En anställd på Google fick sparken för innehållet i en promemoria om könsskillnader. Men få tycktes intresserade av sakfrågan och desto fler av att hitta sätt att förlöjliga sina meningsmotståndare.
This week, headlines across a diverse array of media outlets proclaimed that at least one Google employee was so antagonistic to women that he circulated a 10-page “anti-diversity screed."That is how Gizmodo characterized the now infamous internal memo when publishing it Saturday. Similar language was used in headlines at Fox News, CNN, ABC News, the BBC, NBC News, Time, Slate, Engadget, The Huffington Post, PBS, Fast Company, and beyond (including a fleeting appearance in a headline here at The Atlantic).But love or hate the memo, [...] the many characterizations of the memo as “anti-diversity" are inaccurate.
In conclusion, based on the meta-analyses we reviewed above, Damore seems to be correct that there are “population level differences in distributions" of traits that are likely to be relevant for understanding gender gaps at Google and other tech firms. The differences are much larger and more consistent for traits related to interest and enjoyment, rather than ability. This distinction between interest and ability is important because it may address one of the main fears raised by Damore’s critics: that the memo itself will cause Google employees to assume that women are less qualified, or less “suited" for tech jobs, and will therefore lead to more bias against women in tech jobs. But the empirical evidence we have reviewed should have the opposite effect. Population differences in interest may be part of the explanation for why there are fewer women in the applicant pool, but the women who choose to enter the pool are just as capable as the larger number of men in the pool. This conclusion does not deny that various forms of bias, harassment, and discouragement exist and contribute to outcome disparities, nor does it imply that the differences in interest are biologically fixed and cannot be changed in future generations.
MÅSTE MAN leva som man lär? Göran Persson kritiserar de borgerliga partierna som vill privatisera inom vården - men går själv till privat vård när han blir krasslig. Regeringen har försökt hindra borgerliga kommuner från att ombilda hyreshus till bostadsrätter - men förra justitieministern Laila Freivalds hade inget emot att så skedde med hennes egen bostad.
De flesta tycks anse att människor som inte lever som de lär är hycklare utan trovärdighet. Är det verkligen så enkelt? Betyder det i så fall också att exempelvis kvinnliga feminister blir mindre trovärdiga om de sminkar sig och bär högklackat?
DET VORE faktiskt orimligt att kräva att människor alltid ska leva som de lär. Den som är motståndare till EU:s jordbrukspolitik får ett väldigt bryderi med helgshoppandet om inget av det som köps får vara subventionerat.
Den som av ideologiska skäl vill avskaffa bostadsbidraget kan mycket väl vara fullständigt konsekvent i att ändå hysta in så mycket bidrag som möjligt så länge systemet ser ut som det gör. Eftersom kritiken mot generösa bidrag ofta går ut på att folk tar emot mer bidrag än de behöver, kan bidragsmaximerande moderater faktiskt hävda att de lever precis som de lär.
Samma argument kan användas mot dem som misstänkliggör feminister som i ord kritiserar utseendefixeringen men samtidigt bidrar till den med smycken och smink.
Slutsatsen, som både fåfänga feminister och moderata bidragstagare kan försvara sig med, är att det måste vara möjligt både för politiker och opinionsbildare att kritisera det rådande systemet som de samtidigt själva är en del av.
ICKE DESTO mindre kan det vara väldigt informativt att studera de fall då ord och handling inte hänger ihop. Det säger nämligen en hel del om hur vettiga åsikterna är som framförs.
Göran Persson och Laila Freivalds skulle kunna hävda att de bara utnyttjat den valfrihet som det borgerligt styrda Stockholm tvingat på dem, men som de innerst inne önskar att de inte hade haft. Någon skulle kanske tro dem, men inte särskilt många.
Helt försvarslös står en annan opinionsbildare på vänsterkanten: Helle Klein, politisk chefredaktör på Aftonbladet. Hennes ledarsida har år ut och år in kritiserat de stora löneskillnaderna och inte dragit sig för att kräva av företagen att de sänker de så kallade direktörslönerna.
När Klein nu blivit chefredaktör för Aftonbladets ledar- och kultursidor får hon 120 000 kronor i månaden. Det är hon säkert värd. Klein är duktig.
Men hennes åsikter om hur hemskt det är med höga löner blir onekligen ännu svårare att ta på allvar än de var tidigare. Det inser hon givetvis själv, men det tycks inte ha ändrat saken. En rimlig gissning är att Aftonbladets ledarsida i framtiden tonar ned argumentationen mot löneklyftorna. Det vore utmärkt. När vänsterns opinionsbildare inte förmår leva som de lär, är det nästan alltid åsikterna som är tokiga, inte handlingarna.
Göran Persson får gärna välja privata utförare inom vården, och Laila Freivalds får gärna bli bostadskapitalist. Men de bör sluta att politiskt motarbeta dem som vill göra likadant. Aftonbladet får gärna betala Helle Klein 120 000 kronor i månaden. Men ingen kan längre ta Aftonbladets åsikt om de orimligt höga lönerna i näringslivet på allvar.
IBLAND är det klokare att lära som man lever än att förgäves försöka leva som man lär.
Andreas Bergh
Bergh betraktelser - kanske Sveriges äldsta nationalekonomiblogg?