Visar poster taggade meta:

Dealing with media as a researcher

Today, I gave a talk on how one as a researcher should deal with media. I turned it into a 10 point list - here we go:
  1. Do interesting research.
  2. Have a blog. Write about your research, comment on common misunderstandings and stuff you find interesting. Link to your blog from your university page. (Here is an excellent example)
    When journalists search for information, they will see that you are the explaing kind, and they will see what your topics are.
  3. Write summaries of your research (on your blog or elsewhere).
    At IFN, working paper summaries in Swedish are mandated (example). I hate writing them, but having written them is wonderful.
  4. Occassionally reply when others get it wrong (here's an excellent example).
    Yes, you should bother. It is a virtue, and it is part of your job-description.

  5. When journalists call or email, answer, reply or get back to them.
    Be prepared to explain stuff about research questions, uncertainty, normative vs descriptive, causation vs causality. Yes, you should bother. It is a virtue, and it is part of your job-description.
  6. If you don't know or are not sure: Give pointers to other researchers who know more, when you know these exist. Or ask for time to check the literature for 15 minutes and then get back to the journalist.
    You are much more productive in searching and validating research. Journalists who are not willing to give you 15 minutes to find a serious answer, are not serious.
  7. Ask to check the text and how your are quoted before publications (again, if they won't let you, they are not serious) OR just accept that you will sometimes be misrepresented and let it go (easier later in your career)
  8. If it is radio/TV, remember that time flies and you will only be able to cover half of the most basic stuff. At best.
  9. If you are misrepresented, or if your position was too nuanced to be newsworthy, see 2.
  10. Remember that there is no reason to add a tenth point to your list just because 10 is a nice and even number. Content is what matters.

DN-kolumn om överdrifter i samhällsdebatten

Dagens DN-kolumn handlar om överdrifter, ett ämne jag sparat till under ett bra tag, och som fick en bra krok i debatten kring LOs valfilm.
LO har försvarats av Åsa Linderborg, som skriver:
I LO:s valfilm hävdar en undersköterska att Moderaterna genom sänkta ingångslöner för nyanlända (man räknas som nyanländ de första åtta åren man är i Sverige) kommer innebära "sänkta löner för alla".
Detta är faktiskt inte en korrekt beskrivning av filmen, då det inte sägs något i filmen om sänkta ingångslöner för nyanlända. Istället argumenterar folk i filmen mot lönesänkningar generellt. Linderborg tycks hursomhelst vara medveten om att LO överdriver, men för detta får LO inte någon kritik. Det får däremot Faktiskt.se som försökt faktagranska LO, enligt Linderborg utan att utan att fatta hur löjliga de gör sig.
Nästa exempel är från Carolin Dahlman som i höstas meddelade att hon varit med i Nyhetsmorgon, och (helt korrekt om man ser klippet) sammanfattade sitt budskap så här:
Lika lite som moderaterna känner igen sig i LOs valfilm gissar jag att arbetarrörelsen och välfärdsstatens vänner känner igen sig i Dahlmans beskrivning, som innehåller flera överdrivna påståenden. Särskilt underligt är påståendet att pengarna är slut när det är dags att gå i pension, Sverige har ju en historia av att betala ut bidrag även när detta skapar underskott i de offentliga finanserna. Med risk för att verka löjlig vill jag påpeka att beskrivningen av välfärdsstaten inte heller är korrekt. Merparten av pengarna som går genom det offentliga används till förmåner som kommer medborgarna till del. Detta sagt sympatiserar jag med (vad jag uppfattar som) Dahlmans tanke att det vore bra om folk hade en större buffert av eget sparande.
Arpis artiklar om genusvetenskapen som överkyrka är redan väl omdiskuterade: Här är första artikeln, och här är en bra kommentar från åtta (!) forskare vid statsvetenskapliga institutionen i Lund. (Det finns åtminstone ytterligare en Lundakommentar, från Ann-Katrin Bäcklund, dekan, Samhällsvetenskapliga fakulteten och Jakob Gustavsson, studierektor Statsvetenskapliga institutionen)
En liten detalj jag noterade var att Arpi hänvisar till en artikel av Charlotta Stern som visar att internationellt publicerad genusforskning sällan tar forskningsläget om biologiska skillnader mellan könen i beaktande. Sterns artikel är välskriven och intressant, men exemplet stärker inte självklart Arpis tes om genusvetenskapen som överkyrka vid svenka lärosäten, ty Stern är docent vid sociologiska institutionen vid Stockholms universitet. (Den som är nyfiken på ämnet kan även finna Jesper Ahlins diskussion av genusvetenskapen intressant)
Om Greenpeace, kärnkraft, GMO och DDT finns mängder av debatt och diskussion på nätet. Denna artikel om Greenpeace motstånd mot GMO är läsvärd, liksom denna om DDT med mera. Ett annat intressant exempel på Greenpeace överdrifter är turerna kring oljeplattformen Brent Spar (från wikipedia):
The overestimation of the contents of the Brent Spar damaged the credibility of Greenpeace in their wider campaigns. They were criticised in an editorial column in the scientific journal Nature for their lack of interest in facts[12]. Greenpeace moved to distance itself from its "5500 tonnes" claim, after the Brent Spar argument was won, and because of this has been accused of indulging in historical revisionism

Nytt år, ny politisk skala? Om Johan Lundberg, Isaiha Berlin och GAL-TAN

Det pågår en debatt om varför vissa liberala ledarsidor (GP, Expressen) ändrat karaktär (skrivit mer kritiskt om invandring och flyktingmottagande). Senast hävdar Johan Lundberg att Isaiah Berlins distinktion mellan positiv och negativ frihet är användbar. Han skriver att omsvängningen kan
"förstås som en rörelse tillbaka till ett negativt frihetsbegrepp"
samt att
Vad liberaler i dag vänder sig emot är just att liberalism har kommit att likställas med ett tänkande som under decennierna runt år 1900 inte bara uppfattades som liberalismens motsats,
Texten är varken lättbegriplig eller övertygande, trots (eller möjligen på grund av) de många Dostojevskij-citaten. Gemensamt för de omdiskuterade ledarsidorna är ju att de argumenterar för en restriktiv migrationspolitik bland annat för att fri migration är svårt att kombinera med en nationell välfärdsstat. Men rätten att bo var man vill är ju en fråga om negativ frihet, medan välfärdsstaten ofta motiveras med att den ökar människors positiva frihet. Det går således knappast att beskriva GPs och Expressens ledarsidor som konsekventa försvarare av negativ frihet.
Jag lutar istället åt att distinktionen mellan negativ och positiv frihet, i likhet med den klassiska höger-vänsterskalan, är påfallande oanvändbar för att beskriva de konfliktlinjer som eldar upp folk nuförtiden (gräsrötter såväl som kulturelit).
Mer användbar är den så kallade GAL-TAN dimensionen där akronymerna står för Green-Alternative-Libertarian och Traditionalist-Authoritarian-Nationalist. Nya partier som SD, Fi och Mp har övertygade anhängare i olika ändar av denna skala. Partier bildade för 100 år sedan kring skiljelinjen socialism-kapitalism har alla två saker gemensamt:
  • En svårighet att elda upp de egna leden eftersom motståndaren inte längre är lika tokig (moderaterna har accepterat välfärdsstaten, socialdemokraterna kapitalismen)
  • En klyfta inom partiet längs GAL-TAN dimensionen (eller något mycket liknande)
De partier och ledarsidor som förmår omgruppera sig längs de konfliktlinjer där det numera slår gnistor blir framgångsrika. Expressen och GP har lyckats, även om få för 20 år sedan skulle ha gissat att de skulle hamna så nära TAN på den nya skalan. Det parti som vann i höger höger-vänster frågan - folkpartiet - tycks ha svårt att bestämma sig för var de vill vara på den nya skalan. Otippat nog är det istället centerpartiet som verkar ta GAL-positionen i det borgerliga lägret.
En avslutande fundering: Det tog 150 år att nå nuvarande relativt höga åsiktskonvergens i höger-vänster dimensionen. Det landade i att nästan alla vill ha en kapitalistisk välfärdsstat. Hur lång tid tar det att nå en liknande konsensus i GAL-TAN dimensionen och hur ser den kompromiss ut som vi till slut landar i?

Varför lär vi oss inget av politiska debatter trots att alla talar sanning?

I Agenda senast debatterade Annie Lööf mot Gustav Fridolin. Debatten skedde på följande form:
AL påstår X som är något kritiskt om mp.
GF fnyser, grimaserar eller motsvarande om X (som vore det fel) men väljer att istället påstå Y, som är något kritiskt om c.
AL fnyser, grimaserar eller motsvarande om Y, men väljer att istället påstå Z, som är något kritiskt om mp.
osv...
Programledare Anders Holmberg gör så gott som ingenting under debatten. Han lyckas inte ens få stopp på Fridolin när tiden är ute. Än mindre gör han något för att få någon av debattörerna att bemöta den andres påstående i sak. AL och GF ger båda sken av att den andre pratar nonsens, men i själva verket visar en faktagranskning av KIT att allt båda säger är korrekt.
När tittaren lämnas med intrycket att ord står mot ord och att debatten inte kommer någonstans är det således inte för att debattörerna far med osanning. Det är för att ingen ser till att de svarar på varandras frågor och ingen ser till att rätt frågor ställs.
Om detta inte är programledarens roll, varför behövs en programledare överhuvudtaget?


Bonusfråga: Den enda programledare i Agenda som varit i närheten av att göra det jobb en sådan rimligen bör göra, har på senare tid varit Karin Hübinette. Vilket snille gjorde henne till "administrativ utvecklingschef" på Riksnyheterna??