Visar poster taggade valfardsstat:

Andel försörjda av olika bidrag 1970-2017

Serien "Antalet helårsekvivalenter i åldrarna 20-64 som försörjdes med sociala ersättningar och bidrag" är intressant att följa. SCBs statistik har dock ett brott 1990, som dock inte inte att jämförelser över tid är intressanta.
Så här såg det ut 1970-2014 (detta är versionen som finns i senaste utgåvan av min bok Den kapitalistiska välfärdsstaten).
Så här ser den senaste statistiken från SCB ut:
Trenden från 1970 till 1990-talskrisens bottenår 1993 var onekligen problematisk. Det är värt att påminna om att det då rådde bred samsyn kring att trenden måste brytas genom att göra arbete mer lönsamt relativt de olika ersättningarna. Det är värt att påminna om detta eftersom som det stundom antyds att ersättningarna sänktes enbart av ideologiska skäl.
Efter 1990-talskrisen har emellertid utvecklingen vänt. Värt att notera är dock att arbetsmarknadsåtgärderna åter expanderat och därmed "döljer" en del av arbetslösheten. Det kan nog vara bra givet att åtgärderna är produktiva och meningsfulla, men det onekligen kan diskuteras om så är fallet...

Källor, bakgrund och sammanfattning av gårdagens DN-kolumn om välfärdsutgifter

Min kolumn i gårdagens DN handlar om välfärdsutgifterna i Sverige. I somras kom en nyhet om hög personalomsättning i den kommunala barnomsorgen, och av de tre storstäderna var Malmö klart sämst. Ur min kolumn:
Just Malmö har styrts av socialdemokrater nästan oavbrutet sedan den allmänna rösträtten infördes 1919 (undantagen är 1985–1988 och 1991–1994). I en sådan kommun kan invånarna inte rimligen vänta sig låga skatter eller idealiska villkor för småföretagande. Men visst borde en barnomsorg som har råd att behålla duktig personal vara inom räckhåll i svenska storstäder där socialdemokraterna styrt nästan alltid?
Jag pekar på tre faktorer som ändrats sedan 1990-talet, då nationalekonomer starkt rekommenderade sparsamhet och rationaliseringar inom den offentliga sektorn:
  1. Då hade den offentliga sektorn växt trendmässigt under nästan hela 1900-talet. Nu har vi två decennier av rationalisering, konkurrensutsättning och besparingar inom offentlig sektor (med varierande framgång)
  2. Under 1990-talskrisen var Sveriges ekonomi i dåligt skick: Hög statsskuld, höga skatter, budgetunderskott, och bristande konkurrenskraft. Idag är läget väldigt annorlunda.
  3. Vi är ungefär 50% rikare (mätt som real BNP/capita), och inkomstelasticiteten för välfärdstjänster är sannolikt högre än 1.
Punkt 1 och 2 talar för att det idag, jämfört med 1990-talet, inte är lika riskabelt att låta de offentliga välfärdsutgifterna växa.
Jag sätter dock inte likhetstecken mellan välfärd och skattefinansierad välfärd, och avslutar artikeln som följer:
Ökningen måste inte komma via den offentliga budgeten och finansieras med ökade skatter. Det kan till viss del göras omprioriteringar inom den offentliga sektorn. Det kan också slussas mer privata pengar till välfärdstjänsterna via avgifter, tilläggstjänster eller fler helprivata alternativ vid sidan om den offentliga sektorn. I grunden är finansieringen en ideologisk fråga. Så länge vi har valt att skattefinansiera vård och omsorg för merparten av befolkningen bör vi dock vara beredda att betala vad det kostar. Det jag försökt säga med denna långa text är egentligen väldigt enkelt: Om vi vill, har vi råd.
Artikeln ledde till att jag och Timbros Jacob Lundberg diskuterade frågan i radions Studio Ett, och det blev ett samtal utan maximal konfliktnivå i studion, vilket många tycks ha uppskattat:

Källor/bakgrund:
Personalflykt och sjukskrivningar bland lärare och förskollärare i Malmö: https://www.sydsvenskan.se/2017-03-29/fler-sager-upp-sig-och-fler-blir-sjuka?redirected=1
De sociala utgifterna i Sverige och OECD: https://stats.oecd.org/Index.aspx?DataSetCode=SOCX_AGG#


Symposium i Trondheim

Har varit på symposium i Trondheim organiserat av YSI-INET & EAEPE, roliga organisationer som jag tills nyligen som bäst bara var vagt medveten om.
(Trondheim i verkligheten ser mycket bättre ut än på denna bild...)
Tema: Paradigms of Economic Policy: Examples and Lessons from the Nordics
Nedan följer några noteringar från ditt och datt under symposiet (som vanligt med disclaimern att folk presenterar papper som i regel är work in progress, och det jag finner intressant med en presentation kan vara något helt annat än vad författaren själv anser och avsett...)

Mark Nance: The collapse of Saab and the Swedish Response.
När Saab stängde i Trollhättan ökade arbetslösheten, men den föll snabbt igen. Generellt sett har Trollhättan klarat stängningen hyfast och är inte något svenskt Detroit. Svenska politiker tycks ha lärt sig av 70-talskrisen.
Tora Kjærnes Knutsen: Educational expansion and the gender wage gap
Ökningen av regionala högskolor i Norge gjorde att fler började läsa (individdata och geografiskt avstånd t lärosäte som identifikation), men kvinnor sökte sig till sjuksköterskeutb och män t ingenjörsutb, så även om kvinnor ökade sin inkomst jämfört med att inte plugga, minskade inte könslönegapet (som i Norge förklaras helt av sektorsval).
Sonja Kovacevic: The emergence of pensions in Norway
Tillfälligheter av political economy-karaktär förklarar hur pensionssystem blir till (likt Edebalk-pappret om Sverige jag ofta refererar till).
Notering till mig själv: bör läsa Roine & Waldenström 2012 om kapitalvinsters roll i inkmostfördelningen noga! Principal Component Analysis är ett viktat genomsnitt, vilket PFA inte är (mer här).

A swedish sonderweg?
Dag 2 inleddes med att min Lundakollega Erik Bengtsson gav en vrålintressant keynote om ett papper nyss antaget i Past & Present. Detta papper (som finns i pre-print här) kommer att föranleda en liten revidering av Den kapitalistiska välfärdsstaten nästa gång det är dags (ut med Lee 1989, in med Bengtsson 2017, 2018), men trevligt nog bara på sätt som stärker min poäng. (Värre blir det med de resonemang som bygger på Meghir och Palme 2005, med det är en annan historia...). Vidare lärde jag mig:
  • Det är inte bara Lars Trägård som varit inne på att jämlikhet är svenskens öde, men det tycks vara helt fel enligt Bengtsson. Erik har f ö skrivit om detta hos politologerna, och det slår mig att jag lovat Gissur och Anders där att skriva ett svar på detta inlägg, men (som de möjligen insett vid det här laget) har jag inget att invända.
  • Om kohandeln på 1930-talet lärde jag mig att P A Hansson hellre ville göra upp med liberalerna, men Bondeförbundet var mer villiga att förhandla. (Tanke: har liberalernas bristande kompromiss vilja varit till gagn för Sverige eller inte? Turerna kring hyresregleringen på 1960-talet är ännu ett exempel. Å andra sidan - skattereformen 1990 och en hel del annat under Bengt Westerbergs tid...)
Johannes Tiemer: The success of the Nordic Counties as a blueprint for small open economies
Rule of law främjar välstånd genom att möjliggöra en komplex ekonomi, och komplexitet kommer före stark BNP-tillväxt.
Slutligen, en stämningsbild från anteckningsblocket (som är noteshelf på en ipad mini 4):




Två intressanta artiklar i senaste Kyklos

Senaste numret av Kyklos innehåller flera särskilt intressanta artiklar. Här är en vars resultat inte är särskilt upplyftande för den så kallade kontakthypotesen:
Brunner, Beatrice, and Andreas Kuhn. 2018. “Immigration, Cultural Distance and Natives’ Attitudes Towards Immigrants: Evidence from Swiss Voting Results." Kyklos 71(1): 28–58.
Det viktigaste ur abstract:
  • combine community-level outcomes of 27 votes about immigration issues in Switzerland with census data to estimate the effect of immigration on natives' attitudes towards immigrants.
  • categorize immigrants into two groups according to the cultural values and beliefs of their country of origin
  • find that the share of culturally different immigrants is a significant and sizable determinant of anti-immigration votes, while the presence of culturally similar immigrants does not affect natives' voting behavior at all
  • the share of right-wing votes in favor of the Swiss People's Party appears to be more elastic with respect to the share of culturally different immigrants than natives' attitudes themselves, suggesting that the party has gained a disproportionate vote share from attitudinal changes caused by immigrant inflows.
En annan artikel i Kyklos ger ytterligare stöd för en av mina mest citerade artiklar (tillsammans med Christian Bjørnskov, lustigt nog också den i Kyklos)
Camussi, Silvia, Anna Laura Mancini, and Pietro Tommasino. 2018. “Does Trust Influence Social Expenditures? Evidence from Local Governments." Kyklos 71(1): 59–85.
Hela abstract:
We document that trust has a positive impact on the generosity of welfare spending. Our analysis relies on a unique dataset including detailed budgetary data of more than 2,000 Italian municipalities. Compared with previous contributions based on cross-country data, our approach reduces the risk of omitted variable bias and measurement errors. Furthermore, drawing on Italy's rich political history, we are able to use an instrumental variables strategy that addresses the possible endogeneity of trust.

Diskussion om basinkomst på Institutet för framtidsstudier

Igår var jag en av två discussants på Phillippe van Parijs, som talade om medborgarlön/basinkomst på Institutet för framtidsstudier. Tillsammans med Yannick Vanderborght har han nyss släpp en bok i ämnet som jag kan rekommendera till alla som vill ha en seriös genomgång av argumenten och debatten (filosofiskt, politiskt och ekonomiskt).
Seminariet kan ses på youtube (och filmades av UR). Min kommentar börjar vid 1h 10min.
Mina slides finns på slideshare.