Visar poster taggade meta:

Vad gör böckerna med samhällsdebatten?

Böcker har under lång tid varit ett populärt kommunikationsmedium. Varför är vi så okritiska till detta format? Kan det till och med vara så att boken gör oss alla dummare och förpestar samhällsdebatten?
De mest gillade böckerna förefaller nästan samtliga vara deckare, i varje fall enligt den dominerande aktören Pocketshops topplista. Efter lite letande fann jag dock att det finns många böcker som inte är fiktion, och flera gör berömvärda försök att kommunicera och bygga på ny forskning. Efter att ha läst flera av dessa, ser jag dock en rad problem. Jag syftar inte på uppenbara invändningar som att sakfel i böcker i bästa fall rättas vid nästa tryckning som kan dröja flera år, eller att produktion och distribution av böcker tär på vår natur och på planetens klimat. Min främsta farhåga rör vad detta fördummande format gör med människors intellekt.
Jag fann snabbt att flera populärvetenskapliga böcker har fyndiga titlar och undertitlar som verkligen lockar till läsning. Formatet tycks dock vara synnerligen begränsande till sin natur. Av trycktekniska och kommersiella skäl känner de flesta författare sig uppenbarligen tvungna att kavla ut sin tes över flera hundra sidor. Det förefaller till och med ha gått status i att skriva så tjocka böcker som möjligt, vilket inte sällan uppnås genom att läsaren bombarderas med anekdotisk evidens eller utvikningar vid sidan om bokens huvudfråga. Många böcker hade utan tvekan gjort sig bättre som artiklar eller blogginlägg.
Det uråldriga sättet på vilket bokförfattare refererar till varandra är också synnerligen problematiskt. Det är tyvärr mycket lätt att ge en felaktig bild av vad någon annan författare hävdat när man inte förväntas länka direkt till källan. När en annan bok refereras, listas den istället i referenslistan och det är upp till läsaren att leta upp en fysisk kopia för att kunna verifiera att den återgivits eller tolkats rätt. När boken väl hittats är den alltså ofta flera hundra sidor tjock, vilket gör att det krävs en rejäl arbetsinsats för att avgöra om dess budskap är korrekt återgivet.
Flera gånger har jag funnit att en källa i sin tur refererar till en annan källa, och när jag väl hittar originalkällan visar det sig att dess budskap förvrängts och vantolkats på ett sätt som göra hela debatten fördummande. Svårigheterna för läsaren att kolla upp en referens till en bok gör att författare hela tiden frestas att förlöjliga sin motståndares teser, argumentera mot halmdockor eller att på annat sätt ge läsaren en felaktig bild av vad andra bokförfattare visat.
Det är onekligen lätt att bli nedslagen när man ser vilken dominerande plats böcker har i samhällsdebatten. Om man som läsare inte är medveten om bokformatets begränsningar, kan det gå riktigt illa. Jag tröstar mig med att böcker trots allt bara är en kanal bland många andra. Ytterst är det trots allt bokförfattarna som avgör om boken blir bra eller dålig.

För en anständig samhällsdebatt: Bemöt inte utsagor om förändring med utsagor om nivå

Ett irriterande inslag i samhällsdebatten är att utsagor om förändring (dvs om X ökar eller minskar) bemöts med utsagor om nivå. Det skapar problem eftersom fenomen X mycket väl kan vara vanligt men samtidigt på väg att bli mindre vanligt.
Felet görs av många, men det som fick mig att skriva detta inlägg var Paulina Neudings krönika i Dagens Samhälle om hur brottslighet och trygghet utvecklas över tiden (och på sina ställen om på vilken nivå de ligger).
Neuding vill problematisera tanken att tryggheten ökar och att brottsligheten minskar, dvs utsagor om förändring i tiden. Hon har relevanta argument, som att det väpnade våldet ökat över tiden, men hon blandar detta med utsagor om brottslighetens geografiska variation och en punktobservation om antalet bombdåd i Malmö som är svår att värdera för den oinsatte.
I ett försök att vara superpedagogisk har jag gulmarkerat utsagor om förändring över tid, och rödmarkerat utsagor om nivåer.
I de sista två meningarna antyds en motsättning mellan nivå och förändring som logiskt sett inte finns där (och även innehållsmässigt är det troligt att tryggheten är en funktion av betydligt fler variabler än antalet sprängdåd).
Notera slutligen att jag menar att detta fenomen hos debattörer är irriterande vanligt, men jag är inte säker på att det ökat över tiden.

Uppdatering 2023:
Fenomenet tycks inte bli mindre vanligt... Till exempel är det värt att påpeka att falukorv mycket väl kan ha gått upp kraftigt i pris. och fortfarande inte kosta en förmögenhet:

Tekniken har ändrat villkoren för åsiktsjournalistiken. Vad är problemet?

Detta har hänt: En gång i tiden befolkades liberala ledarsidor i hög utsträckning av skribenter som utan större överdrift kan kallas super-korrekta men ärligt talat tråkiga socialliberaler. (Vi kan ju introducera akronymen SÄTTS så får vi se om den trendar…) Nu är dessa alltmer sällsynta, och en annan festlig skribenttyp frodas: Den kontroversiella klick-fixaren (#KKF).
Det händer naturligtvis att den förra gruppen beklagar sig över den senare gruppens framfart. Bland syndabockarna är den nya tekniken ständigt i skottgluggen: Kan det möjligen vara så att webbsidor och appar, där texter, ämnen och rubriker sätts för att maximera antalet läsare, klick och delningar, premierar en annan typ av skribent än vad ledarsidan i en papperstidning gör (eller gjorde)?
Frågan är nästintill retorisk, självklart spelar klickjakten roll. En mer intressant fråga är: Vilka skäl finns det att beklaga sig över en utveckling som innebär att skribenter i allt större utsträckning måste anstränga sig för att deras texter faktiskt ska läsas, spridas och engagera?
Den frågan är inte retorisk, jag måste ärligt talat fundera ett tag. Kom gärna med input!

Teknikskiften: bok vs ebok

På prov tog jag alltså med Jonathan Franzens Purity, både i Kindleversion (på engelska) och i Hardback (svensk översättning) till semestern. Redan i flygplanet märkte jag att den fysiska boken är en tegelsten, och dessutom hade den "moral hazard" översatts till "moralisk risk". Jag bytte yill Kindleversionen, och bytte sedan aldrig tillbaka.
Jämförelsen är en smula orättvis, dels då jag är överkänslig när det gäller just hur moral hazard översätts (det finns ingen bra svensk översättning, alltså bör man använda den engelska termen - det är ju vad ekonomer faktiskt gör när de talar och undervisar), dels då boken inte hade hunnit komma i pocket.
Förra semesterns läsning - Frihet av samma författare - står nu i hyllan som ett trevligt minne, med sand mellan bladen och rejält tilltufsad av kaffefläckar. I det avseendet är eboken ett dåligt substitut.
Prognos: Jag kommer att köpa nya böcker som ebok i allt större utsträckning. Men pocketboken överlever, och inköpen av böcker på antikvariat lär öka.

Amanda Björkman: Politikens självkritik är inte på riktigt - DN.SE

Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé har nyligen förklarat att han är mycket självkritisk – mot Fredrik Reinfeldts agerande i flyktingpolitiken. Och när Jan Björklund efter valet upprepade att han var självkritisk visade det sig, om man lyssnade noga, att han var kritisk mot att Moderaterna inte lät Alliansen driva FP-politik. 
Feedback
http://mobil.dn.se/ledare/signerat/amanda-bjorkman-politikens-sjalvkritik-ar-inte-pa-riktigt/