Berghs betraktelser

David Larsson Heidenblad skriver under strecket om Morgan Housels nya bok "Same as ever: A guide to what never changes"

den viktigaste frågan för att möta framtiden är ... vad kommer inte att förändras det närmaste decenniet? [...] människor kommer att fungera och agera på ungefär samma sätt som i dag. De kommer att drivas av rädsla och girighet, söka social samhörighet med och bekräftelse av andra. När vi föreställer oss framtiden är det således mänskliga beteenden vi bör fokusera på – inte specifika händelser eller tillstånd.

Detta är klokt och kan nog vara en förklaring till att effekter av ny teknik på kort sikt ofta överskattas.

Slutklämmen:

Housel förordar att man tar ett steg tillbaka och funderar över hållbarheten i det man väljer att ta in. Kommer det jag läser nu ha ett värde för mig om ett år? Om tio år? Svaret kommer förstås ofta att vara nej. Och det är inget fel med det: livet levs ju här och nu. Men för den som vill vara förberedd på framtiden och de överraskningar den kommer att föra med sig kan det vara klokt att se över balansen. Det finns många böcker ditt framtida jag kommer önska att det hade läst sommaren 2024!

Läser i Prospect Magazine en recension av en ny bok om John Rawls, och påminns om varför jag en gång själv lade Rawls åt sidan i mitt sökande efter rättviseprinciper:

precisely because Chandler invites us to reckon with a richer rather than a reductive Rawls, the theory becomes a hazy practical guide, tricky to operationalise. We learn that Rawls talked vaguely about the bottom half of all earners being the "most disadvantaged", so who, exactly, are we to put first? Given his special focus on paid work, how are we to factor in the claims of the unemployed, carers and workless disabled people, who are often the poorest of all? After we’ve clocked that Rawls wants to prioritise not the incomes of the disadvantaged but the fuzzier and less-measurable goal of their "life chances", how can we expect his tests to settle thorny policy dilemmas?

Boken i fråga: Free and Equal: What Would a Fair Society Look Like? av Daniel Chandler

Recensent: Tom Clark

For the most part, "Thank You for Being Late" is a master class in explaining. It canters along at a pace that is quick enough to permit learning without getting bogged down. Inevitably he sometimes gets the balance wrong, either allowing his informants to ramble on, or skating over a thorny detail: For instance, having admitted that productivity numbers have not leapt forward in the same way that technology has, he asks us, in effect, to trust him, they will.

Peter Esaiasson skriver i GP med anöedning av Journalisten Liza Alexandrova-Zorinas reportagebok "Imperiets barn".

Inledningen:

I Sverige lever åtminstone 100 000 personer från länder och regioner som ingick i det gamla Sovjetimperiet. De hålls samman av delade historiska erfarenheter och av det ryska språket. Om denna multietniska post-sovjetiska diaspora har journalisten Liza Alexandrova-Zorina skrivit reportageboken Imperiets barn. Det är en drabbande skildring av våld (tjetjenerna har störst våldskapital), utnyttjande och bedrägerier.

En intressant passage:

Hynek Pallas som skriver på GP:s kultursida ser en lösning på problemen som tas upp i boken: "Parallellsamhällen är något man bäst slår sönder med större och starkare rättighet för de utsatta." Men hur ger man rättigheter till de som saknar uppehållstillstånd eller som vistas i landet på oriktiga grunder? Genom att bevilja uppehållstillstånd på bredare grunder än i dag? Det skulle hjälpa de utsatta individerna här och nu men skapa migrationsrörelser som få i Sverige är beredda att acceptera.

Till jävligheterna hör att många individer i boken trots eländet föredrar att vistas i Sverige framför att utvisas till hemlandet. Och det gäller för övrigt också den nicaraguanska kvinnan utan uppehållstillstånd som städade hemma hos Magdalena Andersson julen 2021.

Den jobbiga sanningen är att Imperiets barn lyfter ett samhällsproblem utan goda lösningar. "Så ska vi inte ha det i Sverige". Nej, men hur ska vi ha det då? Det vore välkommet om fler tänkte igenom svaret på denna uppföljande fråga.

Skriver om Andreas Cervenkas bok Girig-Sverige i Sydsvenskan. Min kanske viktigaste poäng:

Det mest problematiska i boken är att ojämlikhet beskrivs som ett problem oavsett hur den har uppstått. Det förhållningssättet bortser nämligen från procedurers stora betydelse. Har de rika blivit rika genom legitima transaktioner och frivilliga byten, genom tur och tillfälligheter eller genom korruption och rofferi? Detta spelar roll, både för människors uppfattningar om hur rättvis fördelningen är, och för samhällets totala välståndsnivå.

En annan poäng är att välfärdsstaten innebär att människors behov av eget sparande minskar. Många skulle nog se det som en av välfärdsstatens finesser, men det ökar också förmögenhetsojämlikheten.

Sveriges ojämna förmögenhetsfördelning är delvis en konsekvens av den svenska välfärdsstaten. Tack vare den behöver de flesta inte ha en privat förmögenhet för att hantera oväntade vårdbehov, inkomstbortfall och försörjning på ålderns höst.

Argumentet jag anför är teoretiskt, men det finns empirisk evidens. Här skriver Cato om frågan. Här är ett ECB-working paper i vars abstract följande står att läsa:

multilevel cross-country regressions show that the degree of welfare state spending across countries is negatively correlated with household net wealth. These findings suggest that social services provided by the state are substitutes for private wealth accumulation and partly explain observed differences in levels of household net wealth across European countries. In particular, the effect of substitution relative to net wealth decreases with growing wealth levels. This implies that an increase in welfare state spending goes along with an increase - rather than a decrease - of observed wealth inequality

En illustrativ figur ur pappret:

Slutligen är det värt att uppmärksamma den i mina ögon relativt skakiga metoden som Credit Suisse använder. Så här beskrivs den [något nedkortat]

The first step establishes the average level of wealth for each country. The best source of data for this purpose is household balance sheet (HBS) data, which are now provided by 50 countries, although 25 of these countries cover only financial assets and debts [...] the results are supplemented by econometric techniques, which generate estimates of the level of wealth in countries that lack direct information for one or more years.

The second step involves constructing the pattern of wealth holdings within nations. We use direct data on the distribution of wealth for 37 countries. Inspection of data for these countries suggests a relationship between wealth distribution and income distribution, which can be exploited in order to provide an initial estimate of wealth distribution for the other 157 countries, which have data on income distribution but not on wealth ownership.

the third step makes use of the information in the Forbes world list of billionaires to adjust the wealth distribution pattern in the highest wealth ranges