Berghs betraktelser

Ett irriterande inslag i samhällsdebatten är att utsagor om förändring (dvs om X ökar eller minskar) bemöts med utsagor om nivå. Det skapar problem eftersom fenomen X mycket väl kan vara vanligt men samtidigt på väg att bli mindre vanligt.

Felet görs av många, men det som fick mig att skriva detta inlägg var Paulina Neudings krönika i Dagens Samhälle om hur brottslighet och trygghet utvecklas över tiden (och på sina ställen om på vilken nivå de ligger).

Neuding vill problematisera tanken att tryggheten ökar och att brottsligheten minskar, dvs utsagor om förändring i tiden. Hon har relevanta argument, som att det väpnade våldet ökat över tiden, men hon blandar detta med utsagor om brottslighetens geografiska variation och en punktobservation om antalet bombdåd i Malmö som är svår att värdera för den oinsatte.

I ett försök att vara superpedagogisk har jag gulmarkerat utsagor om förändring över tid, och rödmarkerat utsagor om nivåer.

I de sista två meningarna antyds en motsättning mellan nivå och förändring som logiskt sett inte finns där (och även innehållsmässigt är det troligt att tryggheten är en funktion av betydligt fler variabler än antalet sprängdåd).

Notera slutligen att jag menar att detta fenomen hos debattörer är irriterande vanligt, men jag är inte säker på att det ökat över tiden.

Uppdatering 2023:

Fenomenet tycks inte bli mindre vanligt... Till exempel är det värt att påpeka att falukorv mycket väl kan ha gått upp kraftigt i pris. och fortfarande inte kosta en förmögenhet:

Detta har hänt: En gång i tiden befolkades liberala ledarsidor i hög utsträckning av skribenter som utan större överdrift kan kallas super-korrekta men ärligt talat tråkiga socialliberaler. (Vi kan ju introducera akronymen SÄTTS så får vi se om den trendar…) Nu är dessa alltmer sällsynta, och en annan festlig skribenttyp frodas: Den kontroversiella klick-fixaren (#KKF).

Det händer naturligtvis att den förra gruppen beklagar sig över den senare gruppens framfart. Bland syndabockarna är den nya tekniken ständigt i skottgluggen: Kan det möjligen vara så att webbsidor och appar, där texter, ämnen och rubriker sätts för att maximera antalet läsare, klick och delningar, premierar en annan typ av skribent än vad ledarsidan i en papperstidning gör (eller gjorde)?

Frågan är nästintill retorisk, självklart spelar klickjakten roll. En mer intressant fråga är: Vilka skäl finns det att beklaga sig över en utveckling som innebär att skribenter i allt större utsträckning måste anstränga sig för att deras texter faktiskt ska läsas, spridas och engagera?

Den frågan är inte retorisk, jag måste ärligt talat fundera ett tag. Kom gärna med input!

På prov tog jag alltså med Jonathan Franzens Purity, både i Kindleversion (på engelska) och i Hardback (svensk översättning) till semestern. Redan i flygplanet märkte jag att den fysiska boken är en tegelsten, och dessutom hade den "moral hazard" översatts till "moralisk risk". Jag bytte yill Kindleversionen, och bytte sedan aldrig tillbaka.

Jämförelsen är en smula orättvis, dels då jag är överkänslig när det gäller just hur moral hazard översätts (det finns ingen bra svensk översättning, alltså bör man använda den engelska termen - det är ju vad ekonomer faktiskt gör när de talar och undervisar), dels då boken inte hade hunnit komma i pocket.

Förra semesterns läsning - Frihet av samma författare - står nu i hyllan som ett trevligt minne, med sand mellan bladen och rejält tilltufsad av kaffefläckar. I det avseendet är eboken ett dåligt substitut.

Prognos: Jag kommer att köpa nya böcker som ebok i allt större utsträckning. Men pocketboken överlever, och inköpen av böcker på antikvariat lär öka.

Detta blir utan tvekan årets sista inlägg. 2015 fyllde bloggen 10 år, vilket sannolikt gör den till Sveriges äldsta nationalekonomiblogg. Ämnesmässigt är det slående hur samma frågor är aktuella (alternativt är det mina intressen som är konstanta). De första inläggen kom i november 2005 och berörde följande:

Alla inlägg på den gamla bloggen finns samlade här.

För ett år sedan gick jag över från squarespace till postach.io, en mer minimalistisk men betydligt mer mobilanpassad plattform - och oerhört mycket enklare när man som jag redan använder Evernote. Jag kan rekommendera denna kombination.

Trafiken till bloggen är numera nästan helt driven av länkar från twitter och fb. Få verkar läsa bloggen via RSS. Det är synd, och förmodligen beror det delvis på att Google stängde av google reader, och delvis på att rss-formatet för en aningen tynande tillvaro generellt sett.

Mitt tips är därför att ge RSS en chans. Jag ersatte google reader med Inoreader, som funkar utmärkt för mig även i gratisversionen. Efter registrering (den accepterar google-identiteten och hittade mina google-reader prenumerationer utan problem) lägger man lätt till de bloggar och nyhetssajter man vill läsa, och sedan får man alla nya inlägg ditt, både på web och i mobilen. Min blogg skickar separata RSS-feeds för varje tag, så den som till äventyrs bara vill följa inlägg om exempelvis metadebatt lägger till denna adress http://bergh.postach.io/tag/meta i Inoreader (eller annan valfri rss-läsare).

En mer oldschool funktion är att anmäla sig till bloggens epostlista, som skickas ut automatiskt när det kommit nya inlägg. Man kan inte tro det, men funktionen har tillkommit på begäran.

Jag har på mitt soffbord inte mindre än tre böcker av Roland Paulsen: "Vi bara lyder", "Arbetssamhället - hur arbetet överlevde teknologin" samt "Empty Labor Idleness and Workplace Resistance" och kommer under 2016 att skriva en längre recension av samtliga i Ekonomisk Debatt. Jag har redan nämnt det för Roland, och nämner det här också, delvis som en commitment device.

Hittills har det varit omtumlande läsning, men Roland får inte följa med på semestern. Det får däremot Jonathan Franzen, både i form av svensk tegelsten och på engelska i kindle.

Det ska bli spännande att se vilken version jag väljer.

Debatten om migration har verkligen inte tagit fram det bästa hos svensk samhällsdebatt. Ett bidragande skäl är nog att det bara finns två teoretiskt konsistenta ståndpunkter, som dessutom ligger mycket långt ifrån varandra: Helt stängda gränser respektive fri invandring. Eftersom båda extremer ter sig tämligen orimliga, lägger sig många på en punkt mellan dessa extremer. Men då blir man samtidigt sårbar för de motargument som alltid drabbar den som drar en linje på ett sluttande plan: Varför drar du gränsen just där?

Det blir inte bättre av att många som tidigare argumenterat emot ett lågt mottagande använde principargument lånade från argumentationen för fri invandring, men är ovilliga att försvara den positionen fullt ut. De argument som används av regeringen för att motivera de åtstramningar som genomförs är till sin principiella natur inte särskilt annorlunda än de argument som kan anföras för att sätta gränsen betydligt lägre (just detta argument har uttryckts tidigare av Björn Östbring, hittar dock inte exakt var just nu).

Idén om fri invandring må vara teoretiskt konsistent och moraliskt svårantastlig, men det råder också konsensus om att det inte fungerar i praktiken. Argumenten för den motsatta ståndpunkten, stängda gränser, har å sin sida en nationalistisk prägel som få vill befatta sig med. Sålunda äger debatten nu rum mellan debattörer som drar sig för att använda principargument (ty man är inte beredd att följa principerna hela vägen) och som ogärna vill diskutera kvantitativt var gränsen går (ty alla siffror ter sig godtyckliga). En sådan debatt blir naturligtvis inte särskilt njutbar.

En tanke jag lekt med, och som slog mig igen när jag läste detta intressanta inlägg om asylrätten av Joakim Ruist, är följande: Vad skulle hända om vi konsekvent diskuterade takt snarare än volym? I praktiken skulle vi kunna ha ett kösystem till Sverige, enligt vilket människor som grundregel får permanent uppehållstillstånd (och kanske även medborgarskap) men bara efter viss väntetid, som beror på söktryck och mottagningstakt.

Principiellt kan systemet försvaras med den fria invandringens logik: människor har rätt att välja var på jorden de vill bo, och vi vill ogärna bygga en välfärdsstat som förutsätter att människor hålls borta från den med våld. Men takten och därmed väntetiden kommer att vara föremål för demokratisk diskussion och beslutsfattande. I bästa fall får vi då en debatt som utspelar sig i en dimension (ska takten vara högre eller lägre än nu?), där utfallet i praktiken lär hamna nära medianväljarens idé om den önskvärda takten. Inte helt olikt diskussionen om skattekvoten.

NB: de svåra praktikaliteterna kring exempelvis hur och var man ska söka asyl, och vad som ska ske medan man "köar till Sverige" löses naturligtvis inte av denna begreppsexercis.