Dagens DN-debatt av företrädare för sociala företags branschorganisation är inte upplyftande läsning. Det handlar om kommuner som agerar långt utanför sin kärnverksamhet och därmed gör det svårare för privata aktörer. Det är inget nytt problem - tvärtom hade jag fått intrycket att kommuner blivit något bättre på detta område. Likväl:
Det är omöjligt för både sociala ko­operativ och för traditionella småföretag att priskonkurrera med kommunala kaféer där kaffet kostar 10 kronor, med kommunala cykelverkstäder där snygga genomgångna cyklar kostar 500 kronor och så vidare. [...] När kommunerna leker näringsliv blir det också ett hån mot driftiga invandrare som efter att ha gått starta egetkurs vågar ta språnget att exempelvis öppna en egen cykelverkstad. På samma sätt riskerar kommunerna att slå ut det ideella föreningslivet med antikvariat och möbelförsäljning som påminner om Röda korset, Emmaus och andra.
En ny orsak sägs vara extratjänsterna:
Regeringen har påskyndat utvecklingen genom de subventionerade anställningsformerna Extratjänster, och dess efterföljare Introduktionsjobb. Här ser kommunpolitikerna möjlighet att få intäkter för människor som de annars skulle betalat försörjningsstöd för. Arbetsförmedlingens motkrav är att kommunen hittar sysselsättningar inom den kommunala apparaten. När exempelvis Uppsala kommun tackade ja till 700 människor i Extratjänster, kunde alla dessa svårligen placeras på kommunkansliet. I Uppsala påskyndade Extratjänsterna framväxten av cykelbutik, snickeri, handelsträdgård, loppis och annat i kommunal regi.
Särskilt intressant fann jag följande passus:
SKL har hejat på utvecklingen genom föreläsningar och informationsskriften "Kommunerna och arbetsmarknads­politiken [pdf]" där man visar hur kommunerna kan ta sig runt kommunallagen och konkurrenslagen och numera driva både bilverkstäder och restauranger.
I skriften står följande om konkurrens:
Konkurrenslagen (1993:20) är i princip tillämplig på offentlig näringsverksamhet. [...] Rättsläget får emellertid anses oklart, och det går inte att med säkerhet uttala sig om i vilken utsträckning konkurrenslagen omfattar sådan offentlig prissättning som inte ger full kostnadstäckning och som snedvrider konkurrensen på marknaden. [...] Den 1 januari 2010 infördes i konkurrenslagen en ny så kallad konfliktlösningsregel som syftar till att komma till rätta med konkurrenssnedvridningar som kan uppstå när offentliga aktörer bedriver säljverksamhet i konkurrens med privata aktörer. [...] Ett sådant förbud får inte meddelas om förfarandet är försvarbart från allmän synpunkt. [...] Verket har gjort uttalanden om att det inte kommer att prioritera frågor som kan upplevas ligga i ett gränsland och där förutsättningarna att vinna framgång är osäkra.
Allt detta är sannolikt helt korrekt, men det är svårt att tolka det på annat sätt än 'testa - ni kommer sannolikt undan med det'. Samtidigt ska sägas att SKL rekommenderar en dialog:
Det kan också vara lämpligt att höra med det lokala näringslivet hur man ser på kommunens planerade åtgärder för att bereda arbetslösas sysselsättning.
Hur har vi då hamnat här? Min tolkning är att detta i förlängningen är en konsekvens av kommunernas goda intentioner att hitta sysselsättning åt nyanlända och andra grupper med svårigheter på den ordinarie arbetsmarknaden, i kombination med oviljan att låta jobb med lägre löner växa fram i det privata näringslivet.
Den svenska hållningen tycks alltså vara att vi generellt inte ska använda nyanländas billiga arbetskraft för att sänka priset på cykelreparationer eller hämtning av grovsopor - fast det är okej om kommunen gör det. Enkla jobb - men i kommunal regi.