Berghs betraktelser

Intressant artikel:

Generous to all or ‘insiders only’? The relationship between welfare state generosity and immigrant welfare rights

Ur abstract:

Two sharply contrasting accounts exist for the relationships between welfare generosity and immigrant social rights. The dualization hypothesis argues that due to fiscal pressures and welfare chauvinism, generous welfare states are more likely to exclude immigrants from access to welfare benefits. The generosity hypothesis argues that on the contrary, in generous welfare states, an immigrant will be granted greater access to benefits for material, institutional and cultural reasons. Using newly collected data from the Immigration Policies in Comparison (IMPIC) project that covers 18 Organisation for Economic Co-operation and Development (OECD) states over 30 years (1980–2010) the two hypotheses are tested using pooled time series analyses.

Resultatet:

[...] generous welfare states are more likely to grant immigrants access to welfare benefits, and less generous welfare states are more likely to exclude immigrants from access.

Kommentar: 'Insiders' i rubriken syftar alltså inte på arbetsmarknaden. Som jag själv beskrivit tycks länder med generösa välfärdssystem också ofta ha konkurrensbegränsande institutioner på arbetsmarknaden.

Källa:

Römer, Friederike. 2017. "Generous to All or ‘Insiders Only’? The Relationship between Welfare State Generosity and Immigrant Welfare Rights." Journal of European Social Policy 27(2): 173–96. http://journals.sagepub.com/doi/10.1177/0958928717696441 (April 30, 2019).

Idag har jag en DN-kolumn om medborgarlönsdebatten, hur den möjligen håller på att förändras, och vad man ev kan lära av det finska försöket med basinkomst (inte på webben än).

Timbro-antologin med flera intressanta texter om medborgarlön, av bl a Milton Friedman och Philippe van Parijss.

Här är QJE-artikeln som utvärderar cash-transfers till Kenyaner. En sak jag blev nyfiken på är hur de vet med säkerhet att konsumtion av alkohol och tobak inte ökade. De diskuterar detta i artikeln och lägger fram skäl att tro att svaren inte lider av så kallad "desirability bias".

Här är Evelyns Forgets utvärdering av det bortglömda basinkmostexperimentet i Dauphine (som Bregmen gör en stor poäng av).

Här är en lättillgänglig sammanfattning av de första resultaten från det finska försöket med basinkomt inom arbetslöshetsersättningen. (Jämför gärna med Expressens version)

Ardington, Cally, Anne Case, and Victoria Hosegood, ‘‘Labor Supply Responses to Large Social Transfers: Longitudinal Evidence from South Africa,’’ American Economic Journal: Applied Economics, 1 (2009), 22–48.

Posel, Dorrit, James A. Fairburn, and Frances Lund, ‘‘Labour Migration and Households: A Reconsideration of the Effects of the Social Pension on Labour Supply in South Africa,’’ Economic Modelling, 23 (2006), 836–853.

Banerjee, Abhijit V., Rema Hanna, Gabriel Kreindler, and Benjamin A Olken, ‘‘Debunking the Stereotype of the Lazy Welfare Recipient: Evidence from Cash Transfer Programs Worldwide,’’ HKS Working Paper, 2015b.

I OECDs Risk That Matter har man genom survey undersökt om människor är nöjda med de offentliga förmånerna, givet vad de betalar i skatt. Intressant nog är missnöjet minst i högslatteländer, men även USA hamnar bra. Missnöjet är störst i Grekland och andra länder med relativt låga skatter.

Lärdom: Höga skatter behöver inte betyda missnöje, låga skatter behöver inte betyda att folk är nöjda. Sannolikt spelar det stor roll vilka förväntningar människor har - och detta kan politiker sannolikt påverka genom sin retorik.

Serien "Antalet helårsekvivalenter i åldrarna 20-64 som försörjdes med sociala ersättningar och bidrag" är intressant att följa. SCBs statistik har dock ett brott 1990, som dock inte inte att jämförelser över tid är intressanta.

Så här såg det ut 1970-2014 (detta är versionen som finns i senaste utgåvan av min bok Den kapitalistiska välfärdsstaten).

Så här ser den senaste statistiken från SCB ut:

Trenden från 1970 till 1990-talskrisens bottenår 1993 var onekligen problematisk. Det är värt att påminna om att det då rådde bred samsyn kring att trenden måste brytas genom att göra arbete mer lönsamt relativt de olika ersättningarna. Det är värt att påminna om detta eftersom som det stundom antyds att ersättningarna sänktes enbart av ideologiska skäl.

Efter 1990-talskrisen har emellertid utvecklingen vänt. Värt att notera är dock att arbetsmarknadsåtgärderna åter expanderat och därmed "döljer" en del av arbetslösheten. Det kan nog vara bra givet att åtgärderna är produktiva och meningsfulla, men det onekligen kan diskuteras om så är fallet...

1. Då hade den offentliga sektorn växt trendmässigt under nästan hela 1900-talet. Nu har vi två decennier av rationalisering, konkurrensutsättning och besparingar inom offentlig sektor (med varierande framgång)
2. Under 1990-talskrisen var Sveriges ekonomi i dåligt skick: Hög statsskuld, höga skatter, budgetunderskott, och bristande konkurrenskraft. Idag är läget väldigt annorlunda.
3. Vi är ungefär 50% rikare (mätt som real BNP/capita), och inkomstelasticiteten för välfärdstjänster är sannolikt högre än 1.