstränga sig för att deras texter faktiskt ska läsas, spridas och engagera?

Den frågan är inte retorisk, jag måste ärligt talat fundera ett tag. Kom gärna med input!

På prov tog jag alltså med Jonathan Franzens Purity, både i Kindleversion (på engelska) och i Hardback (svensk översättning) till semestern. Redan i flygplanet märkte jag att den fysiska boken är en tegelsten, och dessutom hade den "moral hazard" översatts till "moralisk risk". Jag bytte yill Kindleversionen, och bytte sedan aldrig tillbaka.

Jämförelsen är en smula orättvis, dels då jag är överkänslig när det gäller just hur moral hazard översätts (det finns ingen bra svensk översättning, alltså bör man använda den engelska termen - det är ju vad ekonomer faktiskt gör när de talar och undervisar), dels då boken inte hade hunnit komma i pocket.

Förra semesterns läsning - Frihet av samma författare - står nu i hyllan som ett trevligt minne, med sand mellan bladen och rejält tilltufsad av kaffefläckar. I det avseendet är eboken ett dåligt substitut.

Prognos: Jag kommer att köpa nya böcker som ebok i allt större utsträckning. Men pocketboken överlever, och inköpen av böcker på antikvariat lär öka.