Den 30 december publicerade Per Gudmundson en text i Svenska Dagbladet, "Där mångkultur övergår i splittring", som till stor del bygger på länderjämförande forskning. Det är kända studier som många nationalekonomer känner till, i synnerhet om man som jag själv pysslar med institutionell ekonomi. Så långt allt väl, men texten förtjänar ändå några kommentarer.
Det viktigaste att komma ihåg är nog att variationen mellan länder är stor, och det finns således gott om utrymme att avvika från de samband som exempelvis beskrivs i Alesinas med fleras studie av 190 länder i artikeln Fractionalization som Gudmundson refererar till. I en översiktsartikel i Journal of Economic Literature blickar Alesina själv (tillsammans med La Ferrara) över hela fältet, och beskriver sin slutsats på detta sätt:
So, is diversity "good" or "bad"? Fragmented societies are often more prone to poor policy management and pose more politico-economic challenges than homogenous ones; it is easy to find rather voluminous evidence on this point. However, to the extent that not all diverse societies are a failure but in fact some work much better than others, and in fact rather well, it is important to understand why and how.
De påpekar (och modellerar) att effekten av mångfald beror på bl a två motverkande effekter: En är att komplementariteter (att olika människor är bra på olika saker) kan ge ökad produktivitet, en annan är att preferensheterogeneitet kan göra det svårare att enas om vad som ska skattefinansieras. Om detta skriver de:
We verify the consistency of this theory using repeated cross-sectional data on countries and localities in the United States and we find that, while ceteris paribus increases in ethnic diversity are associated with lower growth rates, the interaction between diversity and the income level of the community under study is positive. This suggests that ethnic diversity can be beneficial (or at least less detrimental) at higher levels of development. One potential explanation for this effect is that the productivity benefits of skill complementarities are realized only when the production process is sufficiently diversified, as in advanced economies. Another— possibly complementary—explanation is that richer societies have developed institutional features that allow them to better cope with the conflict element intrinsic in diversity and isolate or moderate its negative effects. From the micro to the macro level, in fact, the importance of adequate "rules of the game" to manage diversity is stressed by all disciplines.
Enkelt uttryckt: Etnisk mångfald måste inte vara skadligt för ekonomin, och kan t o m gynna densamma. Rika, komplexa ekonomier med stabila institutioner (som Sverige!) har relativt goda förutsättningar att göra något gott av mångfalden.
Borde Gudmundson ha påpekat detta? Det beror såklart vad han vill åstadkommma och vad han vill ha sagt. Tyvärr tycker jag inte att han är särskilt tydlig med detta. Detta är hans slutkläm:
Men Sverige tuffar på, utan konsekvensanalys. Enligt SCB ska vi bli 11 miljoner invånare i Sverige 2027.
I sin kontext är detta snudd på insinuant, även om det är sakligt korrekt. Innan dess har ett annat påstående gjorts, nämligen
Samtidens oförmåga att diskutera migrationens konsekvenser har också lett till att vi i dag saknar både begreppsapparat och analysverktyg för att förstå samhällsutvecklingen.
Detta tycker jag är helt felaktigt. Det finns både begrepp, analysverktyg och en rad forskningsresultat som går djupare i de frågor som G. skriver om, och som är nyare än de studier han refererar till. Jag har här sammanställt ny evidens om kontakthypotesen (tesen att kontakt mellan olika grupper minskar fördomarna och främjar samarbete), och blev själv förvånad över hur randomiserade studier ofta visar att kontakthypotesen stämmer.
I detta inlägg vill jag dock nämna två studier som båda tyder på att det spelar roll hur offentliga personer som Gudmundson diskuterar mångkultur och invandring.
Först, en spännande ny studie som visar både på nedsidan av mänskligt grupptänkande, och på hur denna kan brytas av människors rationella intresse av att samarbeta med utgruppen: "Negative Shocks and Mass Persecutions: Evidence from the Black Death" av Noel D. Johnson m fl. (Länk här, nyare version här):
Ur abstract (från den nyare versionen)
We study the Black Death pogroms to shed light on the factors determining when a minority group will face persecution. [...] . We compile city-level data on Black Death mortality and Jewish persecutions.
Resultaten:
At an aggregate level, scapegoating increases the probability of a persecution. However, cities which experienced higher plague mortality rates were less likely to persecute. Furthermore, for a given mortality shock, persecutions were less likely in cities where Jews played an important economic role and more likely in cities where people were more inclined to believe conspiracy theories that blamed the Jews for the plague.
Slutligen publicerades nyligen en studie i APSR som visar att Trumps retorik kring Araber och Muslimer tycks ha lett till att dessa grupper drar sig undan från offentligheten. Bland annat visas att
Shared locations on Twitter dropped approximately 10 to 20% among users with Arabic-sounding names after major campaign and election events
NB: Jag menar inte att G. vill starta pogromer eller att han låter som Trump. Men det finns alltså en hel del stöd för tesen att svaret på frågan om huruvida mångkultur övergår till splittring, till betydande del beror på hur inflytelserika debattörer och makthavare talar om de utgrupper som gör att mångkulturen ökar. I detta avseende tycker jag att Gudmundsons texter skulle kunna vara bättre.
