I söndags hade jag äran att inleda Svd Under streckets serie om 2023 års centrala frågor:
Det ska erkännas att vad jag förutspår kanske snarare är vad jag önskar mig - och försöker skapa med min text: En bredare debatt om stabiliseringspolitikens möjligheter och förutsättningar. Jag försöker i texten visa att många av de problem som det nu anses okontroversiellt att påpeka att Keynesianismen led av skapar problem även efter att vi flyttat huvudansvaret för stabiliseringspolitiken till penningpolitik utformad av centralbankernas experter.
Min slutkläm:
Lärdomen hittills är alltså att stabiliseringspolitik är synnerligen svårhanterlig och när den misslyckas gör den ofta mer skada än nytta. Kanske kommer vi i framtiden att lägga mindre kraft på kampen mot konjunktursvängningarna och i stället fokusera på sådant som gör det lättare för oss som samhälle att hantera svängningarna mellan goda och dåliga tider.
Som så ofta när jag skriver lite längre texter är en betydande del av behållningen allt jag själv lär mig under research-fasen. Den som fann texten eller ämnet intressant lär uppskatta följande två källor:

Landmann, Oliver. "Stabilization Policy: A Turbulent Journey through Time". Working Paper. Discussion Paper Series, 2022. Länk.
Hazlitt, Henry. The critics of Keynesian economics. Ludwig von Mises Institute, 1960. Länk

Landmanns text är kortfattad men täcker likväl väldigt mycket och är synnerligen läsvärd Möjligen tycker jag att den är aningen för Keynes-vänlig, men det balanseras med råge av den andra källan: Henry Hazlitt var ju den som konstaterade att Keynes General theory innehöll många sanningar och originella tankar, men sedan fällde det klassiska dräpande omdömet:
What is original in the book is not true; and what is true is not original

På temat stabiliseringspolitik kan också meddelas att mitt blogginlägg "Dags att omvärdera riksbankens roll och ställning?" i något utvidgad och omarbetad form är på väg ut som foruminlägg i Ekonomisk Debatt.