Det andra problemet är de tendentiösa beskrivningarna. Tillvaron för papperslösa beskrivs exempelvis som att de har "i det närmaste samma rättigheter" som infödda. Man kan tycka att de papperslösa ska kallas illegala och att polisen ska lägga mer resurser på att avvisa dem från landet, men att hävda att de lever med i stort sett samma rättigheter som svenskar är helt enkelt falskt. De saknar tillgång till socialförsäkringar, den vita arbetsmarknaden och hela rättssamhället. Blir de påkörda av en bil gör de bättre i att halta därifrån än att påkalla polisens uppmärksamhet. Sak samma om de blir rånade, lurade eller våldtagna. Ger de sig tillkänna åker de ut.

Papperslösa och asylsökande kontrasteras mot en MS-sjuk kvinna som dött på en toalett, dagen efter att hon fått avslag på sin ansökan om utökad personlig assistans. Denna tragiska anekdot är allt läsaren får veta om den assistansersättning som är det mest utbyggda välfärdssystemet under 1990- och 2000-talet, och som trots besparingar efter konstaterat fusk på senare år fortfarande har betydligt mer resurser än i våra grannländer. Det är inte heller en rättvisande beskrivning.