Visar poster taggade dn-kronikor:

DN-kolumn om ansträngningar för att skapa regional tillväxt - och bakgrund kring turerna kring stadshuset i Karlstad

Vad gör regionala business regions (ursäkta svengelskan, den kommer med ämnet) och kommunala näringslivsutvecklare när de inte styr över de politikområden som avgör näringslivsklimatet? I bästa fall får vi seminarier och lokalt nedbruten statistik.
Men tillväxtpolitiken blir inte bättre ju fler olika organ som jobbar med tillväxtfrågorna. När en ny organisation läggs vid sidan om eller ovanpå den reguljära verksamheten, är utfallet att det inte händer något ett av de bättre utfall vi kan hoppas på. Desto oftare uppstår konflikter och oklarheter och i värsta fall bildar dessa mylla för oegentligheter och korruption.
En hel del av tankarna i kolumnen dryftades och mejslades ut i avsnitt 14 av Bergh & Wernberg, med titeln "Sockerbitar, koppleri och regional tillväxt".
Extramaterial
För den som vill veta hur projektet i Karlstad beskrevs när det fortfarande var en potentiell succé, kan man använda wayback machine
Se även SVT, här och här.
I maj beslutades om en oberoende granskning av försäljningen av Stadshuset i Karlstad

DN-kolumn och skolpengens tillkomst, konsekvenser och Åstrands utredning

Min senaste DN-kolumn rör skolpengen, Åstrands utredning och debatten kring denna.
Ur artikeln:
Det faktum att alla inte alltid kan garanteras plats vid sitt förstahandsval är inte en konsekvens av någon viss skolpolitik. Det är en följd av att vissa populära skolor inte har plats för alla som vill gå där. Därför kommer det sannolikt alltid att krävas ett urvalskriterium för översökta skolor. I en intellektuellt hederlig debatt kan för- och nackdelar med olika kriterier diskuteras – vilket också sker i utredningen. I den offentliga debatten är det tyvärr påfallande många som låtsas som om problemet inte finns och som inte vill eller kan ge en korrekt beskrivning av utredningens förslag.
Jag utgår från en artikel jag en gång skrev med Gissur Erlingsson:
Bergh, Andreas, and Gissur Ó Erlingsson. 2009. "Liberalization without Retrenchment: Understanding the Consensus on Swedish Welfare State Reforms." Scandinavian Political Studies 32(1): 71–94.
Där finns en tabell som visar att reformerna som brukar beskrivas som ett systemskifte i svensk välfärds- och ekonomisk politik, genereltt sett var väl utredda - men skolpengen var ett undantag:

Det faktum att skolpengen inte utreddes har också uppmärksammats av Sten Svensson i en Arena-rapport nyligen.

Uppdatering 2 juni
Min kolumn kommenteras av Patrik Engellau. Hans teori:
Vaxholm var unikt som tänkte sig att låta föräldrarna välja skola. Alla andra systemskifteskommuner försökte lägga ut skolorna på entreprenad för att åstadkomma vad de gillade att kalla "privatisering". Skola på entreprenad var ungefär som när kommunerna lät privata trädgårdsmästare sköta kommunens rabatter. De trodde att den modellen var tillämplig även på skolverksamhet.
Jag tror att regeringen fick eld i baken eftersom Vaxholmsprojektet pågick och fick stor uppmärksamhet i media.
Dessutom lanseras en intressant tanke i kommentarsfältet (av signaturen Anders):
Så länge det var ordning och reda i skolan fanns det inga krav på skolsegregation. Den kom när lärarnas auktoritet hade underminerar och busarna tagit över. Det fanns heller någon boendesegregation. De välbärgade bodde i patadvåningarna mot gatan och fattigt folk i spiselrum på bakgårdarna, men deras barn gick i samma folkskola. Den segregering som sedan följde, när de mera begåvade gick över till realskolan var baserad på meritokrati.

Bakgrund till DN-kolumn om kommunikatörer och kollektivtrafikpris för ungdomar

Min senaste DN-kolumn blev ovanligt uppmärksammad, och glädjande nog tycktes många förstå att mitt huvudbudskap inte primärt var att ungdomar bör få åka gratis på kollektivtrafiken, utan att politiker, journalister och kommunikatörer måste göra sitt jobb ordentligt om det offentliga samtalet ska fungera.
Här är en länk till min fråga på twitter. I sammandrag ställer jag denna fråga:
och får till slut detta svar:

Skånetrafiken är en förvaltning och en del av Region Skåne. Det innebär att Skånetrafiken har en politisk ledning, kollektivtrafiknämnden. När beslutet att genomföra reformen togs, skrev Sydsvenskan om kostnaderna:
Region Skåne får cirka 45 miljoner kronor i statligt bidrag för att kunna erbjuda gratis sommarresor, 500 kronor per berättigad elev.
Men det innebär samtidigt kostnader för Skånetrafiken, två miljoner kronor i ökad administration och nio miljoner i större passagerarersättning till tågoperatören. Dessutom ett beräknat inkomstbortfall på 24 miljoner för kort och biljetter som skolungdomarna annars skulle köpt.
Således gick Region Skåne plus på statsbidraget (45 > 2 + 9 + 24) med 11 miljoner. Trots att detta framgår av siffrorna i artikeln summeras aldrig kostnaderna och jämförs med statsbidraget. Ett år senare, när Sydsvenskan skriver om att satsningen inte upprepas sommaren 2019, anges följande förklaring:
Men i år har det statliga bidrag som betalade stora delat av satsningen dragits in och Region Skåne har inte utrymme i sin budget, så i år måste de unga betala själva för buss och tåg.
Denna artikel består nästan uteslutande av intervjuer med (och bilder på) ungdomar som är mer eller mindre besvikna:
I en faktaruta nämns:
Efter valet 2018 förändrades budgeten och det statliga bidraget till ungdomar drogs in. Därför blir det ingen gratis sommarlovsbiljett för ungdomar i år
Sydsvenskan har nu förtydligat att den mindre informativa artikeln skrevs av en praoelev. Det ändrar tyvärr inte mycket: Det var nämligen inte journalisten jag kritiserade, utan journalistiken. Om någon har tydligen tycket det var en bra idé att lära ut till en praoelev att en artikel om att gratis kollektivtrafik för ungdomar inte behöver berätta vad det skulle kosta och inte heller sätta den kostnaden i perspektiv - men den kan med fördel fyllas upp av intervjuer om ungdomar som får gissa om
Ur Region Skånes årsredovisning
I KOLLEKTIVTRAFIKNÄMNDENS VERKSAMHETSBERÄTTELSE för verksamhetsåret 2018 står följande:
Sommarlovsbiljetten för ungdomar har fått stort genomslag och har gett ett ökat resande i den aktuella åldersgruppen. [...] Biljettintäkterna uppgår till 2 855 miljoner kronor (inklusive ett bidrag från Trafikverket på 45 miljoner kronor avseende ersättning för Sommarlovsbiljetten) [...] De totala kostnaderna (rensat från vidarefakturering på 87 miljoner kronor) uppgår till 5 788 miljoner kronor, vilket är 52 miljoner kronor bättre än budget.
Kostnaderna - beräknat inkomstbortfall, administration och passagerarersättning - summerar alltså till 35 miljoner. I relation till de totala kostnaderna är detta 35/5788 = 0,6%. Summan är även mindre än den oväntade kostnadsminskningen som ägde rum trots ungdomarnas (får man förmoda) ökade resande 2018.
Regionens kommunikatörer är tydligen inte tänka att kommunicera kring beslut, kostnader och prioriteringar - men desto mer kring varumärket region Skåne.

Slutligen kan man förvisso tycka att ungdomar bör betala ett pris när de åker för att undvika okynnesåkande och signallera att saker inte är gratis bara för att de är skattefinansierade. Detta argument har jag dock hittills inte stött på någon som fört fram.

Bonusmaterial till DN-kolumnen om elevers framtidsspaningar

Min senaste DN-kolumn bygger på en doktorsavhandling av Christer Bjurwill:
Framtidsföreställningar - Analys och tolkning av 900 elevers uppsatser och semantiska skattningar (Gleerup, Malmö, 1986)
Ur kolumnen:
Vilka lärdomar kan vi dra, nu när det en gång avlägset hägrande år 2000 i stället ligger långt bak i det förflutna? Ungas oro inför framtiden tycks onekligen finnas kvar, men i flera fall har föremålen för oron skiftat en smula. Det tidiga 80-talets oro för kallt krig och lokal miljöförstöring har i dag ersatts av oro för terrorism och global uppvärmning.
På ett område är elevernas formuleringar emellertid så gott som omöjliga att skilja från dagens debatt. Det gäller oron för att robotar ska ta våra jobb, bli onda och förgöra människan.
Figuren nedan sammanfattar flera av huvudresultaten. Notera hur pessimismen om världen systematiskt är större än pessimismen om Sverige, som i sin tur är större än pessimismen om den egna framtiden. Detta är ett vanligt resultat, folk tycker i regel att de själva har det ok, men att det går åt skogen med världen.
Nedan visas två exempel på hur eleverna funderade kring framtiden 1983. Bland annat var det intressant att påminnas om att Sverige då hade haft ekonomiska problem under lång tid, och socialdemokraterna hade nyss återtagit regeringsmakten efter de borgerlig åren 76-82. För en eleve, var detta en källa till optimism, och detta är nog också den framtidsspaning som träffade mest rätt - inte minst rörande Åhus:
När det gäller robotar och datorer var eleverna minst lika skeptiska som människor verkar vara idag. Här är ett exempel:


Kolumn i DN om huruvida handel skapar ojämlikhet (bland annat)

Tisdagens DN-kolumn är inspirerad av en särskild hylla som finns i de flesta välsorterade livsmedelsbutiker i Sverige, nämligen importhyllan. Numera kallas den oftast "All världens mat" och den hyser en säregen blandning av produkter.
Detta leder till en diskussion om handel och globalisering i allmänhet. Bland annat nämner jag ett nytt papper som undersöker närmare vilka länder som gör att det finns ett positivt samband mellan globalisering och ojämlikhet inom rika länder. Det är skrivet av Florian Dorn, Clemens Fuest och Niklas Potrafke. och nyligen publicerat som working paper.
En illustrativ bild ur pappret visas nedan: På x-axeln visas ökning av globalisering, på y-axeln ökning av ojämlikhet (för disponibel inkomst). Det syns tydligt att det positiva sambandet mellan globalisering och ojämlikhet drivs av Kina och några transitionsländer i Östeuropa. (I pappret finns IV-skattningar och andra globaliseringsmått, men en bra scatterplot av förstadifferenser är (som så ofta) tillräckligt för att förmedla poängen.
Jag nämner också ett resultat om öppenhet och lönediskriminering. Det kommer från Black & Brainerd (2004). Ur abstract:
The authors compare the change in the gender wage gap between 1976 and 1993 in concentrated versus competitive manufacturing industries, using the latter as a control for changes in the gender wage gap that are unrelated to competitive pressures. They find that while trade increases wage inequality by modestly reducing the relative wages of less-skilled workers, at the same time it appears to benefit women by reducing the ability of firms to discriminate.