Visar poster taggade banking:

Varför är bankerna så oroliga för e-kronan? Om Katalys rapport "Förstatliga pengarna"

DN-debatt skriver Samuel Kazen Orrefur och Daniel Suhonen utifrån en Katalys-rapport att staten bör återta kontrollen över den svenska kronan genom att riksbanken introducerar en e-krona och samtidigt fråntar de privata bankerna rätten att skapa pengar.
Artikeln kommer sannolikt att uppfattas som ett inlägg från vänster. I en bisats nämns av någon anledning att staten med e-kronan skulle kunna finansiera investeringar och klimatomställning men hur pengar ska användas är ju en helt annan fråga än principen om vem som ska få skapa dem.
Faktum är dock (vilket författarna också noterar) att det länge funnits en liknande liberal kritik mot ett system där staten har monopol på att skapa pengar (vilket för vissa liberaler är illa nog) och dessutom delar med sig av detta monopol till vissa (på oklara grunder utvalda) privata affärsbanker (vilket är vad vänstern ffa ogillar).
Man kan gå tillbaka exempelvis till Hayek-doktoranden Vera Smiths avhandling från 1936 The Rationale of Central Banking (finns i fulltext på denna länk, Yeagers förord läsvärt), eller till CENTRAL BANKING AND THE FED: A PUBLIC CHOICE PERSPECTIVE av Richard E Wagner i Cato Journal från 1986.
Där skriver Wagner:
the fractional reserve system of banking requires the government to share the seigniorage from monetary expansion with commercial banks. And the lower the required reserve ratio, the greater is the share captured by commercial banks [...] Recognition ofthis sharing of seigniorage raises the possibility that the Fed represents not just a means of increasing taxes but also a method of cartelizing what would otherwise be a competitive banking industry.
Intressant nog noterar Wagner i samma artikel följande:
a government that wanted to increase its command over resources through inflation would understandably want to replace a competitive system of free banking with some form of regulation or direct provision of banking (min kursivering)
Tidigare har alltså riksbanken behövt hjälp av privata affärsbanker för att få ut nya pengar i ekonomin, men med ny teknik finns inte längre detta behov. Om Riksbanken inrättar en elektronisk valuta som den ensamt kontrollerar och staten säger att det är denna som gäller när man ska betala skatt, blir det avsevärt svårare för affärsbankerna att tjäna pengar.
Föga förvånande har de gång på gång kritiserat planerna på en e-krona, exvis i DN och i Affärsvärlden, ur vars ingress jag citerar:
Bankföreningen varnar Riksbanken för att konkurrera med kommersiella banker genom ett eventuellt införande av en e-krona.
Här får man ge en eloge till Bankföreningens VD Hans Lindberg för att han får det att låta som illojal konkurrens om riksbanken skulle införa en ekrona, som om vi hade ett fribankssystem där staten via riksbanken plötsligt klampar in. I själva verket är det alltså riksbanken som delat med sig av sitt monopol på att skapa pengar till de privata affärsbankerna.

Om Fukuyamas fråga, finanskrisen och ett läsvärt bokkapitel av Mattias Svensson

I motsats till en viss svensk statsvetarprofessor är jag inte så bundis med Francis Fukuyama att jag kallar honom Frasse, men icke desto mindre är jag fascinerad av Fukuyamas numera episkt utskällda tes om historiens slut. En detalj som illustrerar hur intellektuella placeras (och för all del placerar sig själva) i fack är att Fukuyamas ursprungliga artikel i The National Interest 1989 hette
The End of History?
Påståendet var alltså från början en fråga. Detta ändrades när artikeln utvecklades till en bok, som istället fick ett dramatiskt tillägg till titeln:
The End of History and the Last Man
Nu har F. släppt en ny bok, Identity, som inte fått särskilt bra recensioner. Ur The new republic:
The End of History was wrong, but it was also stimulating, breathtakingly ambitious, a paean to the importance of ideas. [...] Identity, by contrast, both begins and ends with a whimper.
Fukuyamas samtal med Ezra Klein var emellertid intressant. Fukuyama ställde där en fråga som är värd att fundera på:
Varför ledde 2008 års finanskris i USA till en högervåg i form av teapartyrörelsen, när den borde gett upphov till en vänstervåg?
Fukuyamas svar, som jag förstått det, är att vänstern fastnade i identitetspolitik istället för att formulera politik för att bekämpa ekonomisk ojämlikhet. Det ligger nog något i det. Men varför blev det så? Jag funderar på om det har med ekonomiintresse att göra. Så här skulle det kunna vara:
Om man utan specialkunskaper i finansiell och institutionell ekonomi betraktar finanskrisen, och dessutom har tendens att tycka att offentliga ingrepp i marknadsekonomin behövs för att rätta till de problem som vinstmaximerande aktörer ställer till med, då upplevde man sannolikt att finanskrisen hade följande förlopp:
  1. Banker och finansinstitut vinstmaximerar, tar risker och tjänar massor med pengar
  2. Det blir ekonomisk kris
  3. Staten ingriper i syfte att mildra effekterna av krisen
  4. Ekonomin återhämtar sig
  5. Börja om från 1.
Är man ointresserad av nationalekonomi och har en världsbild som lutar bara en smula åt vänster, måste finanskrisen alltså ha tett sig förutsägbar på gränsen till tråkig, och om något ha föranlett en marginell justering vänsterut på den politiska skalan (då de problem som bankernas girighet syntes skapa sannolikt tedde sig större än vad många trott). Mot den bakgrunden var det kanske inte särskilt konstigt att många inom vänstern ägnade sig åt annat.
Betraktad ur ett annat perspektiv, kan finanskrisen te sig väldigt annorlunda. Det finns en liberal kritik mot hur det finansiella systemet är konstruerat och mot statens roll i finanskrisen, som även många på vänsterkanten borde finna tilltalande. Men då måste någon förklara denna kritik på ett begripligt och trovärdigt sätt.
Av detta skäl kom det sig att jag läste kapitel 2 i "Den stora statens återkomst" av Mattias Svensson. Precis som jag misstänkte, är detta kapitel en utmärkt introduktion till den marknadsliberala synen på finanskrisen och till varför denna syn även borde tilltala många på vänsterkanten.
Rubriken sammanfattar budskapet väl:
Det finns gott om referenser för den som vill läsa mer, men det tar sin tid att hitta dem eftersom boken dels använder sig av slutnoter och dels har spritt ut referenserns på sju (!) olika litteraturlistor.
Trots detta måste kapitlet starkt rekommenderas!

Bedrövlig journalistik om banker i Plånboken

Efter att ha läst denna krönika av Fredrik Segerfeldt lyssnade jag på radioinslaget i fråga, "Bankernas avgifter irriterar konsumenter". Det introduceras med denna text:
Hos storbankerna får vi ingen ränta på sparkapitalet. Ändå måste vi betala för bastjänster som kort, överföringar och inväxling av kontanter, trots att bankerna gör miljardvinster. Detta är något som irriterar många konsumenter. Christer Trägårdh från Swedbank medverkar.
Inslaget är långt, men bygger genomgående på det ett enkelt budskap: Eftersom bankerna går med stora vinster borde de kunna vara lite hyggliga och sänka avgifterna. Det är jättedyrt att gå till banken och betala en räkning i kassan.
Jan Bertoft från Sveriges konsumenter menar att konsumenterna har förståelse för att bankerna måste täcka sina kostnader, men efterlyser en "rimlighet och logik i det här [bankernas avgifter]". Han tycker det är "uppseendeväckande" att bankerna med sina avgifter vill styra kunderna bort från kassaärenden till Internetbank och mobiltjänster.
Åhå.
Själv tycker jag att det är uppseendeväckande att en Generalsekreterare för Sveriges konsumenter av någon anledning låtsas att han inte förstår att bankerna vill maximera sin vinst och att detta förklarar avgiftssättningen.
Det konstiga är naturligtvis inte att bankerna vill tjäna pengar, utan att de kan tjäna så mycket pengar samtidigt som deras kunder tycks vara synnerligen missnöjda. Kombinationen av stora vinster och missnöjda kunder är en varningssignal som ofta förklaras av bristande konkurrens. Det perspektivet lyser med sin frånvaro i inslaget, och det var detta Segerfeldt påpekade i sin krönika.
Det finns dock ännu en uppseendeväckande aspekt av den här historien, nämligen att Plånboken inte ens efteråt tycks förstå kritiken. Så här såg det ut på twitter:
Såvitt jag förstår, tror de att Segerfeldt är arg för att bankerna fick kritik, och försvarar sig med att Swedbank fick komma till tals i hela 7 minuter. Men problemet i inslaget är inte att bankerna kritiseras, utan att kritiken är på tok för ytlig. Det är bristande konkurrens, inte bristande välvilja hos bankerna, som är grundproblemet.

Funderingar om banker (maa Johan Grip på DN-debatt)

Uppsaladoktoranden Johan GripDN-debatt:
I 85 procent av alla bankkriser sedan 1970 hade bankerna, i OECD-länder, klarat av att täcka allvarliga förluster om de hade haft minst 13 procent eget kapital. I det kommande regelverket Basel III krävs det att en bank endast har 3 procent i eget kapital. Det är inte bankernas uppgift att sätta allmänintresset framför sitt eget vinstintresse, utan det är upp till våra tillsynsmyndigheter och politiker att värna skattebetalarnas intressen.
Artikeln tycks vara delvis inspirerad av denna bok om banker:
The Bankers' New Clothes: What's Wrong with Banking and What to Do about It Updated Edition (PUP) av Anat Admati & Martin Hellwig som sammanfattas i WJS såhär:
Banks should raise more capital, carry less debt—and never need a bailout again
Nyckelordet här är "need" - självfallet är det önskvärt om banken aldrig kommer att behöva bailouts. Men om banker misstänker att de likväl skulle få en, om det trots allt skulle hända, är det grundläggande incitamentsproblemet inte löst, och bankerna lär fortsätta att ta på sig för mycket risk. Det talar för att ökade kapitaltäckningskrav bör kombineras med en trovärdig utfästelse om att inte rädda banker som inte klarar sig med sina egna marginaler.
Kruxet är att en sådan utfästelse knappas kan vara trovärdig för banker som är så stora att de är systembärande (too big to fail-problematiken). Hur löser man det? En variant är att inte tillåta banker att växa sig så stora. Det ter sig som ett ganska långtgående ingrepp i den fria konkurrensen - men paradoxalt nog kanske det är vad som krävs för att konkurrens mellan banker ska fungera...