Visar poster taggade debattartikel:

Under strecket om stabiliseringspolitik

I söndags hade jag äran att inleda Svd Under streckets serie om 2023 års centrala frågor:
Det ska erkännas att vad jag förutspår kanske snarare är vad jag önskar mig - och försöker skapa med min text: En bredare debatt om stabiliseringspolitikens möjligheter och förutsättningar. Jag försöker i texten visa att många av de problem som det nu anses okontroversiellt att påpeka att Keynesianismen led av skapar problem även efter att vi flyttat huvudansvaret för stabiliseringspolitiken till penningpolitik utformad av centralbankernas experter.
Min slutkläm:
Lärdomen hittills är alltså att stabiliseringspolitik är synnerligen svårhanterlig och när den misslyckas gör den ofta mer skada än nytta. Kanske kommer vi i framtiden att lägga mindre kraft på kampen mot konjunktursvängningarna och i stället fokusera på sådant som gör det lättare för oss som samhälle att hantera svängningarna mellan goda och dåliga tider.
Som så ofta när jag skriver lite längre texter är en betydande del av behållningen allt jag själv lär mig under research-fasen. Den som fann texten eller ämnet intressant lär uppskatta följande två källor:

Landmann, Oliver. "Stabilization Policy: A Turbulent Journey through Time". Working Paper. Discussion Paper Series, 2022. Länk.
Hazlitt, Henry. The critics of Keynesian economics. Ludwig von Mises Institute, 1960. Länk

Landmanns text är kortfattad men täcker likväl väldigt mycket och är synnerligen läsvärd Möjligen tycker jag att den är aningen för Keynes-vänlig, men det balanseras med råge av den andra källan: Henry Hazlitt var ju den som konstaterade att Keynes General theory innehöll många sanningar och originella tankar, men sedan fällde det klassiska dräpande omdömet:
What is original in the book is not true; and what is true is not original

På temat stabiliseringspolitik kan också meddelas att mitt blogginlägg "Dags att omvärdera riksbankens roll och ställning?" i något utvidgad och omarbetad form är på väg ut som foruminlägg i Ekonomisk Debatt.

Debatt i SvD om kommunala bolag

Per Nordenstam, vd på Sobona som är de kommunala företagens arbets­givar­organisation, skrev ett svar med anledning av vår debattartikel och SNS-rapport om kommunala bolag.
Ur ingressen:
De största vinsterna med att driva kommunala bolag är inte lägre skatt eller ett bättre näringslivs­klimat utan snarare en långsiktigt hållbar leverans av samhälls­nyttiga tjänster.
Vi har i SNS-rapporten "Kommunala bolag: Fler nackdelar än fördelar?" visat att kommuner med fler bolag inte har bättre företags­klimat eller kommun­invånare som är mer nöjda med den kommunala verksamheten. Däremot har de högre skatt och högre uppfattad korruption. Detta är inte teser, det är forsknings­resultat.
Nordenstam säger heller inte emot, men hävdar att kommunala bolag ofta "är en motor för det lokala och regionala närings­livet" och ger en "långsiktigt hållbar leverans av samhälls­nyttiga tjänster". Det är möjligt. Vi noterar dock att dessa påståenden inte är särskilt precist formulerade. Nordenstam redovisar heller inget stöd för att de stämmer.

Fyra saker som vi faktiskt tror oss veta om svensk korruption

Nyligen skrev tre statsvetare på DN-debatt (Peter Esaiasson, Carina Gunnarson och Bo Rothstein) och förordade forskning om korruption i Sverige. De misstänker att valfrihetsreformer och invandring har gett Sverige korruption på Italiensk nivå. Det står naturligtvis var och en fritt att spekulera och forska kring detta. Men då jag under lång tid var inblandad i flera forskningsprojekt om korruption i svenska kommuner (finansierat av Vetenskapsrådet), vill jag framhålla att ämnet är långt ifrån obeforskat och att det finns en hel del som vi faktiskt tror oss veta, till stora delar på basis av kvantitativ forskning:

1. Fler kommunpolitiker ger mer korruption.
Korruption är inte relaterat till storleken på den offentliga sektorn, men däremot till dess organisationsstruktur. Flera studier i jämförbara länder har kvantitativt kopplat till korruption till administrativ komplexitet, och i Sverige påvisade vi ett kausalt samband från antal kommunfullmäktigeledamöter till korruptionsproblem (mätt med hjälp av anonyma utsagor från kommunens topptjänstemän och -politiker). Det kausala sambandet kan identifieras tack vare att kommunallagen tvingar kommuner med viss befolkningsstorlek att ha fler mandat i kommunfullmäktige, vilket tillåter jämförelse av kommuner som är snarlika förutom att vissa pga marginellt högre befolkning måste ha ytterligare 10 mandat i fullmäktige.
Mekanismen bakom sambandet är svårare att identifiera, men en bra kandidat är att fler politiker försvårar granskning ger ökade möjligheter för politiker att gömma sig i mängden. Denna mekanism styrks också av slutsats två, nämligen att…

2. Granskande lokaljournalistik tycks dämpa korruptionen.
Vi samlade in data på tidningars lokalredaktioner och kunde konstatera att korruptionen faktiskt är lägre där sådana är närvarande. Det är i linje med en vanligt förekommande hypotes inom korruptionsforskningen, nämligen att vetskapen om att det finns en risk för granskning och publicitet dämpar viljan att ägna sig åt oegentligheter. En följd av detta resultat är att nedmonteringen av lokaljournalistiken är problematisk ur ett korruptionsperspektiv. De rapporter som kommit på senare tid om att kommuner rekryterar kommunikatörer bland journalister är i våra ögon också problematiskt och tarvar mer forskning. Vi (liksom flera andra) har också påpekat att den kommunala revisionen tyvärr är tämligen tandlös. Slutligen, finns ett tredje resultat som är kvantitativt intressant:

3. Kommuner med fler kommunala bolag uppfattas ha mer problem med korruption.
Tidigt i projektet identifierade vi zoner där vanliga granskningsmekanismer fungerar sämre som farozoner för korruptionsproblem. För kommunala bolag lyser i den bemärkelsen två specifika varningslampor: Dels är bilden vanlig att bolag inte ska vara arenor för partipolitik, i betydelsen att oppositionen granskar majoritetens förehavanden. I stället uppstår en konsensuskultur där alla oavsett partifärg ska arbeta för bolagets eller kommunens bästa. En annan varningslampa är att bolag inte granskas på samma sätt som politik och förvaltning, bland annat för att kommunala bolag under lång tid inte lydde under offentlighetsprincipen.

4. Korruption är ofta resultatet av en successiv normglidning, som det finns flera sätt att motverka.
Påfallande ofta när korruptionsskandaler avslöjas är de inblandande paffa: De tyckte inte att de gjorde något fel, tills de fick läsa om sig själva i tidningen. Då har det skett en successiv normglidning, där människor på olika sätt har rättfärdigat sitt beteende för sig själva, och inte har behövt rättfärdiga det för särskilt många andra. En aktiv debatt om korruptionsfarozoner, extern granskning och arbetsrotation är olika sätt att motverka denna normglidning. Jag utvecklade detta en smula i en DN-kolumn.
Övriga källor:
Bergh, A., Erlingsson, G. & Wittberg, E. 2021. What happens when municipalities run corporations? Empirical evidence from 290 Swedish municipalities. Local Government Studies.
Bergh, A., Fink, G., & Öhrvall, R. 2017. More politicians, more corruption: evidence from Swedish municipalities. Public Choice.
Erlingsson, G. O., A. Bergh, and M. Sjölin. 2008. "Public Corruption in Swedish Municipalities - Trouble Looming on the Horizon? Local Government Studies

Vi var också hyfsat tidiga med att få ut en antologi om korruption i Sverige (2010). Den sålde inget vidare, kanske för att det ansågs en smula apart att tala om korruption i Sverige.

Debattartikel om skatterna i Svenskan

Jag, Martin Andersson, Åsa Hansson och Martin Nordin har en debattartikel om skatterna i Svenskan Dagbladet. Slutkläm:
Med tiden lär sig människor hur skatteregler är utformade och kan kringgås. Fenomenet är inte enbart av ondo. En effekt av att många högutbildade lägger extrainkomster i bolag är exempelvis att utbildningspremien i praktiken blir högre än vad de formella marginalskattesatserna ger sken av. Men denna typ av bristande transparens är i sig ett problem, inte bara för att skatteplaneringen i sig är kostsam. Ett krångligt och komplext skattesystem gynnar nämligen framför allt den med bra skattejurister. Ett enkelt och effektivt skattesystem gynnar däremot hela Sverige.
I artikeln nämner vi beräkningar av skatt på arbete som andel av disponibel inkomst vid olika percentiler i inkomstfördelningen, något som beräknats utifrån LINDA-databasen. Skillnaden för den översta tjugondelen mellan 1995 och 2016 är slående:
Medan vi diskuterade vår artikel publicerade SvD en artikel med ett snarlikt budskap skriver av debattörer från Tankesmedjan Tiden och LO. Som vi skriver håller vi med om mycket av deras problembeskrivningen, men nyanserar genom att påpeka att ett ensidigt avskaffande av #:12-reglerna inte vore lyckat (och det tolkar jag inte heller den andra artikeln som att de förespråkar), och att det finns uppsidor med att den faktiska beskattningen sänks. Likväl är huvudbudskapet att en ny skattereform vore önskvärd och vi ger följande input till vad den bör innehålla:
Förslag värda att överväga i en sådan reform är personaloptioner, sänkt eller avskaffad statlig inkomstskatt, höjt grundavdrag, ökad fastighetsskatt och enhetlig moms. Den viktiga lärdomen från historien är att regler som på pappret ser ut att ha en skarp fördelningsprofil kan genom skatteplanering förr eller senare urvattnas.
Bonusinfo: Som någon noterat gör Finanspolitiska rådet gör en snarlik analys och drar liknande slutsatser i sin rapport "Ett enklare och effektivare skattesystem". Åsa sitter ju med i rådet, men denna artikel är inte koordinerad eller på något sätt kopplad till rådet, utan började som diskussion mellan mig och Martin och Martin - och sedan ville vi kolla hur Åsa som skatteexpert såg på saken.

Om riskerna med kommunal tillväxtpolitik och en viss typ av konsulter

I senaste Ekonomisk Debatt skriver jag och Gissur Erlingsson om riskerna med kommunal tillväxtpolitik. Vi konstaterar att åtgärder ofta motiveras med att de är tillväxtfrämjande, utan att det preciseras på vilket sätt: Är det produktivitet, totala inkomster, inkomster per capita eller något annat som ska fås att växa?
Vi konstaterar också att åtgärder som vidtas inom den lokala tillväxtpolitiken i olika kommuner kan vara komplementära (när åtgärder i en kommun underlättar även för andra kommuner) eller substitut (när kommunerna konkurrerar med varandra i ett nollsummespel).
Dessutom påpekar vi att en del så kallad platsmarknadsföring i kommunerna sker genom att kommunala bolag ägnar sig åt sponsring av exempelvis idrottslag, och det det är oklart både vad kommunerna gör och vad de får göra på det området.
Vi skrev även en Perspektiv-artikel i Dagens Samhälle, med rubriken
Kommunal marknadsföring blir lätt skatteslöseri
På denna artikel svarade "platsstrategen och Heart Directorn" Michael Nilsson:
I en marknadsekonomi är det knappast den enskilda kommunens uppgift att skapa samhällsekonomiska vinster för Sverige som helhet, och dessutom är det fel att framställa kommunala ambitioner som konkurrens om en ändlig resurs. Kanske beror det på att artikelförfattarna bara räknar befolkningens huvuden och inte ser till deras hjärtan. [...] Smarta kommuner inser att tillväxt inte bara handlar om att inspirera till inflyttning utan att också stävja utflyttning.
Han avslutar:
Som platsstrateg har jag bidragit till att skapa goda strategiska förutsättningar för kommunal tillväxt från Hudiksvall i norr till Malmö i söder. I Söderhamn vände vi en negativ befolkningstrend som pågått i 21 år. I Danmark fick jag en inbjudan att som ensam svensk delta i den nationella varumärkesprocessen, Branding Danmark (danskarna gillar konsulter som kan visa resultat).
Det är utmärkt om kommuner siktar på att ha korta handläggningstider, smarta trafiklösningar, kvalitet i välfärden och nolltolerans mot korruption. Däremot är det problematiskt om kommuner lägger mycket resurser på att slåss om en begränsad resurs, såsom uppmärksamhet på sociala medier, flyttströmmar eller utlokalisering av statliga verk. [...] Vad smarta kommuner faktiskt bör inse är att tillväxt ytterst är en fråga om produktivitet: att göra rätt saker på rätt sätt. Det främjas bland annat av faktorerna vi nämnde ovan, och konkurrens i dessa dimensioner är inte ett nollsummespel.
Nu till det riktigt intressanta: Jag har skrivit om detta tidigare (med ett fokus på kommunernas strävan efter befolkningstillväxt) och även då fått svar från samma person. Då skrev han:
Bergh förordar att kommuner ägnar sig åt SOVA, det vill säga Skola, Omsorg, Vård och Allmän skötsel. Själv ser jag mest fördelar med att kommuner skapar egen tillväxt
Denna syn på kommuner som fokuserar på kärnverksamheterna är problematisk, för att inte säga hånfull mot de kommuner som fokuserar på just vad de ska fokusera på: välfärd för kommuninvånarna.