Visar poster taggade debattartikel:

Kommunerna, SKL, kärnverksamheten - och låglönejobben

Dagens DN-debatt av företrädare för sociala företags branschorganisation är inte upplyftande läsning. Det handlar om kommuner som agerar långt utanför sin kärnverksamhet och därmed gör det svårare för privata aktörer. Det är inget nytt problem - tvärtom hade jag fått intrycket att kommuner blivit något bättre på detta område. Likväl:
Det är omöjligt för både sociala ko­operativ och för traditionella småföretag att priskonkurrera med kommunala kaféer där kaffet kostar 10 kronor, med kommunala cykelverkstäder där snygga genomgångna cyklar kostar 500 kronor och så vidare. [...] När kommunerna leker näringsliv blir det också ett hån mot driftiga invandrare som efter att ha gått starta egetkurs vågar ta språnget att exempelvis öppna en egen cykelverkstad. På samma sätt riskerar kommunerna att slå ut det ideella föreningslivet med antikvariat och möbelförsäljning som påminner om Röda korset, Emmaus och andra.
En ny orsak sägs vara extratjänsterna:
Regeringen har påskyndat utvecklingen genom de subventionerade anställningsformerna Extratjänster, och dess efterföljare Introduktionsjobb. Här ser kommunpolitikerna möjlighet att få intäkter för människor som de annars skulle betalat försörjningsstöd för. Arbetsförmedlingens motkrav är att kommunen hittar sysselsättningar inom den kommunala apparaten. När exempelvis Uppsala kommun tackade ja till 700 människor i Extratjänster, kunde alla dessa svårligen placeras på kommunkansliet. I Uppsala påskyndade Extratjänsterna framväxten av cykelbutik, snickeri, handelsträdgård, loppis och annat i kommunal regi.
Särskilt intressant fann jag följande passus:
SKL har hejat på utvecklingen genom föreläsningar och informationsskriften "Kommunerna och arbetsmarknads­politiken [pdf]" där man visar hur kommunerna kan ta sig runt kommunallagen och konkurrenslagen och numera driva både bilverkstäder och restauranger.
I skriften står följande om konkurrens:
Konkurrenslagen (1993:20) är i princip tillämplig på offentlig näringsverksamhet. [...] Rättsläget får emellertid anses oklart, och det går inte att med säkerhet uttala sig om i vilken utsträckning konkurrenslagen omfattar sådan offentlig prissättning som inte ger full kostnadstäckning och som snedvrider konkurrensen på marknaden. [...] Den 1 januari 2010 infördes i konkurrenslagen en ny så kallad konfliktlösningsregel som syftar till att komma till rätta med konkurrenssnedvridningar som kan uppstå när offentliga aktörer bedriver säljverksamhet i konkurrens med privata aktörer. [...] Ett sådant förbud får inte meddelas om förfarandet är försvarbart från allmän synpunkt. [...] Verket har gjort uttalanden om att det inte kommer att prioritera frågor som kan upplevas ligga i ett gränsland och där förutsättningarna att vinna framgång är osäkra.
Allt detta är sannolikt helt korrekt, men det är svårt att tolka det på annat sätt än 'testa - ni kommer sannolikt undan med det'. Samtidigt ska sägas att SKL rekommenderar en dialog:
Det kan också vara lämpligt att höra med det lokala näringslivet hur man ser på kommunens planerade åtgärder för att bereda arbetslösas sysselsättning.
Hur har vi då hamnat här? Min tolkning är att detta i förlängningen är en konsekvens av kommunernas goda intentioner att hitta sysselsättning åt nyanlända och andra grupper med svårigheter på den ordinarie arbetsmarknaden, i kombination med oviljan att låta jobb med lägre löner växa fram i det privata näringslivet.
Den svenska hållningen tycks alltså vara att vi generellt inte ska använda nyanländas billiga arbetskraft för att sänka priset på cykelreparationer eller hämtning av grovsopor - fast det är okej om kommunen gör det. Enkla jobb - men i kommunal regi.

Hur uppgiven bör man vara om klimatet - källor och bakgrund till kommentar på Hermele i Sydsvenskan

I torsdags hade Kenneth Hermele en lång artikel om den stundande klimatkatastrofen. Intellektuella som skriver att det kommer att gå åt skogen utan att vi kan göra något åt det är en fascinerande. Även om man faktiskt tror att det är för sent, vad är poängen med att basunera ut det?
Ett annat exempel i denna genre gavs i SVTs idévärlden i våras när Therese Uddenfeldt lanserade sin tes att vi omöjligen kommer att kunna ta oss ur oljeberoendet. Hon fick dock bra svar av miljöforskaren Tomas Kåberger.
Det problematiska ligger i att jag inte kan finna något alternativ till den nuvarande ordningen annat än den typ av statsstyrd ekonomi som fanns i Sovjet och Östeuropa efter andra världskriget och som var ännu sämre än kapitalistiska ekonomier på att hushålla med energi och råvaror och på att leda in samhällena i kretsloppsbanor. Vad de två systemen har gemensamt är vurmen för tillväxt utan gränser, tanken att ekonomin kan växa för evigt. [...] Inför en total samhällskollaps kommer världens ekonomiska och politiska elit – så föreställer jag mig det hela – till slut att visa dådkraft. Men då kommer det att vara för sent för det klimat och de öppna samhällen vi vant oss vid här på jorden.
Men efter att ha förkastat två ytterligheter, glömmer Hermele bort den medelväg som hittills gett domedagsprofeter likt Hermele fel, gång på gång. [...] Även i klimatfrågan finns dock ljusglimtar som det vore dumt att ignorera. I Kina ökar både medvetenheten om och åtgärderna mot klimatproblemen. Fler länder sätter pris på koldioxidutsläpp så att sänkta utsläpp ska löna sig. Den globala andelen el från vind och sol ökar, förvisso från en låg nivå men i accelererande takt. Priserna ändras så att förnybara energikällor får lättare att konkurrera. Jämfört med förbränningsmotorn har elmotorn flera fördelar som gör den attraktiv även för den helt klimatomedvetne: Den är tystare, enklare, säkrare och vänligare mot närmiljön.
För mer om skälen att vara optimistisk, och fler skäl än jag nämner i artikeln, se exempelvis
Särskilt intressant är utvecklingen av mängden solkraft i den globa elproduktionen i kombination med vad Tomas Kåberg anförde mot Therese Uddenfeldt (länk ovan) om elmotorns fördelar gentemot förbränningsmotorer.



Vem har rätt om friskolornas betygssättning?

Jonas Vlachos har skrivit en rapport som visar tecken på betygsinflation i friskolor, och makarna Bergström försvarar sin skola i Dagens Industri. Vem har rätt? Bergströms argument är att hänvisa till statistik från Skolverket över skillnaden mellan resultat på de nationella proven och slutbetyg. Mer exakt visar statistiken
skillnaden i procentenheter mellan andelen elever som fått högre slutbetyg än resultatet på de nationella proven och elever som fått lägre slutbetyg
Med detta mått är friskolor inte mer generösa i sin betygssättning än kommunala skolor. Jämförelsen är dock vilseledande av det enkla skälet att det finns mindre utrymme att höja när resultaten är höga redan från början. Jämförs skolor på samma resultatnivå är skillnaden i betyg jämfört med nationellt prov systematiskt högre i friskolor.
Hos Johan Ernestam finns en bild som visar detta tydligt: Kvoten mellan betyg och resultat på nationellt prov är generellt över 1, den är högre för låga resultat och för varje resultatnivå ligger enskilda skolor högre än kommunala.
Kommentar: Skillnaden mellan friskolor och kommunala skolor i bilden ovan skulle i teorin kunna förklaras av att friskolorna är bättre på att förmedla kunskaper i andra ämnen än matematik. Det är därför intressant att Bergströms inte väljer försvarslinjen att deras skola (eller friskolor i allmänhet) faktiskt är bättre på att förmedla andra kunskaper än vad nationella prov mäter, och att den generösare betygsättningen därmed är motiverad. Det må låta som en osannolik förklaring, men den hade varit svår att slå hål på. Nu valde de istället att göra en statistisk jämförelse som alla som sätter sig in i frågan inser är vilseledande.

Utan pessimism hade världen varit en hemsk plats: Blanche Jarn skriver om Två filter.

Jag har länge väntat på att min bok Två filter ska bli rejält sågad. Initialt såg det därför lovande ut när Blanche Jarns essä i Smedjan öppnar med följande ord:
Enligt nationalekonomen Andreas Bergh finns två typer av människor: alarmister och optimister. Uppmärksammar man saker som hotar eller förstör något man gillar är man alarmist – och har i allmänhet fel, men eftersom gemene man ser världen genom mörka glasögon vägrar man inse det. Detta framgår om man läser hans idétidskrift [sic!] Två filter: varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig.
Det som följer därefter är främst en attack på liberal optimism, och till slut landar Jarn i en högst vettig ståndpunkt. Jag framför faktiskt själv en mycket snarlik ståndpunkt i just Två filter, ganska tidigt i boken.
Så här skriver jag (i kapitel 1):
Ibland menar alarmisterna att det är bråttom och att enda räddningen finns i åtgärder de själva förordar, ibland nöjer de sig med att beskriva hur det går utför. Oavsett vilket, är det både möjligt och troligt att de framsteg som optimisterna lyfter fram tillkommit delvis för att alarmister identifierat problem och varnat för dem. På så sätt lever alarmister och optimister alltså i symbios med varandra, och båda är viktiga för samhällets utveckling.
Detta är slutorden i Jarns text:
Det är nämligen tack vare dem som ser hot och problem, som det fria samhället över huvud taget existerar. Annars skulle hoten och problemen tillåtas växa till ohanterbar storlek. Ursäkta pessimismen, men utan pessimism hade världen varit en hemsk plats.

Vad är vi egentligen oeniga om rörande stöket på bibliotek och badhus?

I höstas läste jag den här texten av Paulina Neuding. Jag förbryllades av att den verkar sakna något som vanligen finns i texter på ledarsidan, nämligen en åsikt. Sista stycket är det som kommer närmast att uttala och argumentera för en åsikt:
I stället för allt det där fina – bibliotek som finns till för alla och är relevanta för fler – har västeråsarna fått se sin tillgång till biblioteken begränsas av stökiga gäng. Tysthetsnormen är i alla fall framgångsrikt utmanad.
Åsikten tycks alltså vara att det bör vara lugnt på biblioteken. Det håller jag ju med om. Ändå undrar jag: Är denna text endast en lovsång till de tysta biblioteken, eller missar jag något?
Nyligen läste jag en annan text av samma författare, denna gång om Hylliebadet i min hemstad Malmö. Samma förbryllade känsla infann sig: Krönikan består nästan uteslutande av deskriptiva utsagor om verkligheten, förvisso inte ointressanta sådana. Ett exempel:
När Hylliebadet öppnade sommaren för två år sedan bjöd kommunen på invigningsfest med shower och tal av kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S). Men redan före invigningen hade Malmö begärt och fått tillstånd att sätta upp övervakningskameror. Det gjordes mot bakgrund av att stökiga ungdomsgäng, våld och hotfull stämning under flera år förpestade tillvaron för gäster och personal på badet Aq-va-kul.
Även i denna text är det dock svårt att hitta åsikt. Än en gång är det bara sista stycket som avviker en smula från den rena verklighetsbeskrivningen:
Badhus är som bibliotek – öppna, sårbara platser som traditionellt fungerat utan kameror, väktare och polisbeskydd. Kommunens flaggskepp Hylliebadet är som utlovat en "mötesplats för hela Malmö" – och är därför beroende av uniformerad personal, kameror och säkerhetstänkande. Sådant är tillståndet i Malmö.
Detta är alltså slutklämmen i texten. I den mån det uttrycks en åsikt i texten är den alltså att Hylliebadet är "beroende av uniformerad personal, kameror och säkerhetstänkande" för att (!) det är en mötesplats för hela Malmö.
Exakt vad detta betyder är dock svårt att säga, ty formuleringen "en mötesplats för hela Malmö" har Neuding lånat från Malmö stad, och hon skriver inte vad hon lägger i begreppet eller vad det är i denna egenskap hos Hylliebadet som gör att det krävs uniformerad personal.
En tänkbar läsning av Neudings texter aktualiserar dock ett antal intressanta frågor om migration, normer och mångkultur:
  • Vad beror biblioteks- och simhallsstöket på?
  • Vad ska man göra åt det?
  • I vilken utsträckning är det invandrare som bråkar?
  • Vilka eventuella slutsatser bör man dra rörande migrationspolitiken?
I dessa betydligt svårare och mer omstridda frågor, ges läsaren inte någon vägledning i Neudings texter. Ärligt talat är hon nog i gott sällskap. Kanske är det dags för alla opinionsbildare att ta tjuren vid hornen och sätta ned foten i ovanstående frågor?

(och om någon tycker att jag borde föregå med gott exempel: Det kommer!)