I denna livstilsbesatta miljö väljer de bohemchica en Marc Jacobsväska i canvas för att disciplinera konsumtionsbegäret. De går på kundaliniyoga till frukost och bebissamba till lunch och inhandlar haricot vertsen och jordiga morötter för det tredubbla priset på Bondens marknad istället för på Coop innan de återvänder till sina 20-talstreor med mjölkvitt furugolv och 3,20 i takhöjd.[...] Nu drabbas jag av en alltmer förlamande ångest och undrar vad fan jag gör i denna homogena enklav som bättre skulle tjäna som socialantropologisk temapark för utstuderad coolness och förljugen spontanitet – en plats där folk tar selfies med utvisningshotade flyktingar för att öka på sitt humankapital.

Men det finns en raljant och föraktfull ton hos Can som jag dessvärre känner igen. Vanligtvis hörs den annars hos Sverigedemokratiska företrädare. I deras begreppsvärld har Södermalm blivit ett skällsord som symboliserar allt de ogillar: cyklande vegetarianer som tycker hbtq-frågor, klimat och mångkultur är viktigt, ungefär. [...] Mustafa Can skriver om hur "denna homogena enklav" som han bor i är "en plats där folk tar selfies med utvisningshotade flyktingar för att öka på sitt humankapital." Det vänder sig nästan i magen när jag läser den cynismen.  Att misstänkliggöra människors avsikter och anklaga andra för dubbelmoral känns faktiskt bara slappt och populistiskt. För vad är alternativet tänker han. Att inte bry sig? Det låter inte som en stad någon drömmer om att leva i, allra minst pacifisten och rättvisekämpen Per Anders Fogelström.