Jag har läst en hel del av sociologen och kulturskribenten Roland Paulsen. Han är smart, skriver bra och har stundom en utomordentlig förmåga att sätta fingret på det absurda i en tillvaro som många finner föga anmärkningsvärd. Men han kan också bli taffligt plump, han tenderar att politisera diskussioner på ett onödigt och förutsägbart sätt (med kapitalism, nyliberalism och modernitet som favoritfiender), och han är pessimistiskt lagd bortom vad som är empiriskt motiverat. De två senare egenskaperna har han gemensamt med många intellektuella sociologer, medan den plötsliga plumpheten är hans eget signum.
I Paulsens långa text i DN-kultur om Hans Rosling och Factfulness ser plumpheten ut så här:
Om inte annat var Rosling en exceptionell "edutainer" (hans ord) vilket alla som sett hans Ted-föreläsningar kan intyga. I egenskap av läkare blev Rosling också en representant för medicinen. Trots att hans vetenskapliga bidrag var blygsamt - hans skrivna verk handlade bland annat om risker med konsumtion av rotfrukten kassava - var det något med hans tvärsäkerhet som ingav respekt.
Här är det svårt att greppa vad P. försöker säga. Om den inskjutna passusen är tänkt att styrka påståendet om Roslings vetenskapliga meriter, funkar det inte. Självklart kan bra forskning röra konsumtion av rotfrukter [se uppdatering längre ned]. Dessutom finns en annan problematisk premiss i resonemanget. Även om P. skulle ha rätt om Roslings vetenskapliga meriter, är detta inte något bra argument mot hans insatser som edutainer. Det finns edutainers som gör ett bra jobb utan att själv någonsin ha forskat, och det finns forskare som publicerar sig i fina vetenskapliga tidskrifter utan att vara särskilt bra på att kommunicera forskning till en bredare allmänhet.
Bortsett från plumpheten gör P. ett berömvärt försök att diskutera världens utveckling utifrån Hans Roslings bok Factfulness. Hans poänger, som jag uppfattar dem är:
  • Rosling bortser från ojämlikhet genom att fokusera på landsgenomsnitt
  • Rosling månar om spridning av kapitalism och demokrati, men hans statistik ger inte stöd för att det är dessa två som gör att det blir bättre.
  • Rosling väljer sin statistik - allt blir inte bättre. I synnerhet har R. haft fel eller underskattat problem relaterade till klimat och miljö.
Den första punkten tycker jag är synnerligen orättvis. Bubbeldiagrammet som P. syftar på visar genomsnittlig inkomst, folkmängd och genom animering hur dessa utvecklats över tiden, men Rosling döljer knappast att det finns spridning runt ett landsgenomsnitt.
I en av de bästa illustrationerna på gapminder visas den globala inkomstfördelning och inkomstfördelningen inom enskilda länder samtidigt. Det syns tydligt att världen som helhet blivit rikare, har gått från tvåtoppig fördelning (rika och fattiga) till entoppig fördelning (med en stor global medelklass) och att det finns enorm spridning inom enskilda länder (Kina är markerat i figuren nedan). Gå hit för att se hur motsvarande figur såg ut 1970 och tryck på play för att se hur världen förändrats sedan dess.
Det kan också vara värt att påpeka hur den globala inkomstojämlikheten i världen utvecklas: Den faller, enligt de flesta seriösa beräkningar, på grund av att ojämlikheten mellan länder faller. Det finns däremot en tendens till att ojämlikheten inom länder ökar, men det är ingalunda någon explosion. Här skriver Olle Hammar och Daniel Waldenström om sin forskning om just detta, och visar bl a en Ginikoefficient för hela jorden (baserad på arbetsinkomster):
På tyska (i Frankfurter Allgemeine) går deras data av någon anledning ännu längre: bygger på en senare version med data t o m 2018, tillgänglig här.
Det som händer med inkomstfördelningen inom länder kan enkelt beskrivas som en konvergens: Fördelningen blir jämnare i länder med stora inkomstklyftor, men ojämnare i länder som tidigare har en sammanpressad inkomstfördelning - se papper av Ravallion och Chambers&Dhongde.
När det gäller inkomstfördelningen inom länder exemplifierar P. flitigt med USA. Det är ett intressant land, men det kan vara bra att känna till att USA inte är särskilt representativt för utvecklingen bland rika länder. I USA tycks det vara så att ökningen av snittinkomst helt förklaras av ökade inkomster för de rikaste. När skatter och transfereringar beaktas (dvs när man mäter disponibel inkomst, vad människor faktiskt har att röra sig med) stämmer detta inte ens för USA: Bilden nedan (med svenska förklaringar av mig) är tagen ur denna genomgång av Stephen Rose).
Notera dessutom att statistik över inkomstutveckling i olika grupper döljer stora ökningar för de flesta individer som rör sig mellan olika grupper, vilket jag skrivit mer om här.
USA är för övrigt också ett undantag när det gäller sambandet mellan subjektivt välbefinnande och inkomst, vilket framgår av länderjämförelser i Stevenson & Wolfers (pdf). Här hittar vi även följande intressanta samband:
Income is positively related to wanting to have more days like yesterday, with feeling well rested, with feeling treated with respect, with being able to choose how to spend one’s time, with smiling or laughing, with feeling proud, with having done something interesting, and with eating good-tasting food.
Riktigt intressant blir det när S&W studerar depression och liknande utfall, som P. gör en stor poäng av, inte minst i sin film på youtube:
Depression, pain, boredom, and anger all appear to fall linearly with rises in log GDP per capita. The magnitudes of these relationships are large: compared with the poorest countries, those in the wealthiest countries are a third less likely to experience pain or depression and a fifth less likely to report boredom.
Så här ser sambanden mellan länder ut:
Skillnaden gentemot de samband P. berättar om är slående. Jag kan för lite om psykiska sjukdomar för att säga vad det beror på, men gissningsvis hänger diskrepansen samman med att surveyundersökningar som Gallup World Poll frågar folk hur de mår och känner sig, vilket inte är samma sak som att diagnosticera en psykisk sjukdom. Å andra sidan kan ju tänkas att diagnosticerande av psykiska problem är något länder tar sig an först när mer basala behov är under kontroll. P. verkar hur som helst inte ge oss riktigt hela forskningsbilden.

Punkt 2
När det gäller punkt två är det lite oklart huruvida P riktar kritik mot Rosling eller mot andra som använder hans statistik i vissa politiska syften. I min egen läsning av boken (rec på Sydsvenskans kultursidor i höstas) konstaterade jag att R. är ovillig att ge en förklaring till vad förbättringarna beror på. Delvis var jag dock inne på liknande tankar som P.
Risken är således stor att Rosling läses främst av personer som förra året läste Johan Norbergs "Framsteg" (Volante, 2017) och som i bokhyllan har Matt Ridleys "The rational optimist" (Fourth Estate, 2010). Det är böcker i en liten och distinkt genre av böcker om hur världen blir bättre, en genre som inte står högt i kurs bland intellektuella. Det är en tacksam uppgift för kulturskribenter att kritisera optimister för att vara naiva på gränsen till det farliga. Forskning och fakta får svårt att få fäste när mångas världsbild är så negativ att exempelvis minskande våld, säkrare flyg och ökad tolerans ses som svårförklarade anomalier.
I Norbergs och Ridleys böcker är undertonen att förbättringarna beror på kapitalism och ekonomisk frihet. Min tanke är istället att förbättringarna förklaras av att människor blivit bättre på att samarbeta, både på marknaden och genom välfärdsstaten (något jag utvecklat i boken "Två filter"). I Roslings bok saknas däremot en sammanhållen idé om vad förbättringarna beror på. Många uppskattar sannolikt frånvaron av marknadsliberalism, men utan en alternativ förklaring blir det svårt att övertyga särskilt många om att förbättringarna är något mer än tursamma undantag. Tack vare Rosling och hans medarbetare är den svåra frågan numera inte om världen blir bättre, utan vad det beror på.
Punkt 3
Kritik av Rosling på temat att allt inte blir bättre tycker jag är den minst intressanta, ty mig veterligen har R. inte hävdat detta. Samtidigt är kritiken inte helt oförtjänt - i Sydsvenskan skrev jag såhär:
Dessvärre tror jag att Roslings tydliga fokus på förbättringar riskerar göra skeptiker misstänksamma: Något måste väl rimligen vara på väg åt fel håll? Kanske är statistiken manipulerad av mindre samvetsgranna makthavare som månar mer om deras lands position i FN:s databaser än om den faktiska befolkningens vardag? Hur många av förbättringarna har kommit till priset av ökade utsläpp av växthusgaser? Nog har en och annan y-axel klippts så att förändringen i diagrammen ska se mer imponerande ut?
Boken hade gärna kunnat ägna mer utrymme åt att förekomma och bemöta invändningar av detta slag.
Slutsats
Om jag får slå bara en liten smula på min egen trumma, tycker jag att diskussionen om Factfulness aktualiserar mycket av det jag skrev om i Två filter, som kom ut ett halvår före Facfulness. I punktform:
  • Människor har en väldokumenterad negativitetsbias som gör att vi tenderar fokusera på problem, hot och försämringar.
  • Poängen med att erkänna förbättringar är inte att kunna vila i tron att allt blir bättre, utan att lära av det vi gjort rätt för att kunna åtgärda det som inte blivit bättre.
  • Den viktiga frågan är således inte _om_ världen blir bättre, utan _varför_ den blir bättre.
  • Det bästa svaret på den frågan är inte vare sig kapitalism eller demokrati, utan mänskligt samarbete.
Uppdatering:
På twitter har jag lärt mig varför det verkligen inte finns skäl att driva med folk för att de forskar om riskerna med Kassavakonsumtion:
Inget ointressant ämne precis. Stapelföda för stora befolkningsgrupper, och tyvärr rävgift om felaktigt tillagat (cyanid -> nervskador/ förlamning/ känselbortfall/ blindhet eller död).