Visar poster taggade filter:

Jobbpolarisering är jobbuppgradering sedd genom ett negativitetsfilter

Efter att ha kikat närmare på artikeln jag nämnde igår, som alltså visar att sysselsättningen i bra jobb växer medan den minskar i dåliga jobb, blev jag lite fundersam kring det myckna talet om jobbpolarisering. Bland annat såg jag att finansdepartementet med anledning av långtidsutredningen bjuder in till ett seminarium med rubriken
Jobbpolarisering på svensk arbetsmarknad och effekter av vuxenutbildning
Det störde mig att samhällsdebatten förs i termer av jobbpolarisering medan forskningen talar om jobbuppgradering. Jag behövde dock inte läsa länge i Magnus Gustavssons bilaga till LU2019 "Jobbpolarisering på svensk arbetsmarknad" innan förklaringen blev uppenbar.
Gustavsson skriver:
Detta är [...] den vanligaste förekommande definitionen av "jobbpolarisering" - att både hög- och låglönejobb uppvisar en positiv sysselsättningsutveckling i jämförelse med mittenlönejobb.

Jobbpolarisering behöver således inte innebära att den totala sysselsättningen ökar i de högst och lägst betalda jobben, utan enbart att den utvecklas bättre (mindre negativt alternativt mer positivt) än sysselsättningen i mittenlönejobb.

Jobbpolarisering måste inte heller innebära att de lägst betalda jobben uppvisar en ökad sysselsättningsandel, utan enbart att de uppvisar en mindre negativ utveckling än mittenlönejobbens sysselsättningsandel.
Detta betyder alltså att siffrorna för Sverige som finns i Oesch & Piccitto (2019) kan beskrivas som polarisering eftersom det är i kvintil 2 (kvintil 3 för arbetstillfredsställelse) som sysselsättningen minskar mest.
Polarisering är dock ett dåligt sätt att beskriva utvecklingen på eftersom den större trend som pågår är att dåliga jobb försvinner och bra jobb skapas. Polariseringsbilden är också dålig eftersom den när den återges i debatten mycket lätt blir till en etablerad sanning att jobben i mellanskiktet försvinner medan sysselsättningen i låglöne- och höglönejobb ökar - vilket alltså är helt fel.

Annorlunda uttryckt: Jobbpolarisering är jobbuppgradering sedd genom ett negativitetsfilter.
Mer om filter här.
Uppdatering: Påpekandet att det rör sig om jobbuppgradering har gjorts förr, men det är svårt att ändra vissa tankemönster när de väl fått spridning. Bilden nedan är ur en Arena-rapport av Michael Tåhlin, professor i sociologi vid Institutet för social forskning (SOFI), Stockholms universitet. De skrev även en DN-debatt med den intressanta rubriken "Myt om jobbpolarisering ­göder växande populism"

Uppdatering 2:
Det är slående hur annorlunda utvecklingen ter sig när den beskrivs i form av sysselsättningsandelar snarare än faktiskt sysselsättning. Digrammet högst upp ovan beskriver alltå hur sysselsättningen ändrats, från bra till olika yrken, medan de som talar om polarisering brukar visa sysselsättningsandel.
Enkelt uttryckt: Även om de sämsta jobben blivit färre, har de ökat sin andel av sysselsättningen eftersom de halvdåliga jobben minskat ännu snabbare. Och hux flux kan man visa på kraftig polarisering (bild ur Gustavssons bilaga):
Uppdatering 3
Det är ganska lätt att hitta exempel på att debatten kring forskningen om jobbpolarisering hamnar snett. Här är exempelvis en artikel om att finska konduktörer känner sig hotade:
- Det är främst arbeten i mellanskiktet som försvinner säger Mika Maliranta, forskningschef på Etla.
[Rubrik] Hög- och låglönejobb överlever
De yrken som väntas överleva är jobb i båda ändarna av inkomstskalan.
- Låglönebranchen har lyckats hålla kvar en stor del av jobben och löneutvecklingen har varit bättre än inom många andra yrkesgrupper säger, Maliranta.
Men i Finland ökar inte ens låglönejobben sin relativa andel, påpekar Gustavsson mha OECD-statistik:
Den enda märkbara skillnaden mellan de nordiska länderna i figur 2.3 är att Finland, till skillnad från övriga länder, inte har någon tydlig ökning av andel anställda i jobb med Lägst löner. [Gustavsson, s. 18]
Anders Eld skrev i arbetet.se underrubriken
Låglönejobben de enda som ökar [vilket dock sannolikt syftar på USA] Statistik visar att merparten av arbetstillfällena som försvann kan räknas till mellanskiktet på den amerikanska löneskalan. Men sedan ekonomin har slagit i botten är det inte dessa jobb som kommit igen, utan den ökade sysselsättningen står att finna i en helt annan del av arbetsmarknaden. Det är notoriska låglönesektorer som handeln, restaurangbranschen och omsorgen som nyanställer.

Vad är det som håller på att döda den västerländska civilisationen?

Fria moderata studentförbundet ordnade en debatt på temat "Vad är det som håller på att döda den västerländska civilisationen?" Per Gudmundson gick dit. Inget av detta är väl helt förvånande, och G skrev dessutom skrev en liten text:
[Douglas Murray] menade att Europa, genom de senaste decenniernas massinvandring, utsatt sig för ett oåterkalleligt och storskaligt experiment. Vad ska vi ta oss till om det visar sig att det inte går att hastigt assimilera enorma mängder människor från främmande kultursfärer? Det finns inget annat Europa att plocka fram i reserv.
Den retoriska frågan som Murray ställer är konstig, dels då det sannolikt är få som fortfarande tror på assimilering i Europa, och dels för att oavsett om man tror på assimilering eller ej, har den retoriska frågan ett uppenbart svar:
Då får vi fortsätta leva i det mångkulturella Europa som redan har funnits ett bra tag, med alla problem och möjligheter det innebär.
Kan inte smarta intellektuella besvara sina egna retoriska frågor? Självklart kan de det. De har sannolikt dessutom tankeresurser som skulle kunna användas för att fundera kring existerande konkreta problem, i det här fallet om mångkultur och migration i Europa. Om de inte vore så upptagna av att skriva domedagsscenarier.
Om det är något som faktiskt håller på att döda den västerländska civilisationen är det kanske just detta fenomen: Att intellektuella i alltför stor utsträckning ägnar sig åt att monetärisera människors instinktiva rädsla och negativism.

Roland Paulsen svarar sina kritiker, samt kort om de lite tyngre inläggen från Christian Berggren och Lars Berge

Roland Paulsen svarar sina kritiker i debatten om Rosling.
Ingressen i sin helhet:
Vad är vitsen med att insistera på att världen blir bättre och bättre? Uppmuntrar det till handling eller vaggar det snarare in människor i en business-as-usual-dvala? Roland Paulsen svarar sina kritiker och sätter punkt i debatten om Hans Roslings forskning.
Paulsen tycks bara bemöta kritik han fått på kultursidorna. På ledarsidan i DN besvarade jag nämligen den fråga han nu retoriskt ställer:
Poängen med att erkänna och sprida den kunskap vi har om på vilka sätt världen blivit bättre, är inte att vi ska kunna slå oss till ro. Poängen är att vi ska kunna dra lärdom av våra framgångar för att bekämpa de problem som finns där utvecklingen inte går åt rätt håll.
Senare i Paulsens text diskuterar han psykisk ohälsa:
Klara Johansson, epidemiolog som jobbat för Rosling på Gapminder, säger att den statistik jag nämner om psykisk ohälsa är slarvig. Tyvärr styrker hon inte sitt påstående med att anföra en enda studie som visar på andra resultat. Individer med högre inkomst har, på nationell nivå, bättre psykisk hälsa än fattiga, skriver hon. Det är förstås sant, men på vilket sätt är det relevant för hur spridningen ser ut mellan länder? Både i Global Burden of Disease Study samt WHO:s World Mental Health Surveys sticker, oavsett åldersjustering och prevalensmått, höginkomstländer ut som överrepresenterade vad det gäller de diagnoser jag nämnde.
Sambandet mellan psykisk ohälsa och materiellt välstånd tycks vara en intressant fråga. Å enda sidan har Paulsen rätt i sina påståenden om diagnoser när det gäller samband mellan länder, samtidigt har Klara Johansson rätt om att sambandet inom länder är det omvända, och som jag bloggade om (längst ned), tycks sambandet mellan individer i olika länder när man frågar om sorg, glädje, att vara uttråkad och känna sig deprimerad ge Johansson rätt: människor i rikare länder tycks må bättre även psykiskt. Dock är korrelationen mellan att ha känt oro och BNP svagt positiv (0,09).
Sammanfattningsvis:
Man kan kritisera Factfulness för att den bara tar upp sådant som blir bättre, men givet dess syfte och att det inte påstås i boken att allt blir bättre, tycker jag att det finns gränser för hur intressant kritik på det temat kan bli.

Nog om Paulsen. Den kanske mest intressanta kritiken mot Rosling kommer nog från Christian Berggren, här i Quillette och här i Kvartal.
Han sammanfattar den i fyra punkter:
  1. Den första rör den optimistiska ensidigheten, där världens utveckling skildras genom enbart positiva trender och grafer.
  2. Den andra rör bristen på intresse för de materiella förutsättningarna och de ekologiska följderna av dagens ekonomiska modell vars spridning författarna reservationslöst förordar.
  3. Den tredje rör synen på den fortsatta befolkningsökningen som oproblematisk och opåverkbar, och ointresset för insatser som kan böja av ökningskurvorna i hållbar riktning.
  4. Den fjärde rör avsaknaden av diskussion av migrationsströmmarna, deras koppling till befolkningsökningen och behoven av omtänkande och svåra val.
Punkterna är till stor del varianter på temat 'R tar inte upp det här som är problematiskt i kombination med vad som sannolikt är en värderingsskillnad: Är det problematiskt att vi blir fler människor?
För Rosling är befolkningstillväxten inte ett policyinstrument: Även om vi kan försöka prognosticera dess utveckling, måste människor få lov att välja hur många barn de vill ha.
Berggren trycker istället på att befolkningsökning är problematiskt:
Several researchers believe that, with climate change so close to a breaking point, it is necessary to reduce both our average (carbon-based) footprint and the number of new feet which will create new large footprints in the future.
Ytterst är detta en värderingsfråga, men jag tenderar personligen luta åt att det bör ses som en framgång för mänskligheten att antalet människor ökar. Alternativen är inte heller särskilt tilltalande, och ser man befolkningstillväxten som något som politiker bör försöka kontrollera är det lätt att hamna i diskussioner om vem som ska bestämma vilka som ska få skaffa hur många barn, eller ännu värre.
Lars Berge skrev nyligen långt om detta i Svenska Dagbladet, och varnade för miljörörelsens människofientliga sida. Bland annat citeras den franske marinbiologen och dykaren och Jacques-Yves Cousteau:
"Världens befolkningsmängd måste stabiliseras och för att göra det behöver vi eliminera 350 000 människor dagligen", säger den franske marinbiologen till FN-organets officiella tidskrift.
Detta är inte helt enkla frågor, rent värderingsmässigt. Mitt tips är att läsa både Christian Berggrens och Lars Berges artiklar och fundera igenom vad vi egentligen menar med "bättre".

Om Roslings bok Factfulness på Sydsvenskans kultursida

9 juli publicerades en artikel jag skrivit om Hans Roslings bok "Factfulness" på kultursidorna i Sydsvenskan. Ur artikeln:
I Norbergs och Ridleys böcker är undertonen att förbättringarna beror på kapitalism och ekonomisk frihet. Min tanke är istället att förbättringarna förklaras av att människor blivit bättre på att samarbeta, både på marknaden och genom välfärdsstaten (något jag utvecklat i boken "Två filter"). I Roslings bok saknas däremot en sammanhållen idé om vad förbättringarna beror på. Många uppskattar sannolikt frånvaron av marknadsliberalism, men utan en alternativ förklaring blir det svårt att övertyga särskilt många om att förbättringarna är något mer än tursamma undantag.

Utan pessimism hade världen varit en hemsk plats: Blanche Jarn skriver om Två filter.

Jag har länge väntat på att min bok Två filter ska bli rejält sågad. Initialt såg det därför lovande ut när Blanche Jarns essä i Smedjan öppnar med följande ord:
Enligt nationalekonomen Andreas Bergh finns två typer av människor: alarmister och optimister. Uppmärksammar man saker som hotar eller förstör något man gillar är man alarmist – och har i allmänhet fel, men eftersom gemene man ser världen genom mörka glasögon vägrar man inse det. Detta framgår om man läser hans idétidskrift [sic!] Två filter: varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig.
Det som följer därefter är främst en attack på liberal optimism, och till slut landar Jarn i en högst vettig ståndpunkt. Jag framför faktiskt själv en mycket snarlik ståndpunkt i just Två filter, ganska tidigt i boken.
Så här skriver jag (i kapitel 1):
Ibland menar alarmisterna att det är bråttom och att enda räddningen finns i åtgärder de själva förordar, ibland nöjer de sig med att beskriva hur det går utför. Oavsett vilket, är det både möjligt och troligt att de framsteg som optimisterna lyfter fram tillkommit delvis för att alarmister identifierat problem och varnat för dem. På så sätt lever alarmister och optimister alltså i symbios med varandra, och båda är viktiga för samhällets utveckling.
Detta är slutorden i Jarns text:
Det är nämligen tack vare dem som ser hot och problem, som det fria samhället över huvud taget existerar. Annars skulle hoten och problemen tillåtas växa till ohanterbar storlek. Ursäkta pessimismen, men utan pessimism hade världen varit en hemsk plats.