Visar poster taggade dn-kronikor:

Källor och bakgrund till DN-kolumn om hur det marknadsliberala försvaret för migration nästan försvann

I DN skriver jag idag om hur det marknadsliberala försvaret för migration nästan har försvunnit i Sverige. Jag tror mig ha hittat tre nyckelbeslut:
  1. När även M och L (dåvarande fp) ville ha övergångsregler för att förhindra social turism i samband med EU-utvidgningen 2004.
  2. När Fredrik Reinfeldt i sitt sommartal 2014 ber svenskarna om att "öppna era hjärtan"
  3. När Ulf Kristersson i sitt Visbytal 2022 väljer att hylla Sverigedemokraterna för deras motstånd mot invandringen

Källor och bakgrund:
Effekterna av EU-utvidningenen och påståendena om social turism har utvärderats både av Joakim Ruist samt av Christer Gerdes och Eskil Wadensjö. Här skriver Europaportalen om Ruists studie. Här och här finns inslag i Sveriges Radio om Gerdes & Wadensjäls studie.
De vetenskapliga publikationerna är
Ruist, Joakim. "Free Immigration and Welfare Access: The Swedish Experience". Fiscal Studies 35, nr 1 (2014): 19–39. https://doi.org/10.1111/j.1475-5890.2014.12021.x
Gerdes, Christer, och Eskil Wadensjö. "Post-Enlargement Migration and Labour Market Impact in Sweden", i "EU Labor Markets After Post-Enlargement Migration"sid 163–79. Springer, 2009. http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-29633
När det gäller debatten om övergångsreglerna för EU:s nya medlemsländer 2004 gjorde jag möjligen mer research än nödvändigt, men det är ett intressant ämne. Mycket känns igen: Folkpartiet är djupt splittrat, och ungdomsförbundet hotar med bojkott (så inget nytt här...). Dessutom illustreras lite social choice-teori eftersom en riksdagsmajoritet är för övergångsregler - men ändå införs inga. Här är ett gäng artiklar jag letade fram:
Slutligen:
I sin bok Landsförrädare berättar talskrivaren Moa Berglöf att det faktiskt inte var hon, utan statsministern själv, som förde in formuleringen Öppna era hjärtan i talet. Boken är klart läsvärd för den som vill pussla ihop en bild av hur svensk politik fungerar.

DN-kolumn om papperslösa och några funderingar om moraliska mellanhänder

Förra veckan hade jag en DN-kolumn om migration, arbetsmarknad och papperslösa. Ett utdrag:
Oavsett om papperslösas rätt till sjukvård och skolgång för barnen betraktas som ett utslag av orimlig naivitet eller ett minimum av medmänsklighet, är det inget som ger en inkomst som går att leva på. Många papperslösa vill därför arbeta för att försörja sig, och deras utsatta situation gör dem beredda att acceptera löner och villkor som få svenska medborgare ens skulle överväga.

Många svenskar har dock etiska invändningar antingen mot att använda illegal arbetskraft eller mot att använda personer i utsatt ställning som billig arbetskraft. Men eftersom de papperslösa finns här och behöver försörja sig, har det uppstått en marknad för mellanhänder med rymligare samvete. Mot ett påslag på priset tar de på sig hela eller delar av den moraliska klandervärdheten och gör det möjligt för den övre medelklassen att köpa städtjänster i (tillräckligt) god tro. Minns hur Andersson försvarade sig med att hon upprepade gånger hade frågat städföretaget om kollektivavtal fanns – och fått jakande svar.

Utgångspunkten för texten är Magdalena Anderssons knixiga situation då en efterlyst svartjobbare städade hennes hem. Ett syfte med DN-texten är att undersöka hur dylika situationer uppstår. Tesen jag lutar åt är alltså följande argumentation:
  1. Diverse egenheter i migrationspolitiken och dess implementering gör att det finns papperslösa i Sverige som vill vara här men är utsatta och vill/behöver jobba för sin försörjning.
  2. Svenskar har av lite olika skäl ofta etiska invändningar mot att dra nytta av papperslösas vilja att arbeta, men...
  3. ...det finns undantag: De moraliska mellanhänderna. Dessa företag erbjuder en verksamhet som är tillräckligt ordnad och dyr för att vara acceptabel för folkflertalet, men via ett eller flera lager av mellanhänder är det ofta billig papperslös arbetskraft som gör åtminstone delar av det faktiska jobbet.

En fundering är om gigekonomin kanske kan förstås som en typ av konkurrens på marknaden för moraliska mellanhänder: Mellanhänderna tar en mindre andel, men kunden kommer också närmare den som faktiskt utför arbetet, vilket gör att maktasymmetrier blir mer påtagliga. Fenomenet är (skulle jag gissa) mer etiskt accepterat än att anlita svarta städare, men mindre accepterat än "köra och hämta sin pizza själv", som det brukar heta när den medelklassens foodora-lathet kritiseras.

Tolkningen styrks av att de flesta gigtjänster numera erbjuder möjlighet att ge dricks åt giggaren (vilket någon dock kanske skulle hävda stärker maktasymmetrin ytterligare).

DN-kolumn om gränskontroller och juridik när den är som sämst

Lekte ni påhittade lekar på skolgården när du var barn? Hände det att någon berättade om en ny regel, eller omtolkade regeltillämpningen mitt i leken, kanske just när du höll på att vinna?
I sämre stunder är det tyvärr så juridiken fungerar. Men lagar och regler som är tydliga, transparenta och tillämpas lika för alla vinner alla på i längden.

I min senaste DN-kolumn exemplifierar jag detta med gränskontrollerna vid Öresundsbron och med GDPR.

Två bra artiklar med fakta om gränskontrollerna: Europaportalen och NewsÖresund

GDPR dyftades i #berghwernberg tidigare i år - lyssna här!

I DN om Pietra Rivolis "The Travels of a T–Shirt in the Global Economy"

DN har en sommarserie i vilken skribenterna ombetts att skriva om böcker som hjälper oss att förstå vår samtid. Jag skriver om "The Travels of a T–Shirt in the Global Economy" av Pietra Rivoli (som jag också tipsat om i Bergh & Wernberg). Ur texten:
T-tröjan som såldes billigt i Florida var alltså gjord av bomull odlad inte långt ifrån Florida, i delstaten Texas. Men tyget vävdes och tröjan syddes på andra sidan jordklotet, innan den åter transporterades till USA för att säljas till priset av en billig hamburgare. Det ligger nära till hands att tolka T-tröjans farande över jordklotet som ett klockrent exempel på marknadslogikens avigsidor, men så enkelt är det inte. Kinesiska T-tröjor görs av bomull från Texas, inte främst på grund av marknadskrafterna, utan för att USA:s bomullsindustri åtnjuter subventioner och politiska stöd som går tillbaka till slaveriets dagar.

Länkar och bakgrund till kolumn om elsparkcyklar

I min senaste DN-kolumn återvänder jag till debatten om elsparkcyklarna, och granskar den kritik som brukar riktas mot dessa. Jag återkopplar till min DN-kolumn om gig-ekonomin från december 2019
i vilken jag drev följande åsikt:
Det finns starka skäl att vara orolig för dålig integration, arbetslöshet bland invandrare, droghandel och gängvåld. Framväxten av en sektor där människor trots låg utbildning och begränsade språkkunskaper kan tjäna lagliga pengar på att ladda elcyklar och montera Ikeamöbler behöver i det läget inte vara ett problem.
Det kom många svar på mitt inlägg, men de var tämligen trötta. Flera följde ett vanligt men simpelt argumentationstrick. Den som hävdar att X i varje fall inte gör det svårare att lösa Y, får svar som går ut på att X minsann inte räcker för att lösa Y.
Så här skrev exempelvis Karin Pihls kommentar i GP:
Frågan är hur många jobb som kan skapas i den sektorn [gigekonomin]. Trots att det är möjligt att med teknikens hjälp skapa låglönejobb som "vi andra" inte märker – hur många av de cirka 123 000 arbetslösa utan gymnasial utbildning kan få jobb som cykelplockare? Så många elsparkcyklar finns det knappast
Pihls slutkläm:
Allt låta folk gå på socialbidrag år ut och år in är inte kul. Utbildningsinsatser kostar enorma summor. Men frågan är hur mycket man vinner – ekonomiskt och socialt – på att i stället förvandla Sverige till ett samhälle vars sociala, ekonomiska och kulturella ojämlikhet saknar motstycke för ett modernt land.
(Här tycker jag att Pihl gjorde en liten tankevurpa, ty ävenom elsparkcyklarna skulle skapa klyftor, hur kan de göra Sverige till ett land "vars sociala, ekonomiska och kulturella ojämlikhet saknar motstycke för ett modernt land", cyklarna är ju ett internationellt fenomen som dyker upp i massor av länder samtidigt...
Mats Skogkär i Sydsvenskan (under rubriken "Enkla jobb ingen hjälp mot gängen"):
På en punkt framstår dock Berghs förväntningar på vad gigekonomin kan åstadkomma som väl optimistiska. Det är när han ser framväxten av denna marknad för enkla jobb som ett sätt att motverka rekrytering till kriminella gäng. Få av dem som lockas av gängmiljöns snabba pengar och en tillvaro utanför lagen lär se de slitsamma och dåligt betalda jobb gigekonomin erbjuder okvalificerad arbetskraft som ett alternativ på allvar värt att överväga. Enkla jobb är inte Lösningen – den med stort L – men en del av lösningen. Dock inte på alla problem i samhället.

Även Björn Werner tog till orda:
I Boots Rileys "Sorry to bother you", som Pahnke såväl som Bergh förhåller sig till, inser den svarte telefonförsäljaren att han plötsligt stiger i rang om han pratar med en vit röst. "Den ger inga svar för den som vill veta hur det är att vara i en situation där laddning av elcyklar framstår som ett rimligt sätt att dryga ut hushållskassan" skriver Bergh. Det stämmer. Men det stämmer också att filmen, hårt tillskruvat, skildrar en värld som ändå är sann – där vissa personer födda i en viss del i samhället under en särskilt lycklig stjärna har det bättre än andra: Den som invandrat från ett främmande land får nöja sig med gig för att det inte finns några fasta jobb. I Kina kämpar ingen för din rätt att få arbeta på ett sätt som får dig att vilja leva. Och i vissa hemländer är situationen så krisartad att få val längre finns.
Werners argumentation tycks gå ut på att den som tycker att vuxna klarar av att avgöra om de ska ladda elsparkcyklar mot betalning inte också kan tro att samhället är orättvist såtillvida att vissa är födda under en "särskilt lycklig stjärna", men det går såklart utmärkt att ha båda dessa åsikter.
Moa Berglöf kommenterade genom att först återge min kolumn, därefter ETCs (sanslösa) kommentar, för att sedan placera sig själv mellan dessa positioner:
Vänsterdebattörer lät inte vänta på sig utan greppade snabbt den lågt hängande frukten. Tycker Bergh att alla arbetsplatser där människor jobbar per definition har en perfekt arbetsmiljö? Ofattbart. "Andreas Bergh och andra marknadsliberaler vill att vi alla, eller så många som möjligt, ska förlora grundläggande rättigheter, tillåta generell dumpning av löner och villkor, något som skulle förskjuta makten ännu mer till arbetsköparen – eller för att tala gigekonomiska: förmedlaren", kommenterade Andreas Gustavsson på Dagens ETC (5/9).
Först en krönika som med blind tro på den fria viljan överser med eventuella problem. Sedan de sedvanliga vänstersvaren om att alla marknadsliberaler är onda. Så enkelt dödar man en fråga som kräver både seriösa svar och gemensamma ansträngningar.
Övriga källor:
Ett försvarsinlägg från Circs Nordenchef (Circ verkar nu ha gett upp den svenska marknaden, i varje fall syns de inte i Malmö/Lund längre)
Många använder elsparkcyklar för den första eller sista kilometern till och från kollektivtrafiken. Även om elsparkcyklarna inte är en helhetslösning, kan de bidra till att reducera koldioxidavtrycket från de personer som annars helt skulle välja bort kollektivtrafiken till förmån för bilen. När det finns elsparkcyklar tillgängliga på strategiskt utvalda ställen i staden har de alltså en stor potential att komplettera kollektivtrafiken och att därmed ersätta betydande delar av biltrafiken.
– Kommunerna improviserar utifrån en lagstiftning som inte är anpassad för elsparkcyklarna och riskerar att hamna snett. Det är besvärande att regeringen inte kommit sig för att ta några initiativ till en bättre lagstiftning trots att elsparkcyklarna varit en del av stadsbilden under ett par år, säger Carl Bergkvist.
Fleming (2015), The Bicycle Boom and Women's Rights, The Gettysburg Historical Journal 14(3), (PDF)
Podden Build for Tomorrow (tidiogare pessimists archive)
Slutligen finns en hashtag som uppmanar till att rensa trottoaren, både genom att ställa in dumt parkerade cyklar mot väggen (vilket är berömvärt), men också genom att ställa ut dem i gaten för att irritera bilister och påskynda den politiska processen, vilket förefaller vara ett dumt och trafikfarligt sätt att hantera problemet. Och upplysningsvis ska Malmös kanaler hållas utanför denna fråga:
Några fler exempel:

Uppdatering, 29 juni
Kolumnen har kommenterats av Adam Cwejman i GP. Han skriver bl a
Bergh ägnar så många ord åt det oväsentliga att han missar det uppenbara: Det är ingen som bryr sig om själva fordonet eller tekniken, utan om hur det hanteras i det offentliga rummet
Oväsentligt enligt Cwejman kanske, men visst har det förts en debatt både om tekniken (med fokus på fordonens hållbarhet) och om affärsmodellen. Jag kommenterar båda, men konstaterar också att det just nu är parkeringsproblemen som diskuteras mest. Om detta skriver Cwejman:
Cyklar och bilar kan också felparkeras. Det är också sådant som väcker irritation. Men det finns en rimlig möjlighet, genom ett gemensamt regelverk och parkeringsplatser, att parkera en cykel i ett offentligt eller privat cykelställ [...]
Detta är exakt min poäng, och som jag skriver har kommunen försvårat ordentlig parkering av elsparkcyklarna genom att få företagen att införa no-parking zoner även där det finns kommunala cykelställ, vilket bidrar till parkeringsproblemen.
Cwejman fortsätter:
Bergh missar det uppenbara problemet eftersom han är mer intresserad av att finna Ludditer och motvilja mot ny teknik än att förstå att vi har att göra med konsekvenserna av vad som händer när normer inte håller jämn takt med gemensamma regelverk.
Det stämmer inte, och det är en vansklig argumentationsteknik att försöka formulera vad en skribent är intresserad av. Självklart kan problemen beskrivas som att normer och regelverk inte håller jämn takt när tekniken utvecklas snabbt. Sedan skriver Cwejman:
Bergh ställer frågan om elsparkcyklarna kommer överleva den "kommunala regleringsivern" som säkerligen följer som en konsekvens av det folkliga missnöjet. Frågan är helt felställd: Kommer elsparkcyklarna överleva om deras plats på gator och torg inte regleras på ett sätt som motsvarar cykeln eller bilen?
Så kan man också formulera frågan, och vi verkar eniga om att kommunen bör behandla elsparkcyklar som kommunen behandlar cyklar. Det betyder rimligen att de bör kunna parkeras i alla stadens cykelställ, och att kommunen inte rimligen tar ut någon särskild avgift från uthyrningsföretagen. Eller?