Berghs betraktelser

1. Då hade den offentliga sektorn växt trendmässigt under nästan hela 1900-talet. Nu har vi två decennier av rationalisering, konkurrensutsättning och besparingar inom offentlig sektor (med varierande framgång)
2. Under 1990-talskrisen var Sveriges ekonomi i dåligt skick: Hög statsskuld, höga skatter, budgetunderskott, och bristande konkurrenskraft. Idag är läget väldigt annorlunda.
3. Vi är ungefär 50% rikare (mätt som real BNP/capita), och inkomstelasticiteten för välfärdstjänster är sannolikt högre än 1.

• Det är inte bara Lars Trägård som varit inne på att jämlikhet är svenskens öde, men det tycks vara helt fel enligt Bengtsson. Erik har f ö skrivit om detta hos politologerna, och det slår mig att jag lovat Gissur och Anders där att skriva ett svar på detta inlägg, men (som de möjligen insett vid det här laget) har jag inget att invända.
• Om kohandeln på 1930-talet lärde jag mig att P A Hansson hellre ville göra upp med liberalerna, men Bondeförbundet var mer villiga att förhandla. (Tanke: har liberalernas bristande kompromiss vilja varit till gagn för Sverige eller inte? Turerna kring hyresregleringen på 1960-talet är ännu ett exempel. Å andra sidan - skattereformen 1990 och en hel del annat under Bengt Westerbergs tid...)

Senaste numret av Kyklos innehåller flera särskilt intressanta artiklar. Här är en vars resultat inte är särskilt upplyftande för den så kallade kontakthypotesen:

Brunner, Beatrice, and Andreas Kuhn. 2018. "Immigration, Cultural Distance and Natives’ Attitudes Towards Immigrants: Evidence from Swiss Voting Results." Kyklos 71(1): 28–58.

Det viktigaste ur abstract:

En annan artikel i Kyklos ger ytterligare stöd för en av mina mest citerade artiklar (tillsammans med Christian Bjørnskov, lustigt nog också den i Kyklos)

Camussi, Silvia, Anna Laura Mancini, and Pietro Tommasino. 2018. "Does Trust Influence Social Expenditures? Evidence from Local Governments." Kyklos 71(1): 59–85.

Hela abstract:

We document that trust has a positive impact on the generosity of welfare spending. Our analysis relies on a unique dataset including detailed budgetary data of more than 2,000 Italian municipalities. Compared with previous contributions based on cross-country data, our approach reduces the risk of omitted variable bias and measurement errors. Furthermore, drawing on Italy's rich political history, we are able to use an instrumental variables strategy that addresses the possible endogeneity of trust.

Igår var jag en av två discussants på Phillippe van Parijs, som talade om medborgarlön/basinkomst på Institutet för framtidsstudier. Tillsammans med Yannick Vanderborght har han nyss släpp en bok i ämnet som jag kan rekommendera till alla som vill ha en seriös genomgång av argumenten och debatten (filosofiskt, politiskt och ekonomiskt).

Seminariet kan ses på youtube (och filmades av UR). Min kommentar börjar vid 1h 10min.

Mina slides finns på slideshare.

I Milken Review har jag en lite längre artikel om den svenska modellen. Den innehåller inte bara "det vanliga", utan är också ett försök att säga något om varför och hur det gick till under vissa formativa skeenden i den kapitalistiska välfärdsstatens utveckling. Det visar sig då att slumpen, omständigheter och oavsedda konsekvenser spelat en betydande roll.

Ur inledningen:

The winding road Sweden has taken has made it difficult to say whether being more like Sweden involves increasing taxes and government intervention in the economy – or whether it means liberalization, deregulation and welfare-state retrenchment. So, before other countries try too hard to become more like Sweden, it is wise to look back at how Sweden came to be Sweden.

Ett exempel, hämtat från min Lundakollega Thor Bergers forskning:

Historians point to the early introduction of mass public education, with the adoption of the 1842 Elementary School Act. The law, which stipulated that every parish must have at least one school, is often mentioned by contemporary politicians as a shining example of Sweden's long commitment to investment in human capital. The policy implication is seemingly clear: political decisions promoted growth early on by mandating public education. That may well be the case. But before jumping to that conclusion it is worth considering the analysis offered by the economic historian Thor Berger of Lund University. [...]

In short, education promoted economic development in Sweden, but democracy at the time did not promote education. Knowing more about what actually happened in Sweden hardly leads to clearer recommendations for other countries.

Idag skriver jag i Dagens Samhälle om lönerna i välfärdssektorn, och varför de inte stiger trots påtaglig personalbrist. En orsak är det sätt på vilket löner numera sätts i Sverige:

Tanken att industrin är löneledande har gjort att industrin sätter ett löneökningstak - det så kallade märket - som andra inte bör överskrida. Detta har gjort det svårt att inom ramen för den svenska modellen åstadkomma relativlöneförändringar mellan olika yrkesgrupper.

Problemet uppmräksammades av Arbetsmarknadsekonomiska rådet i den rapport som kom i februari i år:

Relativlönerna för lärare, sjuksköterskor och civilingenjörer har fallit under en längre period, men de har ökat något under de senaste åren för de första två yrkena. [...] Sedan lång tid tillbaka har det varit stor brist på lärare, sjuksköterskor och civilingenjörer på den svenska arbetsmarknaden. Det är uppenbart att relativlönerna inte återspeglat marknadsförhållandena under den analyserade perioden. Den modesta ökning som skett i lärarnas och sjuksköterskornas relativlöner under de senaste åren har inte varit tillräcklig. Prognoserna pekar på fortsatt brist på lärare i synnerhet, men även på sjuksköterskor.

När det gäller den heta potatis som industrimärket utgör, uttryckte de sig försiktigt men principiellt glasklart (som Calmfors ofta gör):

Ett problem med det sätt som märket tillämpats på är att det kan försvåra önskvärda relativlöneförändringar. Det är fallet om en sektor som inte definieras som internationellt konkurrensutsatt saknar möjlighet att höja lönerna utöver normen, även om det är påkallat av marknadsskäl

samt

Industrins märke bör sättas på en sådan nivå att det finns möjlighet för grupper som lärare och sjuksköterskor att få något högre löneökningar utan att de totala löneökningarna i ekonomin blir så höga att det skadar den långsiktiga sysselsättningstillväxten.

Det finns alltså i princip inget som hindrar att industrin får lite lägre löneökningar och andra yrkesgrupper får lite mer, så länge de totala löneökningarna inte blir för höga.

Generellt sett är att den svenska modellen är dålig på att åstadkomma relativlöneförändringar, även när dessa är högst motiverade av marknadsförhållanden såsom brist på arbetskraft i vissa sektorer och hög arbetslöshet i andra.

Intressant nog diskuteras i en debattduell på arbetsmarknadsnytt just lönerna i industrin. Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen, skriver:

Vi befinner oss i en mycket negativ trend där 120 000 industrijobb har försvunnit de senaste tio åren. Samtidigt har arbetskraftskostnaderna under flera år stigit med 0,3–0,5 % mer per år än i våra viktiga konkurrentländer. Sambandet är tydligt och vi måste gemensamt återta konkurrenskraft genom att se till att kostnadsökningarna framledes blir lägre än i omvärlden.

Sektorn har alltså problem med konkurrenskraft och det svenska löneläget. Dess behov av arbetskraft i Sverige minskar på grund av automatisering, handel och utlokalisering. Trenden har pågått ett tag och lär fortsätta. Varför ska denna sektor vara löneledande?