Berghs betraktelser

Larry Kotlikoff i Milken Review svarar tydligt nej:

What happened to those stringent capital adequacy stress tests that would spot and fix troubled banks well before they began to fail?

In short, Dodd-Frank was based on a misconception. It fundamentally works by limiting the amount banks can borrow without equity backstops. But you can’t be a little bit leveraged any more than you can be a little bit pregnant. The stress tests in their most stringent form assumed that 15 percent bank capital would be more than adequate. This means a bank can borrow $1 and invest 85 cents of it at risk. Consequently, if the bank suffers a 15 percent or greater loss on its assets, the bank is broke.

Riksbanken har släppt en analys av den expansiva penningpolitikens fördelningseffekter. Det är ett intressant ämne, men analysen är grund (7 sidor får betraktas som lite i dessa sammanhang) och många formuleringar reser frågetecken. Till exempel skriver Riksbanken:

Det är även svårt att bestämma riktningen på effekten – en expansiv penningpolitik bidrar både till stigande tillgångspriser och högre sysselsättning, vilket har motverkande fördelningseffekter.

Kommentar: Det är tveksamt om negativ ränta är mer sysselsättningsfrämjande än nollränta eller väldigt låg ränta, men även om en sådan effekt skulle finnas är det knappast självklart att den främjar sysselsättningen mer för låginkomsttagare, vilket krävs för att effekten ska motverka ökad inkomstspridning.

I en situation där de arbetslösa har a-kassa torde effekten vara den motsatta eftersom akassan har ett ersättningstak. Om penningpolitiken gör att sysselsättningen ökar, är inkomsteffekten alltså större för den med välbetalt jobb. Effekten av att lämna försörjningsstöd är såklart mer "pro-poor" men jag ser inte varför den totala effekten av sysselsättningseffekt självklart är negativ på inkomstspridningen.

Vidare skriver banken:

En av huvudförklaringarna till att spridningen i inkomster har fortsatt att öka är att skillnaderna i inkomsterna mellan de som inte arbetar och de som har arbetsinkomster har blivit större.

Kommentar: Detta är högst tveksamt, och Riksbanken är tämligen ensam om att tolka utvecklingen på detta sätt. Så här skrev exempelvis finansdepartementet i den fördelningspolitiska redogörelsen (en bilaga till statsbudgeten) från 2017.

När de ökade inkomstskillnaderna delas upp på de inkomstslag som ingår i den disponibla inkomsten förklaras de ökade skillnaderna framför allt av ökade och mer ojämnt fördelade kapitalinkomster.

Och så här skrev Daniel Waldenström i Ekonomisk Debatt nyligen:

En andra slutsats är att inkomstojämlikheten i Sverige har ökat under decennierna sedan 1980-talet. Denna ökning är inte specifik för Sverige, men den har varit större i Sverige än i andra länder. Viktiga förklaringar till ökningen är ökade kapitalinkomster i toppen av fördelningen, sänkta inkomstskatter samt ökade löneskillnader i samband med 1990-talskrisen

Till sist: de långsiktiga effekterna av att ständigt sätta fart på sedelpressar (om än virtuella sådana) vid kriser, analyseras (föga förvånande) inte.

Icke desto mindre: Kul att frågan åtminstone diskuteras!

Se även detta blogginlägg om olika bidragande faktorer för inkomstojämlikheten.

På DN-debatt skriver Samuel Kazen Orrefur och Daniel Suhonen utifrån en Katalys-rapport att staten bör återta kontrollen över den svenska kronan genom att riksbanken introducerar en e-krona och samtidigt fråntar de privata bankerna rätten att skapa pengar.

Artikeln kommer sannolikt att uppfattas som ett inlägg från vänster. I en bisats nämns av någon anledning att staten med e-kronan skulle kunna finansiera investeringar och klimatomställning men hur pengar ska användas är ju en helt annan fråga än principen om vem som ska få skapa dem.

Faktum är dock (vilket författarna också noterar) att det länge funnits en liknande liberal kritik mot ett system där staten har monopol på att skapa pengar (vilket för vissa liberaler är illa nog) och dessutom delar med sig av detta monopol till vissa (på oklara grunder utvalda) privata affärsbanker (vilket är vad vänstern ffa ogillar).

Man kan gå tillbaka exempelvis till Hayek-doktoranden Vera Smiths avhandling från 1936 The Rationale of Central Banking (finns i fulltext på denna länk, Yeagers förord läsvärt), eller till CENTRAL BANKING AND THE FED: A PUBLIC CHOICE PERSPECTIVE av Richard E Wagner i Cato Journal från 1986.

Där skriver Wagner:

the fractional reserve system of banking requires the government to share the seigniorage from monetary expansion with commercial banks. And the lower the required reserve ratio, the greater is the share captured by commercial banks [...] Recognition ofthis sharing of seigniorage raises the possibility that the Fed represents not just a means of increasing taxes but also a method of cartelizing what would otherwise be a competitive banking industry.

Intressant nog noterar Wagner i samma artikel följande:

a government that wanted to increase its command over resources through inflation would understandably want to replace a competitive system of free banking with some form of regulation or direct provision of banking (min kursivering)

Tidigare har alltså riksbanken behövt hjälp av privata affärsbanker för att få ut nya pengar i ekonomin, men med ny teknik finns inte längre detta behov. Om Riksbanken inrättar en elektronisk valuta som den ensamt kontrollerar och staten säger att det är denna som gäller när man ska betala skatt, blir det avsevärt svårare för affärsbankerna att tjäna pengar.

Föga förvånande har de gång på gång kritiserat planerna på en e-krona, exvis i DN och i Affärsvärlden, ur vars ingress jag citerar:

Bankföreningen varnar Riksbanken för att konkurrera med kommersiella banker genom ett eventuellt införande av en e-krona.

Här får man ge en eloge till Bankföreningens VD Hans Lindberg för att han får det att låta som illojal konkurrens om riksbanken skulle införa en ekrona, som om vi hade ett fribankssystem där staten via riksbanken plötsligt klampar in. I själva verket är det alltså riksbanken som delat med sig av sitt monopol på att skapa pengar till de privata affärsbankerna.

1. Banker och finansinstitut vinstmaximerar, tar risker och tjänar massor med pengar
2. Det blir ekonomisk kris
3. Staten ingriper i syfte att mildra effekterna av krisen
4. Ekonomin återhämtar sig
5. Börja om från 1.

Efter att ha läst denna krönika av Fredrik Segerfeldt lyssnade jag på radioinslaget i fråga, "Bankernas avgifter irriterar konsumenter". Det introduceras med denna text:

Hos storbankerna får vi ingen ränta på sparkapitalet. Ändå måste vi betala för bastjänster som kort, överföringar och inväxling av kontanter, trots att bankerna gör miljardvinster. Detta är något som irriterar många konsumenter. Christer Trägårdh från Swedbank medverkar.

Inslaget är långt, men bygger genomgående på det ett enkelt budskap: Eftersom bankerna går med stora vinster borde de kunna vara lite hyggliga och sänka avgifterna. Det är jättedyrt att gå till banken och betala en räkning i kassan.

Jan Bertoft från Sveriges konsumenter menar att konsumenterna har förståelse för att bankerna måste täcka sina kostnader, men efterlyser en "rimlighet och logik i det här [bankernas avgifter]". Han tycker det är "uppseendeväckande" att bankerna med sina avgifter vill styra kunderna bort från kassaärenden till Internetbank och mobiltjänster.

Åhå.

Själv tycker jag att det är uppseendeväckande att en Generalsekreterare för Sveriges konsumenter av någon anledning låtsas att han inte förstår att bankerna vill maximera sin vinst och att detta förklarar avgiftssättningen.

Det konstiga är naturligtvis inte att bankerna vill tjäna pengar, utan att de kan tjäna så mycket pengar samtidigt som deras kunder tycks vara synnerligen missnöjda. Kombinationen av stora vinster och missnöjda kunder är en varningssignal som ofta förklaras av bristande konkurrens. Det perspektivet lyser med sin frånvaro i inslaget, och det var detta Segerfeldt påpekade i sin krönika.

Det finns dock ännu en uppseendeväckande aspekt av den här historien, nämligen att Plånboken inte ens efteråt tycks förstå kritiken. Så här såg det ut på twitter:

Såvitt jag förstår, tror de att Segerfeldt är arg för att bankerna fick kritik, och försvarar sig med att Swedbank fick komma till tals i hela 7 minuter. Men problemet i inslaget är inte att bankerna kritiseras, utan att kritiken är på tok för ytlig. Det är bristande konkurrens, inte bristande välvilja hos bankerna, som är grundproblemet.