För en vecka sedan skrev Markus Kallifatides, Stefan Sjöberg och Daniel Suhonen på DN-debatt om inkomstutveckling och fördelning i Sverige. Rubriken var:
Ur artikeln:
Av den totala ökningen i disponibel inkomst från 1991 till 2020 har de ­rikaste 10 procenten fått nästan 34 procent, medan de fattigaste 10 procenten erhållit knappt 2 procent. Det kan se ut som att alla fått det bättre, bara väldigt olika mycket. Det är sannolikt detta som debattörer syftar på när de hävdar att alla fått det bättre. Seriösa samhällsforskare behöver dock skilja mellan pengars nominella och reala värde. [min fetning]

Min kommentar:
Självklart ska seriösa forskare skilja nominella och reala inkomster. Men det är inte seriöst av författarna att på detta sätt antyda att bilden av att alla fått det bättre beror på att någon inte förmår skilja mellan nominella och reala inkomster.

Nedan visas den statistik över inkomstutvecklingen som författarna (i mina ögon helt korrekt) antar är den som åsyftas för att visa att alla fått det bättre: disponibel inkomst efter skatt och transfereringar per konsumtionsenhet, hämtad från SCB. Denna föll under 90-talskrisen men har sedan dess ökat i alla decilgrupper.
Notera att statistiken visar "Medelvärden i tusentals kronor i 2021 års priser", vilket betyder att serien har korrigerats för inflation och visar det reala värdet.

Årlig disponibel inkomst (tusental kronor) per konsumtionsenhet, 2021 års priser
Genomsnittet för den lägsta decilgruppen har ökat från 80 000 till 110 000 mellan 1991 och 2021. För den decil med högst inkomster är ökningen större, från 362 000 till 960 000.

Vad är då författarnas poäng? Som jag tolkar det menar de att det inte räcker att ange utvecklingen i fasta priser. De vill även subtrahera boendekostnaderna från den disponibla inkomsten. Det kan för all del vara intressant att göra - men Fredrik Kopsch har invänt mot detta:
Felet är så uppenbart att det måste vara avsiktligt. Att genomsnittshyror ökat beror framför allt på att hyrorna i nyproduktion ökat. Men den som bott i en och samma hyreslägenhet har, till följd av den svenska hyresregleringen, sett mycket modesta hyreshöjningar över lång tid.
Det är en rimlig invändning. Men lustigt nog räcker författarnas manöver med boendekostnader ändå inte för att de ska driva hem sin tes. Artikeln redovisar utfallet dels sedan 1978 dels sedan 2000. Under båda tidsperioderna har den fattigaste gruppen likväl fått det bättre, även om skillnaden i förbättring mellan decil 1 och 10 nu är ännu större. Om den senare perioden skriver de exempelvis:
Tittar vi på samma siffror för 2000-talet har den fattigaste femtedelens reella månadsinkomst mellan 2003 och 2021 ökat med enbart 1 037 kronor, medan den översta femtedelens ökat med 25 143 kronor.
Hur landar då författarna i slutsatsen att "[v]issa grupper i Sverige har sammantaget fått det sämre under de senaste decennierna"? Svaret är att de drar denna slutsats efter att också ha konstaterat att det sociala skyddets andel av bnp långsiktigt har minskat. Det stämmer (se exempelvis OECDs social spending indikator), men det är ju något helt annat än de reala disponibla inkomsterna.

Slutligen: Den som vill ifrågasätta påståendet att alla har fått det bättre de senaste decennierna behöver inte ge sig i kast med avancerade räkneövningar alls. "Alla" är ju en kategori som innefattar väldigt många... Statistik över genomsnittliga inkomster i decilgrupper vars sammansättning varierar från år till år kan se ut nästan hur som helst: Det är fullt möjligt att alla kurvor pekar lika brant uppåt samtidigt som det finns individer vars inkomster faller över tiden. De flesta människors inkomster ökar över tiden - men allas gör det givetvis inte.