Berghs betraktelser

Detta blir utan tvekan årets sista inlägg. 2015 fyllde bloggen 10 år, vilket sannolikt gör den till Sveriges äldsta nationalekonomiblogg. Ämnesmässigt är det slående hur samma frågor är aktuella (alternativt är det mina intressen som är konstanta). De första inläggen kom i november 2005 och berörde följande:

Alla inlägg på den gamla bloggen finns samlade här.

För ett år sedan gick jag över från squarespace till postach.io, en mer minimalistisk men betydligt mer mobilanpassad plattform - och oerhört mycket enklare när man som jag redan använder Evernote. Jag kan rekommendera denna kombination.

Trafiken till bloggen är numera nästan helt driven av länkar från twitter och fb. Få verkar läsa bloggen via RSS. Det är synd, och förmodligen beror det delvis på att Google stängde av google reader, och delvis på att rss-formatet för en aningen tynande tillvaro generellt sett.

Mitt tips är därför att ge RSS en chans. Jag ersatte google reader med Inoreader, som funkar utmärkt för mig även i gratisversionen. Efter registrering (den accepterar google-identiteten och hittade mina google-reader prenumerationer utan problem) lägger man lätt till de bloggar och nyhetssajter man vill läsa, och sedan får man alla nya inlägg ditt, både på web och i mobilen. Min blogg skickar separata RSS-feeds för varje tag, så den som till äventyrs bara vill följa inlägg om exempelvis metadebatt lägger till denna adress http://bergh.postach.io/tag/meta i Inoreader (eller annan valfri rss-läsare).

En mer oldschool funktion är att anmäla sig till bloggens epostlista, som skickas ut automatiskt när det kommit nya inlägg. Man kan inte tro det, men funktionen har tillkommit på begäran.

Jag har på mitt soffbord inte mindre än tre böcker av Roland Paulsen: "Vi bara lyder", "Arbetssamhället - hur arbetet överlevde teknologin" samt "Empty Labor Idleness and Workplace Resistance" och kommer under 2016 att skriva en längre recension av samtliga i Ekonomisk Debatt. Jag har redan nämnt det för Roland, och nämner det här också, delvis som en commitment device.

Hittills har det varit omtumlande läsning, men Roland får inte följa med på semestern. Det får däremot Jonathan Franzen, både i form av svensk tegelsten och på engelska i kindle.

Det ska bli spännande att se vilken version jag väljer.

Debatten om migration har verkligen inte tagit fram det bästa hos svensk samhällsdebatt. Ett bidragande skäl är nog att det bara finns två teoretiskt konsistenta ståndpunkter, som dessutom ligger mycket långt ifrån varandra: Helt stängda gränser respektive fri invandring. Eftersom båda extremer ter sig tämligen orimliga, lägger sig många på en punkt mellan dessa extremer. Men då blir man samtidigt sårbar för de motargument som alltid drabbar den som drar en linje på ett sluttande plan: Varför drar du gränsen just där?

Det blir inte bättre av att många som tidigare argumenterat emot ett lågt mottagande använde principargument lånade från argumentationen för fri invandring, men är ovilliga att försvara den positionen fullt ut. De argument som används av regeringen för att motivera de åtstramningar som genomförs är till sin principiella natur inte särskilt annorlunda än de argument som kan anföras för att sätta gränsen betydligt lägre (just detta argument har uttryckts tidigare av Björn Östbring, hittar dock inte exakt var just nu).

Idén om fri invandring må vara teoretiskt konsistent och moraliskt svårantastlig, men det råder också konsensus om att det inte fungerar i praktiken. Argumenten för den motsatta ståndpunkten, stängda gränser, har å sin sida en nationalistisk prägel som få vill befatta sig med. Sålunda äger debatten nu rum mellan debattörer som drar sig för att använda principargument (ty man är inte beredd att följa principerna hela vägen) och som ogärna vill diskutera kvantitativt var gränsen går (ty alla siffror ter sig godtyckliga). En sådan debatt blir naturligtvis inte särskilt njutbar.

En tanke jag lekt med, och som slog mig igen när jag läste detta intressanta inlägg om asylrätten av Joakim Ruist, är följande: Vad skulle hända om vi konsekvent diskuterade takt snarare än volym? I praktiken skulle vi kunna ha ett kösystem till Sverige, enligt vilket människor som grundregel får permanent uppehållstillstånd (och kanske även medborgarskap) men bara efter viss väntetid, som beror på söktryck och mottagningstakt.

Principiellt kan systemet försvaras med den fria invandringens logik: människor har rätt att välja var på jorden de vill bo, och vi vill ogärna bygga en välfärdsstat som förutsätter att människor hålls borta från den med våld. Men takten och därmed väntetiden kommer att vara föremål för demokratisk diskussion och beslutsfattande. I bästa fall får vi då en debatt som utspelar sig i en dimension (ska takten vara högre eller lägre än nu?), där utfallet i praktiken lär hamna nära medianväljarens idé om den önskvärda takten. Inte helt olikt diskussionen om skattekvoten.

NB: de svåra praktikaliteterna kring exempelvis hur och var man ska söka asyl, och vad som ska ske medan man "köar till Sverige" löses naturligtvis inte av denna begreppsexercis.

Om en normalbegåvad skriver något som skulle kunna tolkas heltokigt, väljer jag i regel att inte göra den tolkningen. Ibland kan jag emellertid uppmärksamma personen ifråga på att en sådan tolkning skulle kunna göras, så att vederbörande kan förtydliga sig.

Här menar Arenas Mikael Feldbaum att jag hävdar "att just sysselsättningsskillnad ensamt besvarar frågan vem som är bäst och sämst på integration." vilket han tycker sig kunna utläsa ur detta inlägg. Jag vill tacka honom för att han uppmärksammat mig på att denna tolkning var möjlig, och det länkade inlägget inleds nu med ett förtydligande.

Jag vill samtidigt ta tillfället i akt att återgälda tjänsten. Feldbaum avslutar ledaren med dessa ord:

När denna ledare avslutas på detta sätt, skulle man kunna dra slutsatsen att alla som lyfter upp statistik kring integration där Sverige klarar sig sämre än jämförbara länder, kommer att anklagas av Arena för att gynna fel krafter i samhället. Det vore naturligtvis helt orimligt, men för att undanröja misstanken kanske ett förtydligande är på sin plats?

Påmindes nyligen om detta inlägg av Johannes Lindvall och Carl Dahlström om twittrande statsvetare, eller mer generellt om hur samhällsvetenskapliga forskare bör delta i samhällsdebatten. Å ena sidan har naturligtvis även forskare rätt att tycka till om ditten och datten, å andra sidan får vi ofta frågor om sådant som inte går att forska på, och där Ulf Bjerelds (för att bara dra till med ett namn som kom till mig...) åsikt inte nödvändigtvis är mer övervägd än någon annans.

Man skulle möjligen önska sig att journalister visste lite mer om vad vi faktiskt inte har en susning om: Ekonomer kan inte förutsäga BNP. Statsvetare kan inte förutsäga valresultat. Men det är knappast rimligt att kräva av journalister att veta vad som forskningsbara frågor inom alla ämnen de skriver om.

Däremot är det inte för mycket begärt att journalister ställer frågor, och jag är därför mycket förtjust i Lindvalls och Dahlströms rekommendation att journalister avslutar intervjuer med forskare med följande två frågor (eller varianter på dem):

Om dessa frågor införlivades i journalistisk praxis skulle mycket vara vunnet. Inte minst skulle forskare få en bättre uppfattning om vad de kan förväntas uttala sig om: Man måste inte själv ha bedrivit forskning om X för att kunna ha koll på vad forskningen om X säger - men man bör ha tillräcklig koll på fältet för att kunna rekommendera en bra översiktsartikel exempelvis, och om det inte finns någon forskning alls om X är mervärdet av att få en professors åsikt om X tämligen begränsat.

Uppdatering 10 dec:

Joakim Ruist har torgfört en relaterad rekommendation, som jag tycker vi kan kalla det Ruistska tillägget till Lindvall-Dahlström doktrinen (även om det är mycket svårt att säga Ruistska)