Förra veckan hade jag en DN-kolumn om migration, arbetsmarknad och papperslösa. Ett utdrag:
Oavsett om papperslösas rätt till sjukvård och skolgång för barnen betraktas som ett utslag av orimlig naivitet eller ett minimum av medmänsklighet, är det inget som ger en inkomst som går att leva på. Många papperslösa vill därför arbeta för att försörja sig, och deras utsatta situation gör dem beredda att acceptera löner och villkor som få svenska medborgare ens skulle överväga.

Många svenskar har dock etiska invändningar antingen mot att använda illegal arbetskraft eller mot att använda personer i utsatt ställning som billig arbetskraft. Men eftersom de papperslösa finns här och behöver försörja sig, har det uppstått en marknad för mellanhänder med rymligare samvete. Mot ett påslag på priset tar de på sig hela eller delar av den moraliska klandervärdheten och gör det möjligt för den övre medelklassen att köpa städtjänster i (tillräckligt) god tro. Minns hur Andersson försvarade sig med att hon upprepade gånger hade frågat städföretaget om kollektivavtal fanns – och fått jakande svar.

Utgångspunkten för texten är Magdalena Anderssons knixiga situation då en efterlyst svartjobbare städade hennes hem. Ett syfte med DN-texten är att undersöka hur dylika situationer uppstår. Tesen jag lutar åt är alltså följande argumentation:
  1. Diverse egenheter i migrationspolitiken och dess implementering gör att det finns papperslösa i Sverige som vill vara här men är utsatta och vill/behöver jobba för sin försörjning.
  2. Svenskar har av lite olika skäl ofta etiska invändningar mot att dra nytta av papperslösas vilja att arbeta, men...
  3. ...det finns undantag: De moraliska mellanhänderna. Dessa företag erbjuder en verksamhet som är tillräckligt ordnad och dyr för att vara acceptabel för folkflertalet, men via ett eller flera lager av mellanhänder är det ofta billig papperslös arbetskraft som gör åtminstone delar av det faktiska jobbet.

En fundering är om gigekonomin kanske kan förstås som en typ av konkurrens på marknaden för moraliska mellanhänder: Mellanhänderna tar en mindre andel, men kunden kommer också närmare den som faktiskt utför arbetet, vilket gör att maktasymmetrier blir mer påtagliga. Fenomenet är (skulle jag gissa) mer etiskt accepterat än att anlita svarta städare, men mindre accepterat än "köra och hämta sin pizza själv", som det brukar heta när den medelklassens foodora-lathet kritiseras.

Tolkningen styrks av att de flesta gigtjänster numera erbjuder möjlighet att ge dricks åt giggaren (vilket någon dock kanske skulle hävda stärker maktasymmetrin ytterligare).