Min kolumn i gårdagens DN handlar om välfärdsutgifterna i Sverige. I somras kom en nyhet om hög personalomsättning i den kommunala barnomsorgen, och av de tre storstäderna var Malmö klart sämst. Ur min kolumn:
Just Malmö har styrts av socialdemokrater nästan oavbrutet sedan den allmänna rösträtten infördes 1919 (undantagen är 1985–1988 och 1991–1994). I en sådan kommun kan invånarna inte rimligen vänta sig låga skatter eller idealiska villkor för småföretagande. Men visst borde en barnomsorg som har råd att behålla duktig personal vara inom räckhåll i svenska storstäder där socialdemokraterna styrt nästan alltid?
Jag pekar på tre faktorer som ändrats sedan 1990-talet, då nationalekonomer starkt rekommenderade sparsamhet och rationaliseringar inom den offentliga sektorn:
  1. Då hade den offentliga sektorn växt trendmässigt under nästan hela 1900-talet. Nu har vi två decennier av rationalisering, konkurrensutsättning och besparingar inom offentlig sektor (med varierande framgång)
  2. Under 1990-talskrisen var Sveriges ekonomi i dåligt skick: Hög statsskuld, höga skatter, budgetunderskott, och bristande konkurrenskraft. Idag är läget väldigt annorlunda.
  3. Vi är ungefär 50% rikare (mätt som real BNP/capita), och inkomstelasticiteten för välfärdstjänster är sannolikt högre än 1.
Punkt 1 och 2 talar för att det idag, jämfört med 1990-talet, inte är lika riskabelt att låta de offentliga välfärdsutgifterna växa.
Jag sätter dock inte likhetstecken mellan välfärd och skattefinansierad välfärd, och avslutar artikeln som följer:
Ökningen måste inte komma via den offentliga budgeten och finansieras med ökade skatter. Det kan till viss del göras omprioriteringar inom den offentliga sektorn. Det kan också slussas mer privata pengar till välfärdstjänsterna via avgifter, tilläggstjänster eller fler helprivata alternativ vid sidan om den offentliga sektorn. I grunden är finansieringen en ideologisk fråga. Så länge vi har valt att skattefinansiera vård och omsorg för merparten av befolkningen bör vi dock vara beredda att betala vad det kostar. Det jag försökt säga med denna långa text är egentligen väldigt enkelt: Om vi vill, har vi råd.
Artikeln ledde till att jag och Timbros Jacob Lundberg diskuterade frågan i radions Studio Ett, och det blev ett samtal utan maximal konfliktnivå i studion, vilket många tycks ha uppskattat:

Källor/bakgrund:
Personalflykt och sjukskrivningar bland lärare och förskollärare i Malmö: https://www.sydsvenskan.se/2017-03-29/fler-sager-upp-sig-och-fler-blir-sjuka?redirected=1
De sociala utgifterna i Sverige och OECD: https://stats.oecd.org/Index.aspx?DataSetCode=SOCX_AGG#