Berghs betraktelser

SKR skriver bra om problemen med riktade statsbidrag här, och dessutom ett illustrativt exempel:

År 2019 fick 192 kommuner dela på 77 miljoner kronor för att skapa så kallad "nattis", det vill säga barnomsorg nattetid för vårdnadshavare som arbetar på oregelbundna arbetstider. I praktiken innebar det att för ett år fick till exempel Orsa kommun drygt 9 000 kronor medan Upplands Väsby kommun fick 160 000 kr för att öppna nattis. Bidraget skapade förväntningar hos kommuninvånare och anställda i kommuner och regioner, men räckte i praktiken knappt ens till arbetstiden det tar att söka bidraget.

Det finns en bild av att den svenska välfärdsstaten peakade 1980 och att 1980-talet var inledningen på en era av nyliberalism. Stämmer det?

Det är svårt att mäta välfärdsstatens generositet. Skatter som andel av BNP innehåller och påverkas av en massa andra faktorer. OECD har ett mått på sociala utgifter som andel av BNP som är bättre, men som fortfarande är känsligt för demografi: Om det finns många äldre kommer sociala utgifter att bli högre, men inte på grund av generositet.

Alternativet är att studera regelverken, exempelvis ersättningsnivåer men även detta kan leda fel om inte ersättningstak, kvalifikationsperioder och tidsgränser beaktas. Som tur är finns då Comparative Welfare Entitlements Project (CWEP) som innehåller detaljerad information om struktur och nivå på socialförsäkringsförmåner i 33 länder sedan 1970-talet. Ett tag saknade projektet anslag så att tidsserien tog slut en bit in på 00-talet, men nu har den uppdateras fram till 2019.

Nedan visas Sveriges generositet relativt 1980 för det totala måttet samt för delarna arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och pensioner. Tack vare Scruggs och c:o kan frågan få ett tydligt svar: 1988 och 1989 var den svenska välfärdsstaten som mest generös, åtminstone med detta mått.

Källa: Scruggs, L. A., & Ramalho Tafoya, G. (2022). Fifty years of welfare state generosity. Social Policy & Administration, 56(5), 791–807.

En omdiskuterad fråga är hur privata försäkringar vid sidan om välfärdsstaten påverkar välfärdsstaten politiskt och resursmässigt. I ett nytt papper undersöks frågan när det gäller privata sjukvårdsförsäkringar i Sverige. Ur abstract:

No difference between insurance holders and non-holders was found in willingness to finance public health care through taxes. A slight unburdening effect on public health care use was observed as VHI [Voluntary private health insurance] holders appeared to use public health care to a lesser extent than those without an insurance. However, a majority of the insurance holders continued to use the public health care system, indicating only a modest substitution effect

Resultatet är i linje med ett teoretiskt argument som jag bl a utvecklat här för inkomstbortfallsförsäkringar: Om privata försäkringar tillåts läggas ovanpå välfärdsstaten (s k topping up) kommer de inte att erodera stödet för välfärdsstaten, eftersom även personer med privata försäkringar har ett intresse av den grund som välfärdsstaten tillhandahåller. Om höginkomsttagare däremot känner att de måste betala två gånger (först via skatten, sedan igen ur egen ficka) för att få den servicenivå de önskar, är det troligt att viljan att betala skatt minskar (vilket empiri också visar).

Källa:

Kullberg, Linn, Paula Blomqvist, och Ulrika Winblad. "Does Voluntary Health Insurance Reduce the Use of and the Willingness to Finance Public Health Care in Sweden?" Health Economics, Policy and Law 17, nr 4 (oktober 2022): 380–97.

Problem med behovsprövade bidrag och problem med tjänstepensionerna illustreras av en artikel i DN om en dam som utan uppsåt (så framställs det i artikeln och det finns ingen anledning att tro något annat) fick för mycket i bostadstillägg, och nu måste betala tillbaka 163 000 (!) till Försäkringskassan. Hur blev det så?

Svaret ges i artikeln:

Kristina Häll minns tillbaka till dagen då hon insåg sitt misstag. Det var mitt på sommaren, hon hade just kommit hem från en semester i skärgården och hittade ett brev med Pensionsmyndighetens emblem i hallens postlåda.

– Jag fick en lite oroad känsla i magen, de brukar inte skicka brev mitt i sommaren, säger hon.

På papper sammanfattade myndigheten situationen. Kristina Häll hade lämnat två felaktiga uppgifter, dels hade hon fyllt i att hon inte fick någon tjänstepension när hon visst fick det, dels hade hon inte räknat med sålda fonder som inkomst av kapital. Ingen hade märkt felet på sex år, och den felaktiga summan som betalats ut hade därför växt likt en rullande snöboll.

Det kan onekligen tyckas att Kristina inte hade koll på sin privatekonomi. Men faktum är att kunskapen om tjänstepensionerna är anmärkningsvärt låg, med tanke på hur länge de har funnits och hur stor del av människors totala pension de faktiskt står för. I min och Agneta Kruses ESO-rapport argumenterar vi för att detta är ett problem (som dessutom blir större i takt med att bristande indexering gör avtalsförsäkringarna alt viktigare för människors trygghet). Uppenbarligen finns det människor (åtminstone en!) som inte förstår att de ha tjänstepension ens efter att den börjat betalas ut!

Episoden bär på vissa lärdomar kring välfärdsstatens utformning. En finess med den svenska välfärdsstaten är att den oftast ger väldigt låga transaktionskostnader för medborgarna: Skatt dras automatiskt, deklarationen är för de flesta enkel, bidrag och ersättningar som den enskilde har rätt till kommer automatiskt eller är enkla att ansöka om. Denna enkelhet är sannolikt en viktig förklaring till att svenskar gärna fortsätter betala internationellt sett väldigt höga skatter.

Den som vill att svenskar ska behålla denna vilja att betala höga skatter gör därför klokt i att främja enkelhet och transparens i välfärdsstaten och dess finansiering - exempelvis genom att minska avtalsförsäkringarnas betydelse och undvika användandet av selektiva, behovsprövade bidrag.

Petter Lundborg och Dan-Olof Rooth har en artikel i senaste Ekonomisk Debatt: "Skollunchens effekt på utbildning, hälsa och livsinkomst". Artikeln utnyttjar att tidpunkten för införandet av skollunchreformen (näringsrika skolluncher kostnadsfritt för alla elever i grundskolan) varierade mellan olika kommuner, och undersöker effekten på längd, inkomster och andra hälsoutfall. Det ökade näringsintaget hade tydlig effekt på längd och inkomster.

Mest intressant är kanske att skollunchreformen hade vad jag brukar kalla en kontrafaktisk jämlikhetseffekt, dvs reformen var universell men innebar störst förbättringar för låginkomsttagare (eftersom dessa utan reformen skulle ha det svårare att fixa näringsriktig mat på egen hand).

Här är artikeln i RES.