Jag har med intresse följt debatten om liberal nationalism. I det senaste numret av Liberal Debatt skriver Clara Sandelind kritiskt om idén, och gör flera bra poänger rörande den missionerande och intoleranta liberalismen som finns exempelvis bland liberala feminster som ska "frigöra kvinnor från andra kulturer genom att tvinga av dem slöjan" och i den mer konservativa varianten som betonar svenskakunskaper och skötsamhet.
"Liberalism behöver inte ta denna intoleranta form", skriver Clara, "men den löper betydligt större risk att göra det i kombination med nationalism".
Jag förstår poängen, men jag är inte övertygad. Faktum är att det senare i samma nummer av Liberal Debatt (näst sist, faktiskt) dyker upp en lysande artikel om något av det mest svenska som finns – Astrid Lindgren – vars bok Bröderna Lejonhjärta genomsyras av frihetslängtan, och dessutom en tolerant sådan.
Eva Forslund som skrivit artikeln menar att Lindgren beskriver en frihetslängtan
"som är både enkel och avskalad, långt borta från storpolitiska visioner – friheten i det lilla livet, att få leva i fred utan att behöva motivera varför eller ens förtjäna friheten."
Forslund citerar ett fint stycke ur Bröderna Lejonhjärta:
I Astrid Lindgrens texter finns alltså ett försvar av friheten utan pekpinnar om hur den ska användas. Det skulle därmed kunna hävdas att det redan finns en liberal nationalism i Sverige, som är annorlunda än de intoleranta varianter som Sandelind kritiserar.
Vi behöver bara bejaka den.
