Visar poster taggade migration:

Ska offentlig sektor vara employer of last resort?

Arbetsförmedlingen har fått kritik för missvisande information om hur de lyckas med nyanlända:
[...] allt fler nyanlända ett arbete eller börjar studera. I år har omkring 44 procent av de nyanlända som deltagit i Arbetsförmedlingens etableringsprogram fått jobb eller börjat studera, vilket kan jämföras med 32 procent förra året.
Men bl a Anna Dahlberg på Expressen påpekar:
Andelen nyanlända som studerar eller som får ett jobb utan subventioner är lika liten som tidigare: 4 respektive 7 procent.
Av det working paper av Maria Cheung och Magnus Rödin som kom i somras framgår att detta inte är någon ny utveckling:
Cheung och Rödin skriver:
Resultaten visar en motsatt utveckling för arbete utan stöd och med stöd. Sannolikheten att individen har haft arbete utan stöd har blivit lägre för senare kohorter medan sannolikheten för arbete med stöd har blivit högre. Den positiva utvecklingen i det aggregerade utfallsmåttet kommer utav att den positiva utvecklingen för arbete med stöd överväger den negativa utvecklingen i arbete utan stöd. (sid. 16)
Stödformen som det rör sig om är de så kallade extratjänsterna, vilket tycks vara socialdemokratins variant av FAS 3:
De så kallade extratjänsterna är jobb för långtidsarbetslösa och nyanlända med full lön som betalas av staten. De lanserades som ett sätt att med riktiga jobb [sic!] fasa ut utvecklingsgarantins sista fas, sysselsättningsfasen.
Av informationsbladet om extratjänster (pdf) framgår att arbetsgivaren utöver hela lönen får ytterligare ersättning, precis som i Fas 3:
Nyligen ändrades dessutom reglerna för extratjänsterna:
Det innebär att det inte längre finns någon begränsning av vilka arbetsuppgifter den som har en extratjänst får utföra. Det går därmed att anställa personer inom alla verksamheter i kommunen/landstinget.
Det är inte något nytt att ersätta bidrag med lön från ett jobb i offentlig sektor. 2014 beskrevs den så kallade Boråsmodellen så här i SVTs lokalnyheter:
I Borås återinvesteras vinster från minskade socialbidrag i nya kommunala jobb. Färre blir arbetslösa och fler betalar skatt. Det kallas för Boråsmodellen.
I texten förklarar Dag Forsström, förvaltningschef på Arbetslivsförvaltningen i Borås mer exakt:
– Konceptet är att om man lever på försörjningsstöd så ser vi till att man blir inskriven på arbetsförmedlingen och omfattas av deras garantier. Sen samverkar vi intimt med AF och skapar kommunala anställningar för personerna och därigenom slipper de leva på bidrag, fortsätter han.
Nåväl, den stora frågan är ju om detta är en vettig strategi. Jag ser åtminstone fyra uppenbara och ett troligt problem med strategin att använda offentlig sektor som "employer of last resort":
  1. Det är svårt för offentlig sektor att både agera employer of last resort och att fokusera på kostnadseffektivitet och kvalitet i välfärdstjänsterna.
  2. Som alltid vid anställningsstöd: risk för undanträngningseffekter. Här är alltså stödet 100 procent (mer om man räknar ersättningen för handledningen) och alla arbetsuppgifter är tillåtna, så risken för undanträngning torde vara relativt stor. Här är en debattartikel av Susanna Svensson, långtidsarbetslös & bloggare, om risken för undanträngningseffekter.
  3. Det blir dyrt för skattebetalarna, både jämfört med försörjning genom försörjningsstöd men framför jämfört med vanliga jobb (även dessa skulle ha löner under nuvarande lägstanivåer enligt kollektivavtalen).
  4. Vi går miste om den potentiella samhällsekonomiska vinsten som skulle uppstå om relativlöner fick anpassa sig till det ökade arbetsutbudet. När nyanlända på detta sätt sugs upp i offentlig sektor minskar förändringstrycket på den stela svenska arbetsmarknaden ytterligare.
Det troliga problemet rör effekten för den enskildes välbefinnande: En extratjänst är kanske bättre än att bara leva på bidrag, men det torde vara avsevärt sämre än att försörja sig för egen maskin.

Om migration och global ojämlikhet

Nyligen publicerades en intressant artikel i The Economic Journal. Författaren påpekar att global migration i de flesta fall minskar den globala ojämlikheten, men det gäller inte migrationen till de allra rikaste länderna, eftersom migranter till dessa länder får löner som i ett globalt perspektiv är mycket höga.
Abstract:
The Gulf Cooperation Council (GCC) countries accept massive numbers of migrants from poor countries and pay wages that dramatically improve over outside options but are meagre by the standards of natives. As such they do dramatically more per capita to reduce global inequality than do the ‘fortress welfare states’ of the Organisation for Economic Cooperation and Development (OECD) countries. If OECD countries were to imitate the GCC it would reduce global inequality by more than full equalisation within the OECD would. Such examples suggest a philosophically disturbing trade‐off between openness to global inequality‐reducing migration and internal equality.
Källa: Glen Weyl, E. 2018. “The Openness-Equality Trade-off in Global Redistribution." The Economic Journal 128(612): F1–36. http://doi.wiley.com/10.1111/ecoj.12469 (October 16, 2018).

DN idkar självkritik om Sandviken-rapporten. PWC nästa?

DN har - äntligen - tagit tag i historien kring den om diskuterade Sandviken-rapporten i en lång och läsvärd artikel. En särskilt intressant passage:
På sociala medier kallas DN:s artikel ibland för reportage, ett ord som antyder ett större journalistiskt arbete. Kanske är det talande för Sandvikenrapporten att kommunstyrelsens ordförande själv minns artikeln som en krönika om invandringens fördelar skriven av chefredaktören Peter Wolodarski, och inte som den korta nyhetsartikel det egentligen var.
Ännu intressantare tycker jag följande är:
Hur gick det egentligen till när den 22 sidor långa rapporten blev till? Konsulterna som skrev den har inte velat medverka i det här reportaget, bland annat på grund av rädsla för hot och hån. Projektledaren granskades i lokaltidningen eftersom han var politiskt aktiv i Socialdemokraterna och även internt på PWC väckte rapporten kritik enligt uppgift till DN.
PWC ställer inte upp på en intervju men i ett mejl tillbakavisar bolaget kritiken och hävdar att rapportens slutsatser presenterades förenklat och missvisande av medier.
Jag nämner rapporten i min bok "Två filter" och läste den ganska noga under arbetet. Det stämmer att den är förenklat och missvisande beskriven av media, men det hör till saken att den är så knapphändigt och snårigt skriven att det även för en nationalekonom är svårgenomträngligt vad de gjort, den terminologi som används är inte standard och jämförelsen av produktionvärde och kostnader är orimlig.
Detta är f ö inte första gången som en snårig konsultrapport feltolkas och ger rubriker och nyhetsartiklar som är felaktiga - se detta blogginlägg om McKinsey-rapporten poorer than their parents.
Frågan som nu bör ställas är väl varför konsulter står ut med att skriva konstigheter som de själva inser kommer att användas för att sprida felaktigheter.

Har människans xenofobi evolutionära rötter?


En intressant fråga är hur människors xenofobiska tendenser ska förklaras, och det är såklart en fråga det skrivits mycket om. Här är en artikel i Science av Elizabeth Culotta som summerar bevis för en evoutionär förklaring. Ur summary:
Racial prejudice apparently stems from deep evolutionary roots and a universal tendency to form coalitions and favor our own side. And yet what makes a "group" is mercurial: In experiments, people easily form coalitions based on meaningless traits or preferences—and then favor others in their "group." Researchers have explored these innate biases and begun to ask why such biases exist. What factors in our evolutionary past have shaped our coalitionary present—and what, if anything, can we do about it now?
En tolkning av detta är att vi är benägna att tänka i termer av ingrupp och utgrupp, men att dessa inte måste sammanfalla med invandrare vs native.

Om den evolutionära förklaringen stämmer är det intressant att sätta detta i relation till den forskning som finns om kontakthypotesen, dvs tanken xenofobi minskar när människor faktiskt på något sätt kommer i kontakt med utgruppen.
I en artikel i Migration Studies om xenofobi på regionnivå inom EU visar Markaki & Longhi följande:
... regions with a higher percentage of immigrants born outside the EU and a higher unemployment rate among the immigrant population show a higher probability that natives express negative attitudes to immigration. Regions with a higher unemployment rate among natives however, show less pronounced anti-immigrant attitudes
En tänkbar tolkning av detta är att en högre arbetslöshet bland invandrare gör det lättare att betrakta dessa som en utgrupp.

Två intressanta artiklar i senaste Kyklos

Senaste numret av Kyklos innehåller flera särskilt intressanta artiklar. Här är en vars resultat inte är särskilt upplyftande för den så kallade kontakthypotesen:
Brunner, Beatrice, and Andreas Kuhn. 2018. “Immigration, Cultural Distance and Natives’ Attitudes Towards Immigrants: Evidence from Swiss Voting Results." Kyklos 71(1): 28–58.
Det viktigaste ur abstract:
  • combine community-level outcomes of 27 votes about immigration issues in Switzerland with census data to estimate the effect of immigration on natives' attitudes towards immigrants.
  • categorize immigrants into two groups according to the cultural values and beliefs of their country of origin
  • find that the share of culturally different immigrants is a significant and sizable determinant of anti-immigration votes, while the presence of culturally similar immigrants does not affect natives' voting behavior at all
  • the share of right-wing votes in favor of the Swiss People's Party appears to be more elastic with respect to the share of culturally different immigrants than natives' attitudes themselves, suggesting that the party has gained a disproportionate vote share from attitudinal changes caused by immigrant inflows.
En annan artikel i Kyklos ger ytterligare stöd för en av mina mest citerade artiklar (tillsammans med Christian Bjørnskov, lustigt nog också den i Kyklos)
Camussi, Silvia, Anna Laura Mancini, and Pietro Tommasino. 2018. “Does Trust Influence Social Expenditures? Evidence from Local Governments." Kyklos 71(1): 59–85.
Hela abstract:
We document that trust has a positive impact on the generosity of welfare spending. Our analysis relies on a unique dataset including detailed budgetary data of more than 2,000 Italian municipalities. Compared with previous contributions based on cross-country data, our approach reduces the risk of omitted variable bias and measurement errors. Furthermore, drawing on Italy's rich political history, we are able to use an instrumental variables strategy that addresses the possible endogeneity of trust.