Roland Paulsen svarar sina kritiker i debatten om Rosling.
Ingressen i sin helhet:
Vad är vitsen med att insistera på att världen blir bättre och bättre? Uppmuntrar det till handling eller vaggar det snarare in människor i en business-as-usual-dvala? Roland Paulsen svarar sina kritiker och sätter punkt i debatten om Hans Roslings forskning.
Paulsen tycks bara bemöta kritik han fått på kultursidorna. På ledarsidan i DN besvarade jag nämligen den fråga han nu retoriskt ställer:
Poängen med att erkänna och sprida den kunskap vi har om på vilka sätt världen blivit bättre, är inte att vi ska kunna slå oss till ro. Poängen är att vi ska kunna dra lärdom av våra framgångar för att bekämpa de problem som finns där utvecklingen inte går åt rätt håll.
Senare i Paulsens text diskuterar han psykisk ohälsa:
Klara Johansson, epidemiolog som jobbat för Rosling på Gapminder, säger att den statistik jag nämner om psykisk ohälsa är slarvig. Tyvärr styrker hon inte sitt påstående med att anföra en enda studie som visar på andra resultat. Individer med högre inkomst har, på nationell nivå, bättre psykisk hälsa än fattiga, skriver hon. Det är förstås sant, men på vilket sätt är det relevant för hur spridningen ser ut mellan länder? Både i Global Burden of Disease Study samt WHO:s World Mental Health Surveys sticker, oavsett åldersjustering och prevalensmått, höginkomstländer ut som överrepresenterade vad det gäller de diagnoser jag nämnde.
Sambandet mellan psykisk ohälsa och materiellt välstånd tycks vara en intressant fråga. Å enda sidan har Paulsen rätt i sina påståenden om diagnoser när det gäller samband mellan länder, samtidigt har Klara Johansson rätt om att sambandet inom länder är det omvända, och som jag bloggade om (längst ned), tycks sambandet mellan individer i olika länder när man frågar om sorg, glädje, att vara uttråkad och känna sig deprimerad ge Johansson rätt: människor i rikare länder tycks må bättre även psykiskt. Dock är korrelationen mellan att ha känt oro och BNP svagt positiv (0,09).
Sammanfattningsvis:
Man kan kritisera Factfulness för att den bara tar upp sådant som blir bättre, men givet dess syfte och att det inte påstås i boken att allt blir bättre, tycker jag att det finns gränser för hur intressant kritik på det temat kan bli.

Nog om Paulsen. Den kanske mest intressanta kritiken mot Rosling kommer nog från Christian Berggren, här i Quillette och här i Kvartal.
Han sammanfattar den i fyra punkter:
  1. Den första rör den optimistiska ensidigheten, där världens utveckling skildras genom enbart positiva trender och grafer.
  2. Den andra rör bristen på intresse för de materiella förutsättningarna och de ekologiska följderna av dagens ekonomiska modell vars spridning författarna reservationslöst förordar.
  3. Den tredje rör synen på den fortsatta befolkningsökningen som oproblematisk och opåverkbar, och ointresset för insatser som kan böja av ökningskurvorna i hållbar riktning.
  4. Den fjärde rör avsaknaden av diskussion av migrationsströmmarna, deras koppling till befolkningsökningen och behoven av omtänkande och svåra val.
Punkterna är till stor del varianter på temat 'R tar inte upp det här som är problematiskt i kombination med vad som sannolikt är en värderingsskillnad: Är det problematiskt att vi blir fler människor?
För Rosling är befolkningstillväxten inte ett policyinstrument: Även om vi kan försöka prognosticera dess utveckling, måste människor få lov att välja hur många barn de vill ha.
Berggren trycker istället på att befolkningsökning är problematiskt:
Several researchers believe that, with climate change so close to a breaking point, it is necessary to reduce both our average (carbon-based) footprint and the number of new feet which will create new large footprints in the future.
Ytterst är detta en värderingsfråga, men jag tenderar personligen luta åt att det bör ses som en framgång för mänskligheten att antalet människor ökar. Alternativen är inte heller särskilt tilltalande, och ser man befolkningstillväxten som något som politiker bör försöka kontrollera är det lätt att hamna i diskussioner om vem som ska bestämma vilka som ska få skaffa hur många barn, eller ännu värre.
Lars Berge skrev nyligen långt om detta i Svenska Dagbladet, och varnade för miljörörelsens människofientliga sida. Bland annat citeras den franske marinbiologen och dykaren och Jacques-Yves Cousteau:
"Världens befolkningsmängd måste stabiliseras och för att göra det behöver vi eliminera 350 000 människor dagligen", säger den franske marinbiologen till FN-organets officiella tidskrift.
Detta är inte helt enkla frågor, rent värderingsmässigt. Mitt tips är att läsa både Christian Berggrens och Lars Berges artiklar och fundera igenom vad vi egentligen menar med "bättre".