Berghs betraktelser

Med tiden lär sig människor hur skatteregler är utformade och kan kringgås. Fenomenet är inte enbart av ondo. En effekt av att många högutbildade lägger extrainkomster i bolag är exempelvis att utbildningspremien i praktiken blir högre än vad de formella marginalskattesatserna ger sken av. Men denna typ av bristande transparens är i sig ett problem, inte bara för att skatteplaneringen i sig är kostsam. Ett krångligt och komplext skattesystem gynnar nämligen framför allt den med bra skattejurister. Ett enkelt och effektivt skattesystem gynnar däremot hela Sverige.

I artikeln nämner vi beräkningar av skatt på arbete som andel av disponibel inkomst vid olika percentiler i inkomstfördelningen, något som beräknats utifrån LINDA-databasen. Skillnaden för den översta tjugondelen mellan 1995 och 2016 är slående:

Medan vi diskuterade vår artikel publicerade SvD en artikel med ett snarlikt budskap skriver av debattörer från Tankesmedjan Tiden och LO. Som vi skriver håller vi med om mycket av deras problembeskrivningen, men nyanserar genom att påpeka att ett ensidigt avskaffande av #:12-reglerna inte vore lyckat (och det tolkar jag inte heller den andra artikeln som att de förespråkar), och att det finns uppsidor med att den faktiska beskattningen sänks. Likväl är huvudbudskapet att en ny skattereform vore önskvärd och vi ger följande input till vad den bör innehålla:

Förslag värda att överväga i en sådan reform är personaloptioner, sänkt eller avskaffad statlig inkomstskatt, höjt grundavdrag, ökad fastighetsskatt och enhetlig moms. Den viktiga lärdomen från historien är att regler som på pappret ser ut att ha en skarp fördelningsprofil kan genom skatteplanering förr eller senare urvattnas.

Bonusinfo: Som någon noterat gör Finanspolitiska rådet gör en snarlik analys och drar liknande slutsatser i sin rapport "Ett enklare och effektivare skattesystem". Åsa sitter ju med i rådet, men denna artikel är inte koordinerad eller på något sätt kopplad till rådet, utan började som diskussion mellan mig och Martin och Martin - och sedan ville vi kolla hur Åsa som skatteexpert såg på saken.

I senaste Ekonomisk Debatt skriver jag och Gissur Erlingsson om riskerna med kommunal tillväxtpolitik. Vi konstaterar att åtgärder ofta motiveras med att de är tillväxtfrämjande, utan att det preciseras på vilket sätt: Är det produktivitet, totala inkomster, inkomster per capita eller något annat som ska fås att växa?

Vi konstaterar också att åtgärder som vidtas inom den lokala tillväxtpolitiken i olika kommuner kan vara komplementära (när åtgärder i en kommun underlättar även för andra kommuner) eller substitut (när kommunerna konkurrerar med varandra i ett nollsummespel).

Dessutom påpekar vi att en del så kallad platsmarknadsföring i kommunerna sker genom att kommunala bolag ägnar sig åt sponsring av exempelvis idrottslag, och det det är oklart både vad kommunerna gör och vad de får göra på det området.

Vi skrev även en Perspektiv-artikel i Dagens Samhälle, med rubriken

Kommunal marknadsföring blir lätt skatteslöseri

På denna artikel svarade "platsstrategen och Heart Directorn" Michael Nilsson:

I en marknadsekonomi är det knappast den enskilda kommunens uppgift att skapa samhällsekonomiska vinster för Sverige som helhet, och dessutom är det fel att framställa kommunala ambitioner som konkurrens om en ändlig resurs. Kanske beror det på att artikelförfattarna bara räknar befolkningens huvuden och inte ser till deras hjärtan. [...] Smarta kommuner inser att tillväxt inte bara handlar om att inspirera till inflyttning utan att också stävja utflyttning.

Han avslutar:

Som platsstrateg har jag bidragit till att skapa goda strategiska förutsättningar för kommunal tillväxt från Hudiksvall i norr till Malmö i söder. I Söderhamn vände vi en negativ befolkningstrend som pågått i 21 år. I Danmark fick jag en inbjudan att som ensam svensk delta i den nationella varumärkesprocessen, Branding Danmark (danskarna gillar konsulter som kan visa resultat).

Vi svarade:

Det är utmärkt om kommuner siktar på att ha korta handläggningstider, smarta trafiklösningar, kvalitet i välfärden och nolltolerans mot korruption. Däremot är det problematiskt om kommuner lägger mycket resurser på att slåss om en begränsad resurs, såsom uppmärksamhet på sociala medier, flyttströmmar eller utlokalisering av statliga verk. [...] Vad smarta kommuner faktiskt bör inse är att tillväxt ytterst är en fråga om produktivitet: att göra rätt saker på rätt sätt. Det främjas bland annat av faktorerna vi nämnde ovan, och konkurrens i dessa dimensioner är inte ett nollsummespel.

Nu till det riktigt intressanta: Jag har skrivit om detta tidigare (med ett fokus på kommunernas strävan efter befolkningstillväxt) och även då fått svar från samma person. Då skrev han:

Bergh förordar att kommuner ägnar sig åt SOVA, det vill säga Skola, Omsorg, Vård och Allmän skötsel. Själv ser jag mest fördelar med att kommuner skapar egen tillväxt

Denna syn på kommuner som fokuserar på kärnverksamheterna är problematisk, för att inte säga hånfull mot de kommuner som fokuserar på just vad de ska fokusera på: välfärd för kommuninvånarna.

Dagens DN-debatt av företrädare för sociala företags branschorganisation är inte upplyftande läsning. Det handlar om kommuner som agerar långt utanför sin kärnverksamhet och därmed gör det svårare för privata aktörer. Det är inget nytt problem - tvärtom hade jag fått intrycket att kommuner blivit något bättre på detta område. Likväl:

Det är omöjligt för både sociala ko­operativ och för traditionella småföretag att priskonkurrera med kommunala kaféer där kaffet kostar 10 kronor, med kommunala cykelverkstäder där snygga genomgångna cyklar kostar 500 kronor och så vidare. [...] När kommunerna leker näringsliv blir det också ett hån mot driftiga invandrare som efter att ha gått starta egetkurs vågar ta språnget att exempelvis öppna en egen cykelverkstad. På samma sätt riskerar kommunerna att slå ut det ideella föreningslivet med antikvariat och möbelförsäljning som påminner om Röda korset, Emmaus och andra.

En ny orsak sägs vara extratjänsterna:

Regeringen har påskyndat utvecklingen genom de subventionerade anställningsformerna Extratjänster, och dess efterföljare Introduktionsjobb. Här ser kommunpolitikerna möjlighet att få intäkter för människor som de annars skulle betalat försörjningsstöd för. Arbetsförmedlingens motkrav är att kommunen hittar sysselsättningar inom den kommunala apparaten. När exempelvis Uppsala kommun tackade ja till 700 människor i Extratjänster, kunde alla dessa svårligen placeras på kommunkansliet. I Uppsala påskyndade Extratjänsterna framväxten av cykelbutik, snickeri, handelsträdgård, loppis och annat i kommunal regi.

Särskilt intressant fann jag följande passus:

SKL har hejat på utvecklingen genom föreläsningar och informationsskriften "Kommunerna och arbetsmarknads­politiken [pdf]" där man visar hur kommunerna kan ta sig runt kommunallagen och konkurrenslagen och numera driva både bilverkstäder och restauranger.

I skriften står följande om konkurrens:

Konkurrenslagen (1993:20) är i princip tillämplig på offentlig näringsverksamhet. [...] Rättsläget får emellertid anses oklart, och det går inte att med säkerhet uttala sig om i vilken utsträckning konkurrenslagen omfattar sådan offentlig prissättning som inte ger full kostnadstäckning och som snedvrider konkurrensen på marknaden. [...] Den 1 januari 2010 infördes i konkurrenslagen en ny så kallad konfliktlösningsregel som syftar till att komma till rätta med konkurrenssnedvridningar som kan uppstå när offentliga aktörer bedriver säljverksamhet i konkurrens med privata aktörer. [...] Ett sådant förbud får inte meddelas om förfarandet är försvarbart från allmän synpunkt. [...] Verket har gjort uttalanden om att det inte kommer att prioritera frågor som kan upplevas ligga i ett gränsland och där förutsättningarna att vinna framgång är osäkra.

Allt detta är sannolikt helt korrekt, men det är svårt att tolka det på annat sätt än 'testa - ni kommer sannolikt undan med det'. Samtidigt ska sägas att SKL rekommenderar en dialog:

Det kan också vara lämpligt att höra med det lokala näringslivet hur man ser på kommunens planerade åtgärder för att bereda arbetslösas sysselsättning.

Hur har vi då hamnat här? Min tolkning är att detta i förlängningen är en konsekvens av kommunernas goda intentioner att hitta sysselsättning åt nyanlända och andra grupper med svårigheter på den ordinarie arbetsmarknaden, i kombination med oviljan att låta jobb med lägre löner växa fram i det privata näringslivet.

Den svenska hållningen tycks alltså vara att vi generellt inte ska använda nyanländas billiga arbetskraft för att sänka priset på cykelreparationer eller hämtning av grovsopor - fast det är okej om kommunen gör det. Enkla jobb - men i kommunal regi.

• Energypost,
• Why Bill Gates is optimistic about climate change från CNBC, och
• denna artikel i Vice.

Jonas Vlachos har skrivit en rapport som visar tecken på betygsinflation i friskolor, och makarna Bergström försvarar sin skola i Dagens Industri. Vem har rätt? Bergströms argument är att hänvisa till statistik från Skolverket över skillnaden mellan resultat på de nationella proven och slutbetyg. Mer exakt visar statistiken

skillnaden i procentenheter mellan andelen elever som fått högre slutbetyg än resultatet på de nationella proven och elever som fått lägre slutbetyg

Med detta mått är friskolor inte mer generösa i sin betygssättning än kommunala skolor. Jämförelsen är dock vilseledande av det enkla skälet att det finns mindre utrymme att höja när resultaten är höga redan från början. Jämförs skolor på samma resultatnivå är skillnaden i betyg jämfört med nationellt prov systematiskt högre i friskolor.

Hos Johan Ernestam finns en bild som visar detta tydligt: Kvoten mellan betyg och resultat på nationellt prov är generellt över 1, den är högre för låga resultat och för varje resultatnivå ligger enskilda skolor högre än kommunala.

Kommentar: Skillnaden mellan friskolor och kommunala skolor i bilden ovan skulle i teorin kunna förklaras av att friskolorna är bättre på att förmedla kunskaper i andra ämnen än matematik. Det är därför intressant att Bergströms inte väljer försvarslinjen att deras skola (eller friskolor i allmänhet) faktiskt är bättre på att förmedla andra kunskaper än vad nationella prov mäter, och att den generösare betygsättningen därmed är motiverad. Det må låta som en osannolik förklaring, men den hade varit svår att slå hål på. Nu valde de istället att göra en statistisk jämförelse som alla som sätter sig in i frågan inser är vilseledande.

Enligt nationalekonomen Andreas Bergh finns två typer av människor: alarmister och optimister. Uppmärksammar man saker som hotar eller förstör något man gillar är man alarmist – och har i allmänhet fel, men eftersom gemene man ser världen genom mörka glasögon vägrar man inse det. Detta framgår om man läser hans idétidskrift [sic!] Två filter: varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig.

Ibland menar alarmisterna att det är bråttom och att enda räddningen finns i åtgärder de själva förordar, ibland nöjer de sig med att beskriva hur det går utför. Oavsett vilket, är det både möjligt och troligt att de framsteg som optimisterna lyfter fram tillkommit delvis för att alarmister identifierat problem och varnat för dem. På så sätt lever alarmister och optimister alltså i symbios med varandra, och båda är viktiga för samhällets utveckling.

Det är nämligen tack vare dem som ser hot och problem, som det fria samhället över huvud taget existerar. Annars skulle hoten och problemen tillåtas växa till ohanterbar storlek. Ursäkta pessimismen, men utan pessimism hade världen varit en hemsk plats.