Visar poster taggade bocker:

Bryan Caplans seriebok om fri invandring

Ekonomen Bryan Caplan är senast känd för The Case Against Education: Why the Education System Is a Waste of Time and Money och kanske mest känd för The Myth of the Rational Voter: Why Democracies Choose Bad Policies. Båda dessa böcker är härligt provocerande och välskrivna.
Hans senaste bok verkar minst lika intressant. Caplan har samarbetat med illustratören Zach Weinersmith och gett ut en seriebok som pläderar för öppna gränser. Jag finner både konceptet och ämnet högintressant.
Boken har fått hyfsat bra kritik. Så här skriver David R Henderson:
Caplan considers virtually every argument against open borders and demolishes each with a figurative Howitzer.
Henderson har dock viss kritik:
Caplan, to his credit, looks boldly at the strongest objection that immigration critic George Borjas, an economics professor at Harvard, has made. Borjas and his Harvard colleague Lawrence Katz reported in 2007 that in the long run increased immigration from Mexico had reduced the wages of native U.S. dropouts by 4.8 percent. That’s a small change. But it also leads to my one substantive criticism. The 4.8 percent number is the result of about 1 million legal immigrants a year and about 11 million illegal immigrants. What would the number look like with the tens of millions of new relatively unskilled immigrants who would likely come here in just a few years? It might be a bigger drop; it might even be an increase as U.S. dropouts find that their English-language skills give them a leg up. We simply don’t know.
Det amerikanska perspektivet är tydligt - och på många sätt informativt. Så här kommenterar Henderson Caplans diskussion av Friedmans klassiska påstående om invandring och välfärdsstat:
Even Milton Friedman, a strong advocate of economic freedom, stated, "You cannot simultaneously have free immigration and a welfare state." Caplan’s response to Friedman’s objection is one of the strongest parts of book. He admits that immigrants would be disproportionately low-income but points out that a large part of the federal government’s budget is for defense and it doesn’t cost more to defend a larger population in the United States than it costs to defend a smaller one. Taxing immigrants, therefore, lightens the fiscal burden for those of us who are already here. [...] He also proposes a keyhole solution that would cut the cost of immigration and is, in fact, already in force under the Welfare Reform Act of 1996: make even legal immigrants non-eligible for welfare for a certain length of time.
Även konceptet att göra en seriebok (med massor av fotnoter och källor) verkar gillas av de flesta. Ett exempel:


Framgång för Erik Mobergs bok om statsvetenskap

Erik Mobergs bok om statsvetenskap, Towards a science of states, finns sedan några år på engelska och har letat sig in på litteraturlistan för "Introduction to Politics" i Essex (som essential reading dessutom!).
Jag tycker detta är kul, dels för att boken är riktigt bra, och dels för att det tyder på någon form av mertitokrati att en självpublicerad bok av en icke-universitetsaffilierad författare vars hemsida måste ses för att förstås, kan sprida sig på egna meriter.

Om Elmbrant och Bregman på sydsvenskans kultursida

Jag läste Björn Elmbrants "Marknadens tyranni – och hur vi kan rädda demokratin." (Leopard förlag) och Rutger Bregmans "Utopia för realister" (översättning: Per Holmer. Natur & Kultur) och skrev om båda i Sydsvenskan.
Om Elmbrants bok:
En fördel med att skriva denna recension 2019 är att det engelska begreppet rant har börjat användas på svenska. Det betyder gormande, klagan, predikan, ordsvall. Elmbrant rantar i uppemot 300 sidor
Om Bregmans:
För Bregman är det slentrianmässiga klagandet på kapitalismen en enorm energitjuv för vänstern. Han konstaterar utan omsvep att kapitalismen gett ett enormt välstånd, och låter detta konstaterande leda till en diskussion om hur välståndet kan användas för radikala reformer.

Om Fukuyamas fråga, finanskrisen och ett läsvärt bokkapitel av Mattias Svensson

I motsats till en viss svensk statsvetarprofessor är jag inte så bundis med Francis Fukuyama att jag kallar honom Frasse, men icke desto mindre är jag fascinerad av Fukuyamas numera episkt utskällda tes om historiens slut. En detalj som illustrerar hur intellektuella placeras (och för all del placerar sig själva) i fack är att Fukuyamas ursprungliga artikel i The National Interest 1989 hette
The End of History?
Påståendet var alltså från början en fråga. Detta ändrades när artikeln utvecklades till en bok, som istället fick ett dramatiskt tillägg till titeln:
The End of History and the Last Man
Nu har F. släppt en ny bok, Identity, som inte fått särskilt bra recensioner. Ur The new republic:
The End of History was wrong, but it was also stimulating, breathtakingly ambitious, a paean to the importance of ideas. [...] Identity, by contrast, both begins and ends with a whimper.
Fukuyamas samtal med Ezra Klein var emellertid intressant. Fukuyama ställde där en fråga som är värd att fundera på:
Varför ledde 2008 års finanskris i USA till en högervåg i form av teapartyrörelsen, när den borde gett upphov till en vänstervåg?
Fukuyamas svar, som jag förstått det, är att vänstern fastnade i identitetspolitik istället för att formulera politik för att bekämpa ekonomisk ojämlikhet. Det ligger nog något i det. Men varför blev det så? Jag funderar på om det har med ekonomiintresse att göra. Så här skulle det kunna vara:
Om man utan specialkunskaper i finansiell och institutionell ekonomi betraktar finanskrisen, och dessutom har tendens att tycka att offentliga ingrepp i marknadsekonomin behövs för att rätta till de problem som vinstmaximerande aktörer ställer till med, då upplevde man sannolikt att finanskrisen hade följande förlopp:
  1. Banker och finansinstitut vinstmaximerar, tar risker och tjänar massor med pengar
  2. Det blir ekonomisk kris
  3. Staten ingriper i syfte att mildra effekterna av krisen
  4. Ekonomin återhämtar sig
  5. Börja om från 1.
Är man ointresserad av nationalekonomi och har en världsbild som lutar bara en smula åt vänster, måste finanskrisen alltså ha tett sig förutsägbar på gränsen till tråkig, och om något ha föranlett en marginell justering vänsterut på den politiska skalan (då de problem som bankernas girighet syntes skapa sannolikt tedde sig större än vad många trott). Mot den bakgrunden var det kanske inte särskilt konstigt att många inom vänstern ägnade sig åt annat.
Betraktad ur ett annat perspektiv, kan finanskrisen te sig väldigt annorlunda. Det finns en liberal kritik mot hur det finansiella systemet är konstruerat och mot statens roll i finanskrisen, som även många på vänsterkanten borde finna tilltalande. Men då måste någon förklara denna kritik på ett begripligt och trovärdigt sätt.
Av detta skäl kom det sig att jag läste kapitel 2 i "Den stora statens återkomst" av Mattias Svensson. Precis som jag misstänkte, är detta kapitel en utmärkt introduktion till den marknadsliberala synen på finanskrisen och till varför denna syn även borde tilltala många på vänsterkanten.
Rubriken sammanfattar budskapet väl:
Det finns gott om referenser för den som vill läsa mer, men det tar sin tid att hitta dem eftersom boken dels använder sig av slutnoter och dels har spritt ut referenserns på sju (!) olika litteraturlistor.
Trots detta måste kapitlet starkt rekommenderas!