Berghs betraktelser

Anna Felländer, Josefin Rosén och Li Felländer-Tsai efterfrågar en myndighet för ansvarsfull AI. Mycket kan sägas om detta (bland annat funderar jag på om myndigheter verkligen "utses"...)

Det som förbryllar mig just nu är emellertid att de gjorde detta i en debattartikel i Dagens Industri den 20 januari och sedan igen i en debattartikel i Dagens Industri den 3 april.

Den som läser noga ser att det är nästan samma artikel som publicerats två gånger. När den analyseras av första bästa textjämförelseverktyg jag hittade, blev resultatet slående: Texten i de två artiklarna är 86 procent identisk och 7 procent bara marginellt annorlunda.

Är detta ett misstag, eller är det vad man kan förvänta sig av debattsidor numera?

För en vecka sedan skrev Markus Kallifatides, Stefan Sjöberg och Daniel Suhonen på DN-debatt om inkomstutveckling och fördelning i Sverige. Rubriken var:

Ur artikeln:

Av den totala ökningen i disponibel inkomst från 1991 till 2020 har de ­rikaste 10 procenten fått nästan 34 procent, medan de fattigaste 10 procenten erhållit knappt 2 procent. Det kan se ut som att alla fått det bättre, bara väldigt olika mycket. Det är sannolikt detta som debattörer syftar på när de hävdar att alla fått det bättre. Seriösa samhällsforskare behöver dock skilja mellan pengars nominella och reala värde. [min fetning]

Självklart ska seriösa forskare skilja nominella och reala inkomster. Men det är inte seriöst av författarna att på detta sätt antyda att bilden av att alla fått det bättre beror på att någon inte förmår skilja mellan nominella och reala inkomster.

Nedan visas den statistik över inkomstutvecklingen som författarna (i mina ögon helt korrekt) antar är den som åsyftas för att visa att alla fått det bättre: disponibel inkomst efter skatt och transfereringar per konsumtionsenhet, hämtad från SCB. Denna föll under 90-talskrisen men har sedan dess ökat i alla decilgrupper.

Notera att statistiken visar "Medelvärden i tusentals kronor i 2021 års priser", vilket betyder att serien har korrigerats för inflation och visar det reala värdet.

Genomsnittet för den lägsta decilgruppen har ökat från 80 000 till 110 000 mellan 1991 och 2021. För den decil med högst inkomster är ökningen större, från 362 000 till 960 000.

Vad är då författarnas poäng? Som jag tolkar det menar de att det inte räcker att ange utvecklingen i fasta priser. De vill även subtrahera boendekostnaderna från den disponibla inkomsten. Det kan för all del vara intressant att göra - men Fredrik Kopsch har invänt mot detta:

Felet är så uppenbart att det måste vara avsiktligt. Att genomsnittshyror ökat beror framför allt på att hyrorna i nyproduktion ökat. Men den som bott i en och samma hyreslägenhet har, till följd av den svenska hyresregleringen, sett mycket modesta hyreshöjningar över lång tid.

Det är en rimlig invändning. Men lustigt nog räcker författarnas manöver med boendekostnader ändå inte för att de ska driva hem sin tes. Artikeln redovisar utfallet dels sedan 1978 dels sedan 2000. Under båda tidsperioderna har den fattigaste gruppen likväl fått det bättre, även om skillnaden i förbättring mellan decil 1 och 10 nu är ännu större. Om den senare perioden skriver de exempelvis:

Tittar vi på samma siffror för 2000-talet har den fattigaste femtedelens reella månadsinkomst mellan 2003 och 2021 ökat med enbart 1 037 kronor, medan den översta femtedelens ökat med 25 143 kronor.

Hur landar då författarna i slutsatsen att "[v]issa grupper i Sverige har sammantaget fått det sämre under de senaste decennierna"? Svaret är att de drar denna slutsats efter att också ha konstaterat att det sociala skyddets andel av bnp långsiktigt har minskat. Det stämmer (se exempelvis OECDs social spending indikator), men det är ju något helt annat än de reala disponibla inkomsterna.

Slutligen: Den som vill ifrågasätta påståendet att alla har fått det bättre de senaste decennierna behöver inte ge sig i kast med avancerade räkneövningar alls. "Alla" är ju en kategori som innefattar väldigt många... Statistik över genomsnittliga inkomster i decilgrupper vars sammansättning varierar från år till år kan se ut nästan hur som helst: Det är fullt möjligt att alla kurvor pekar lika brant uppåt samtidigt som det finns individer vars inkomster faller över tiden. De flesta människors inkomster ökar över tiden - men allas gör det givetvis inte.

Min artikel "Dags att omvärdera Riksbankens roll och ställning?" finns nu publicerad i Ekonomisk Debatt, vilket också gav en notis på Omni Ekonomi.

Artikeln är en bearbetning av detta blogginlägg, och den feedback jag har fått har varit positiv. Men en reaktion som jag fått från flera olika nationalekonomi-kollegor gör mig lite orolig.

Den lyder ungefär så här (jag sammanfattar nu respons jag fått från flera olika håll):

Makroekonomi ÄR svårt. Men delvis beror det på att den är intimt förknippad med mikroekonomi, internationell ekonomi, institutionell ekonomi, arbetsmarknadsekonomi (och i ett bredare perspektiv naturligtvis beteendeekonomi, psykologi och mer därtill). Ingen vinner på att makroekonomi och penningpolitik endast diskuteras av en liten grupp som alla utgår från samma teorier, modeller och perspektiv. Men tyvärr är det nog där vi har hamnat...

I söndags hade jag äran att inleda Svd Under streckets serie om 2023 års centrala frågor:

Det ska erkännas att vad jag förutspår kanske snarare är vad jag önskar mig - och försöker skapa med min text: En bredare debatt om stabiliseringspolitikens möjligheter och förutsättningar. Jag försöker i texten visa att många av de problem som det nu anses okontroversiellt att påpeka att Keynesianismen led av skapar problem även efter att vi flyttat huvudansvaret för stabiliseringspolitiken till penningpolitik utformad av centralbankernas experter.

Min slutkläm:

Lärdomen hittills är alltså att stabiliseringspolitik är synnerligen svårhanterlig och när den misslyckas gör den ofta mer skada än nytta. Kanske kommer vi i framtiden att lägga mindre kraft på kampen mot konjunktursvängningarna och i stället fokusera på sådant som gör det lättare för oss som samhälle att hantera svängningarna mellan goda och dåliga tider.

Som så ofta när jag skriver lite längre texter är en betydande del av behållningen allt jag själv lär mig under research-fasen. Den som fann texten eller ämnet intressant lär uppskatta följande två källor:

Landmann, Oliver. "Stabilization Policy: A Turbulent Journey through Time". Working Paper. Discussion Paper Series, 2022. Länk.

Hazlitt, Henry. The critics of Keynesian economics. Ludwig von Mises Institute, 1960. Länk

Landmanns text är kortfattad men täcker likväl väldigt mycket och är synnerligen läsvärd Möjligen tycker jag att den är aningen för Keynes-vänlig, men det balanseras med råge av den andra källan: Henry Hazlitt var ju den som konstaterade att Keynes General theory innehöll många sanningar och originella tankar, men sedan fällde det klassiska dräpande omdömet:

What is original in the book is not true; and what is true is not original

På temat stabiliseringspolitik kan också meddelas att mitt blogginlägg "Dags att omvärdera riksbankens roll och ställning?" i något utvidgad och omarbetad form är på väg ut som foruminlägg i Ekonomisk Debatt.

https://bergh.postach.io/post/dags-att-omvardera-riksbankens-roll-och-stallning

Per Nordenstam, vd på Sobona som är de kommunala företagens arbets­givar­organisation, skrev ett svar med anledning av vår debattartikel och SNS-rapport om kommunala bolag.

Ur ingressen:

De största vinsterna med att driva kommunala bolag är inte lägre skatt eller ett bättre näringslivs­klimat utan snarare en långsiktigt hållbar leverans av samhälls­nyttiga tjänster.

Ur vårt svar:

Vi har i SNS-rapporten "Kommunala bolag: Fler nackdelar än fördelar?" visat att kommuner med fler bolag inte har bättre företags­klimat eller kommun­invånare som är mer nöjda med den kommunala verksamheten. Däremot har de högre skatt och högre uppfattad korruption. Detta är inte teser, det är forsknings­resultat.

Nordenstam säger heller inte emot, men hävdar att kommunala bolag ofta "är en motor för det lokala och regionala närings­livet" och ger en "långsiktigt hållbar leverans av samhälls­nyttiga tjänster". Det är möjligt. Vi noterar dock att dessa påståenden inte är särskilt precist formulerade. Nordenstam redovisar heller inget stöd för att de stämmer.