Litteraturgenomgången är lätt att göra någorlunda bra, men svår att göra till en fröjd att läsa. Här kommer några tips.
Börja med att söka upp de artiklar och källor du vill ha med. Läs de mest centrala (de är ofta lite äldre har citeras av många andra studier) så noga att du börjar kunna fältet. När du kan det kommer du att märka att det ofta räcker att läsa abstract på andra artiklar för att förstå vad som sker i pappret. Ett sätt att snabbt komma igång kan vara att klippa in artiklarnas abstract i ett dokument. I abstract framgår i regel fråga, metod och vad författarna själva anser vara huvudresultatet. Det är emellertid sällan man hittar artikelns svaga sidor i abstract. Om du själv inte förstår hur de gjort på basis av abstract, kommer läsaren av din litteraturgenomgång inte heller att förstå. Då måste du gå in i själva artikeln och ta reda på vad som försiggår.
Undvik slappt refererande genom att bara haka på källor i slutet av ett stycke eller en mening (Bergh, 2016). Det är ofta oklart hur mycket av det som står före källan som faktiskt är hämtat från källan. Texten blir dessutom lättare att läsa, och ger mer information till läsaren genom aktiva referenser: Bergh (2016) påpekar i ett blogginlägg att slappt refererande har flera nackdelar. Använd de fördelar som det aktiva refererandet ger till att beskriva vad som sker i källan: analyserar data från USA, argumenterar teoretiskt för att, driver hårt tesen att, antyder att det kan finnas problem, och så vidare.
Slutligen: Ett vanligt nybörjarfel är att referera för mycket. Man måste inte ha en auktoritet att hålla sig i efter varje påstående. Försök sätta er in i vad en läsare tänker: Vilka påstående får henne att säga 'Stopp och belägg - hur tusan blir det så?' De bör ha flera källor, gärna beskrivna så att det framgår hur de kommer till sin överraskande slutsats. Men självklarheter behöver inte ha källa. När det råder oklarhet är det såklart alltid säkrast att ange en referens.
