Jag har länge väntat på att min bok Två filter ska bli rejält sågad. Initialt såg det därför lovande ut när Blanche Jarns essä i Smedjan öppnar med följande ord:
Enligt nationalekonomen Andreas Bergh finns två typer av människor: alarmister och optimister. Uppmärksammar man saker som hotar eller förstör något man gillar är man alarmist – och har i allmänhet fel, men eftersom gemene man ser världen genom mörka glasögon vägrar man inse det. Detta framgår om man läser hans idétidskrift [sic!] Två filter: varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig.
Det som följer därefter är främst en attack på liberal optimism, och till slut landar Jarn i en högst vettig ståndpunkt. Jag framför faktiskt själv en mycket snarlik ståndpunkt i just Två filter, ganska tidigt i boken.
Så här skriver jag (i kapitel 1):
Ibland menar alarmisterna att det är bråttom och att enda räddningen finns i åtgärder de själva förordar, ibland nöjer de sig med att beskriva hur det går utför. Oavsett vilket, är det både möjligt och troligt att de framsteg som optimisterna lyfter fram tillkommit delvis för att alarmister identifierat problem och varnat för dem. På så sätt lever alarmister och optimister alltså i symbios med varandra, och båda är viktiga för samhällets utveckling.
Detta är slutorden i Jarns text:
Det är nämligen tack vare dem som ser hot och problem, som det fria samhället över huvud taget existerar. Annars skulle hoten och problemen tillåtas växa till ohanterbar storlek. Ursäkta pessimismen, men utan pessimism hade världen varit en hemsk plats.