Problem med behovsprövade bidrag och problem med tjänstepensionerna illustreras av en artikel i DN om en dam som utan uppsåt (så framställs det i artikeln och det finns ingen anledning att tro något annat) fick för mycket i bostadstillägg, och nu måste betala tillbaka 163 000 (!) till Försäkringskassan. Hur blev det så?
Svaret ges i artikeln:
Kristina Häll minns tillbaka till dagen då hon insåg sitt misstag. Det var mitt på sommaren, hon hade just kommit hem från en semester i skärgården och hittade ett brev med Pensionsmyndighetens emblem i hallens postlåda.
– Jag fick en lite oroad känsla i magen, de brukar inte skicka brev mitt i sommaren, säger hon.
På papper sammanfattade myndigheten situationen. Kristina Häll hade lämnat två felaktiga uppgifter, dels hade hon fyllt i att hon inte fick någon tjänstepension när hon visst fick det, dels hade hon inte räknat med sålda fonder som inkomst av kapital. Ingen hade märkt felet på sex år, och den felaktiga summan som betalats ut hade därför växt likt en rullande snöboll.
– Jag förstod inte att jag hade tjänstepension. Inte heller att fonder räknas som en inkomst. [min markering]
Det kan onekligen tyckas att Kristina inte hade koll på sin privatekonomi. Men faktum är att kunskapen om tjänstepensionerna är anmärkningsvärt låg, med tanke på hur länge de har funnits och hur stor del av människors totala pension de faktiskt står för. I min och Agneta Kruses ESO-rapport argumenterar vi för att detta är ett problem (som dessutom blir större i takt med att bristande indexering gör avtalsförsäkringarna alt viktigare för människors trygghet). Uppenbarligen finns det människor (åtminstone en!) som inte förstår att de ha tjänstepension ens efter att den börjat betalas ut!

Episoden bär på vissa lärdomar kring välfärdsstatens utformning. En finess med den svenska välfärdsstaten är att den oftast ger väldigt låga transaktionskostnader för medborgarna: Skatt dras automatiskt, deklarationen är för de flesta enkel, bidrag och ersättningar som den enskilde har rätt till kommer automatiskt eller är enkla att ansöka om. Denna enkelhet är sannolikt en viktig förklaring till att svenskar gärna fortsätter betala internationellt sett väldigt höga skatter.

Den som vill att svenskar ska behålla denna vilja att betala höga skatter gör därför klokt i att främja enkelhet och transparens i välfärdsstaten och dess finansiering - exempelvis genom att minska avtalsförsäkringarnas betydelse och undvika användandet av selektiva, behovsprövade bidrag.