Debatten om migration har verkligen inte tagit fram det bästa hos svensk samhällsdebatt. Ett bidragande skäl är nog att det bara finns två teoretiskt konsistenta ståndpunkter, som dessutom ligger mycket långt ifrån varandra: Helt stängda gränser respektive fri invandring. Eftersom båda extremer ter sig tämligen orimliga, lägger sig många på en punkt mellan dessa extremer. Men då blir man samtidigt sårbar för de motargument som alltid drabbar den som drar en linje på ett sluttande plan: Varför drar du gränsen just där?

Det blir inte bättre av att många som tidigare argumenterat emot ett lågt mottagande använde principargument lånade från argumentationen för fri invandring, men är ovilliga att försvara den positionen fullt ut. De argument som används av regeringen för att motivera de åtstramningar som genomförs är till sin principiella natur inte särskilt annorlunda än de argument som kan anföras för att sätta gränsen betydligt lägre (just detta argument har uttryckts tidigare av Björn Östbring, hittar dock inte exakt var just nu).

Idén om fri invandring må vara teoretiskt konsistent och moraliskt svårantastlig, men det råder också konsensus om att det inte fungerar i praktiken. Argumenten för den motsatta ståndpunkten, stängda gränser, har å sin sida en nationalistisk prägel som få vill befatta sig med. Sålunda äger debatten nu rum mellan debattörer som drar sig för att använda principargument (ty man är inte beredd att följa principerna hela vägen) och som ogärna vill diskutera kvantitativt var gränsen går (ty alla siffror ter sig godtyckliga). En sådan debatt blir naturligtvis inte särskilt njutbar.

En tanke jag lekt med, och som slog mig igen när jag läste detta intressanta inlägg om asylrätten av Joakim Ruist, är följande: Vad skulle hända om vi konsekvent diskuterade takt snarare än volym? I praktiken skulle vi kunna ha ett kösystem till Sverige, enligt vilket människor som grundregel får permanent uppehållstillstånd (och kanske även medborgarskap) men bara efter viss väntetid, som beror på söktryck och mottagningstakt.

Principiellt kan systemet försvaras med den fria invandringens logik: människor har rätt att välja var på jorden de vill bo, och vi vill ogärna bygga en välfärdsstat som förutsätter att människor hålls borta från den med våld. Men takten och därmed väntetiden kommer att vara föremål för demokratisk diskussion och beslutsfattande. I bästa fall får vi då en debatt som utspelar sig i en dimension (ska takten vara högre eller lägre än nu?), där utfallet i praktiken lär hamna nära medianväljarens idé om den önskvärda takten. Inte helt olikt diskussionen om skattekvoten.

NB: de svåra praktikaliteterna kring exempelvis hur och var man ska söka asyl, och vad som ska ske medan man "köar till Sverige" löses naturligtvis inte av denna begreppsexercis.